031108 – Arsenal v Tottenham 2-1

Arena: HIghbury
Match: Premier League
Publik:
38 101
Målen: 0-1 (4) Anderton, 1-1 (69) Pires, 2-1 (79) Ljungberg.

Na na na na na…
We love you Freddie…
22:a Arsenalmatchen betydde 15:e segern.

Jag och Jonte startade resan som skulle ta oss till London och derbymatchen mot Spurs lördag morgon. Morsan dök upp med både skjuts och frukost på Rudbecksgatan för att ta oss till ”se airport”.
Planet var i tid och vi landade säkert på Stansted 11.15 lokal tid. Hann dock inte med 11.30-tåget, så det fick bli inköp av dagens tidningar istället.

Nere på Liverpool Street kunde man för första gången känna den underbara London-atmosfären. Vi hade bokat hotell vid London Bridge och tänkte ta en taxi ner dit. Men det var någon form av mindre kaos så när vi frågade en taxichaufför föreslog han istället en nätt promenad för att nå London Bridge Hotell.
Det var bara att trampa på ner mot Themsen i den sköna höstluften.
Termometern visade 10 grader och det är svårt att inte trivas.
Över bron och där låg hotellet – som visade sig vara en hit. Fyra stjärnor och ett väl utrustat rum skulle göra vår korta vistelse ännu skönare.

Men nu var det bråttom. In med grejerna på rummet, ner till tunnelbanan och fort som bara den upp till himlen, London N5, Arsenal, Avenell Road. Stämningen var på topp när vi klev ut i solgasset. Svarta börshajarna var bortkörda av Old Bill och för omväxlingens skull möttes vi inte av ”you need tickets mate, tickets for todays match…”.

Inne på Gunners Bar möts vi av en ännu mer laddad stämning. Mycket folk utan souvenirer. Matcher mot Spurs är ett klassiskt hatmöte som frambringar heta känslor.
Det blir en snabb pint.
Mer finns inte tid till.
Vid entrerna står frälsningsarmén och tigger pengar. Vi dissar självklart och går direkt in. Tar en pint till innan vi går trappan upp och in på North Bank – som kokar.

Nere på rad K står de andra svenskarna och myser. Som 13-årige Mattias Holmberg från Bromma som är där med pappa Lars och lillasyster. Vet inte om det var hans första besök på THOF, men när man såg grabben såg den ut som det var i stil med bästa julafton någonsin och sen tio gånger den känslan till.

Matchen börjar.
Vi sjunger och Spurs gör 0-1. Hörnet där bortafansen står exploderar, men Highbury sjunger upp så att de inte ska höras. Arsenal försöker och försöker, men lyckas inte skapa så mycket. Henry har en bra chans, men det är Lauren som skapar mest.
Åt Tottenham!
Högerbacken är en fullständig katastrof och byts senare också helt rätt ut.

Samspråkar med Johan Kullman i paus. Han ser lite oroad ut, men jag är säker på seger och säger ”det blir 3-1. Spurs orkar aldrig stå emot i andra”.
Jag är till och med så segersäker att jag tar ett kort på resultattavlan i paus.
Och hur rätt jag ska få.

In med Bergkamp och Cygan och vips är det bättre fart på anfallsspelet. Henry ska bara rulla in 1-1, men Keller räddar. Åt returen som Pires får kan Spurs-keepern inte göra nåt och Gunners har kvitterat.
Ett jättejubel utbryter – ett av de största jag upplevt på THOF. Ramsorna avlöser varann och nu sjunger vi fram hjältarna till ett segermål som också kommer.
Freddie drar till och bollen får en fin båge på Carrs ben och ställer Keller.
Det blir 2-1 och utökad serieledning.

Glada lämnar vi Highbury tillsammans med Kullman och hans flickvän och vi beger oss till supporterklubbens pub. Knökfullt, men vi får ändå komma in. Billig öl £2 och vi lyssnar på Wengers kommentar på tv:n. Kullman är bra polare med Baso – killen som alltid delar matchtröjorna och som åker på alla matcher – och vi samspråkade lite med honom över ytterligare några pints.

Nu börjar det kurra i magen. Lämnar baren och för att försöka hitta nån vagn som har en burgare kvar, men de hade bara nån äcklig korv så det får vara.
Nästa stopp blir Gunners Bar.
Här var det dåligt med folk. Dock ett gäng glada norrmän som vi kunde festa med. Magnus och Bård som gör The Gunners Post var där och de berättade att jag pratat med dem på Newcastle-matchen.
Där ser man.
Och mitt i alltihop dyker Niklas Holmgren upp. Killen som kommenterar på Canal+. Jag och Jonte gick givetvis fram och presenterade oss och vips var sportsnacket igång. Hyllade Holmgren som Sveriges nr 1 och han tackade och tog emot. Blev kvar där ett bra tag diskuterades fotboll, Canal+, Arne Hegerfors och annat medans vi hinkade pints. Plusens norske man var även han på plats och vi svenskar hade ett skönt övertag eftersom Freddie avgjort. Norrmännen försökte dra till med Pål Lydersen, men vi bara skrattade.

Efter ytterligare pints skulle vi ringa Charltons Mathias Svensson, men Holmgren måste ha slagit fel nummer för plötsligt har jag Anders Fredriksson i luren. Kunde klämma iväg några hånande ord till Canal+ egen Spursanhängare.
Holmgren blev en smula oroad enligt Jonte när jag gick iväg med hans mobil…

Vid 21:00 lämnade vi Gunners Bar och fortsatte upp på Blackstock Road. Men både TBird och Arsenal Tavern var stängda. Blev istället en Smirnoff Ice på Twelve Pins innan vi tog en burgare på KFC. Kvällen avslutades på The Blackstock – som också var stendött, innan vi tog tunnelbanan hem till London Bridge.
Och där fanns ju en mobil i kassaskåpet som man kunde ringa på …

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *