Arena: Villa Park
Match: Premier League
Publik: 42 066
Målen: 1-0 (5) Ollie Watkins, 1-1 (16) Bukayo Saka, 2-1 (31) Philippe Coutinho, 2-2 (61) Oleksandr Zinchenko, 2-3 (90+3) Emiliano Martinez (självmål), 2-4 (90+8) Gabriel Martinelli
Matchens lirare: Emiliano Martinez
Efter fyra raka matcher utan matcher på Villa Park small det till.
Vi fick se årets målfest.
Och en otroligt skön seger.
Det var sanslöst skönt att få sova ut ordentligt och käka en stabil engelsk frukost på Hampton by Hilton i centrala Birmingham. Framför oss hade vi en heldag av kvalitet.
Men först skulle det spelas in ett rykande färsk avsnitt av Fredagsklubben.
Sen var vi redo att göra Birmingham.
Det blev en rejäl promenad på flera timmar. Först ner över stan och sedan hela vägen bort till St Andrews. Vi fick knalla en rejäl omväg för att komma på rätt sida när vi kom fram. Det saknades liksom vägar och det var många år sedan jag var här så jag minns knappt hur det såg ut.
Inne i klubbshopen fick jag ett idolkort på utlånade Arsenalförsvararen Auston Trusty.
Alltid något.
Sen skulle vi tillbaka genom hela Birmingham. Törstiga stannade vi på The Anchor i ett av de många ödehusen i de centrala delarna för en dricka innan vi knatade vidare hem för att duscha och göra oss i ordning för kvällens bravader.
Frank, Finnbar och Sean hade tagit tåget upp från sydkusten och strax efter sju var vi redo för en riktig craft beer-turné med Simon Finnbar.
Det skulle visa sig bli en braksuccé.
Vi kickade igång på Head of Steam på Temple Street med quiz och otroligt fin IPA. Sen vidare till The Good Intent som låg inne i ett köpcentrum.
Här blev vi kvar ett bra tag.
Suverän lokal öl och bra Arsenalsnack.
Det blev stökigt med ett annat sällskap och efter ett par rundor knallade vi vidare i Birminghamnatten.
Ytterligare ett bra stimmigt ställe, The Wellington, hann vi med innan vi rundade av en suverän kväll på The Briar Rose – en Wetherspoonpub på Bennetts Hill – med en GT.
Vi hade planer på att ta en Birminghamdubbel på lördan när det blev klart att Aston Villa v Arsenal skulle kicka igång redan 12.30 – som för övrigt är universums sämsta avsparkstid.
Allra helst när det är en tågresa ut till Villa Park från de centrala delarna av stan.
Vi rapplade oss upp och gick ner och käkade frukost innan vi gjorde oss redo och knallade ner till New Street. Men det fanns liksom inga möjligheter till utsvävningar när man ska avsätta en timme för att ta sig ut till arenan. Finns ju ingen mening att jäkta in på någon pub som öppnar elva då och svepa en enhet innan man drar.
Nej, det fick bli promenad ner och tåg ut.
Punkt slut.
11.50 var vi framme i Witton. Vi tog ett varv för att ta några bilder, köpte matchprogram och knallade in. Det här femte gången jag var och såg Aston Villa v Arsenal. De tre första mötena slutade 0-0. Det fjärde 0-3, men de missade vi första halvlek på grund av den bedrövliga trafiken och fick inte se några mål ändå.
Men den här gången skulle det braka loss ordentligt.
Bra stämning trots den ogästvänliga kick off-tiden.
Det dröjde bara fem minuter innan Villa kontrade. Matty Cash skickade i djupet till Watkins som väntade ut rätt läge mot Saliba och sköt 1-0 bakom Aaron Ramsdale.
Men Arsenal vaknade till liv och kvitterade långt ner på andra sidan när Bukayo Saka snappade upp en retur och bombade upp 1-1 i nättaket.
Det var här en av de jag stod bredvid fick ett stolssäte, kastat från övre etage, i bakhuvudet. Lite halvläskigt faktiskt. Villa skulle dock återta ledningen innan vilan. Efter ett snyggt anfall kunde Philippe Coutinho placera in 2-1.
Pallade inte trängas för en pint i paus så vi knallade bara ner och surrade med folk. Ingen av oss hade biljetter ihop. Arsenal var bättre efter vilan.
Oleksandr Zinchenko pangade in 2-2 efter en hörna efter dryga timmen spelad.
Ny energi till bortasektionen som nu gjorde allt för att sjunga hem en seger.
Men allt pekade på kryss när matchen klev in på stopptid. Då exploderade allt. Det började med att Jorginho drog iväg ett mäktigt distansskott som träffade ribban. Bollen for sedan ner i gräset och träffade bakhuvudet på Emiliano Martinez och in i mål. Humor deluxe efter argentinarens alla utspel mot Arsenal.
Fem minuter senare skulle han upp på en höra för att försöka hjälpa till i kvitteringsjakten. Det slutade inte bättre än att det bortnickade bollen hamnade hos Fabio Vieira som på mittplan kunde frispela Gabriel Martinelli – som i öppet mål kunde rulla in 2-4.
Vi stod kvar en bra stund och sjöng. Det var ju segern som vände och fick fart på säsongen igen. Helnöjda vandrade vi ut och kunde samtidigt konstatera att det inte skulle bli något Solihull Moors. Den tiden var borta för länge sedan. Istället köade vi oss in på tåget till stan – det tog en stund ska sägas.
Inne på New Street kunde vi konstatera att Londonfolket åkt hem och vi var inte supersugna på nåt. Det fick bli tv på rummet och take away från Five Guys.
Också ett sätt att fira en bortaseger.
Som vanligt somnade man till Match of the Day.
Det fanns extremt dåligt med matcher på söndan så det fick bara bli resdag. Frukost och utcheckning innan vi styrde söderöver. Det blev ett stopp i Bicester och deras outlet innan jag körde runt London och ner till Gatwick där vi lämnade tillbaka bilen. Kvällen spenderades snyggt på rummet igen där Filip glatt hämtade käk i restaurangen.
Förmiddagsflight hem dagen efter utan större problem.