160805 – Viking FK v Arsenal 0-8

Arena: Viking Stadion
Match:
Träningsmatch
Publik:
13 933
Målen: 0-1 (33) Joel Campbell, 0-2 (50) Santi Cazorla, 0-3 (52) Theo Walcott, 0-4 (55) Michael Haukas (självmål), 0-5 (59) Joel Campbell, 0-6 (71) Alex Iwobi, 0-7 (81) Alex Iwobi, 0-8 (89) Chuba Akpom
Matchens lirare: Mohamed Elneny, Arsenal

Smuggling, 196 kronors-öl och 8-0-seger.
Välkomna till en vanlig Arsenalturné till Norge.

Hur tar man sig till Stavanger och sedan till Göteborg smidigt när man ska ha med sig en hel webbshop?
Tanken var först att ta bilen hela vägen, men det avrådde min gamle reskompis Bosse Bakken bestämt ifrån.
– Det tar tie timmer från Oslo, väste han i luren på värmländska när vi filade på resplanerna.
Bara att göra avbön och boka flyg.
Problemet var nu också att vi skulle ha med oss en halv webbshop till Göteborg som vi skulle sälja på festen på söndagen.
Det fick bli skåpbil.
Då helt plötsligt uppdagades nästa problem när min gode far upplyste mig om att det var Norge vi skulle till.
Där tar man minsann inte med sig varor för ett par hundra tusen in bara så där. Det måste tullas in – och tullas ut.
Men efter lite letande och några samtal så hade vi kläm på hur vi skulle bära oss åt. Reskompis Backevik hade läget under kontroll. När vi kom fram till gränsstationen i Morokulien, strax efter Charlottenberg, skulle vi svänga in där och deklarera allt – så att vi på vägen ute i Svinesund kunde visa upp att vi hade allt med oss.
Det var bara ett papper, en avgift och kanske en kontroll.
Sedan var vi inne.
Men det skulle inte bli så.

När bussen var fylld och klar på Rådmansgatan reste vi västerut. Två förväntansfulla gooners styrde kosan mot Värmland. Första stoppet blev Filipstad där vi mötte upp med farsan och åkte till Sutterhöjden för grillning och trädfällning. Torsdagen skulle spenderas på Saxå GK, men vi tvekade en stund innan vi gick då vädret var kass. Efter så där åtta hål med uselt spel började det vräka ner igen.
Nio hål fick va nock.
In med grejerna, tillbaka stan för lunch innan vi for till via Sutterhöjden till Karlstad för att hälsa på familjen Eriksson.
Lillgrabben Charlie ville ha en ny tröja till matchen på Ullevi som vi tryckte i bilen innan vi sopade i oss en pizza och en IPA och somnade.

Klockan ringde 06.00 på fredagen. Målet var Gardermoen och Norwegians kärra till Sola. Ja, flygplatsen i Stavanger heter verkligen så trots att det är det solfattigaste stället på jordklotet. Typ. Regn och moln däremot, det är de experter på.
Vi gick upp tidigt och brassade iväg. Medan mil efter mil av värmländsk skog passerade revy utanför satt jag i framsätet och funderade mer och mer på om vi skulle strunta i tullen.
Tankarna gick ungefär: Alltså, vi chansar på att de lata norrmännen sover så vi kör bara igenom. Det verkade vara så mycket jobb med det andra alternativet och tänk om de fick för sig att gå igenom hela lasten. Visst, vi hade räknat allt och det fanns noga uppskrivet. Men det kunde ju ta timmar.
Vi stannade på Statoil i Charlottenberg och fikade.
Och funderade.
Sen kom gränsen – och vi bara brände på.
Inte kilometermässigt, för det är 30 där, men i alla fall utan att stanna.
Ingen kontroll. Det gick fint.
Det drogs en och annan lättnadens suck när svenska skogar var utbytta mot norska och vi rullade vidare mot Kongsvinger.
Där gick EKG-apparaten plötsligt upp en smula igen. Ett par hundra meter bort skymtade en polisbil med blåljuset på.
Näää.
Fan.
Tänk om det är oss de väntar på.
En ny lättnadens suck kunde dras när vi såg att de var där för att kolla på ett hus som brunnit ner.
Nu jävlar. Nu var vi hemma. Vi hade lurat Norge. Nu skulle vi leva livet i Norge under ett dygn!

Bussen parkerades snyggt i P-garaget vid flygplatsen, vi tog med oss det vi behövde för 24 timmar på Norges västkust och gick igenom securityn.
Sen blev det käk och en Ringnes på O´Learys.
Mer fantasifullt än så blev det inte.
Flygresan tog cirkus 45 minuter och kunde ha varit väldigt fin. Men nu var det mulet. I alla fall i luften …

Tror ni solen sken när vi landade på Sola? Icke. Det var så där förortsgrått som ni förmodligen sitter och föreställer er.
Vi hade lämnat sommaren hemma för att möta hösten här.
Men framför allt för att få se Arsenal.
Stavanger tillsammans med Sandnes, vars fotbollslag heter Ulf (!), är Norges tredje största stad efter Oslo och Bergen. Förutsättningarna fanns.
Busschauffören var som en speedad Kongo-Lasse på vägen in till byn. Om han inte kastade igen bagageluckor var han arg på både folk och pedaler.
Tur att Nordsjöns svalkande vindar gav oss frisk luft när vi kom fram.
Vi checkade snabbt och smidigt in på Scandic City och drog ut på byn. Det blev ett första stopp på Classe Ohlsson för inköp av förutsättningar att hänga upp flaggan.
När vi sedan klev in på puben Martinique var den berg-och-dalbaneliknande bussresan helt bortspelad.
Nu ställdes vi istället inför helt andra problem …

Hedemora, Fredrik, Madde och Morgan hade tagit flighten före oss och var redan på plats. Jag gick raskt till baren för att beställa in den första rundan öl.
Puben var lite avsides, lite småskum och mörk, men med ett fantastiskt ölutbud.
Ett av mina favoritbryggerier är norska Kinn Bryggeri och här hade de en variant som jag inte testat före, Skoddehav.
Den fick goda vitsord från sällskapet vid bordet så jag beställde in två flaskor.

Beskrivningen av innehållet i den 75 centiliter stora flaskan löd på norska: Skoddehav er eit alternativt Indiaøl, som er ein lysare variant av det vanlege indiaølet.
Den unga bartendern kom med två glas innan hon knappade in priset.
396 Nok.
Jag fick nästan hålla i mig i bardisken.
396.
Det var inte långt ifrån att det slank ur munnen: ”Nej, jag ska bara ha två flaskor, inte köpa hela puben …”.
Och det var så här det var.
Man kände sig kyligt välkommen till Stavanger igen.

Det blev ett par timmar på byn där innan matchen. Vi mötte upp med lite engelska och norska Arsenalpolare, var runt på ett par ställen och blev ännu fattigare och innan vi drog ut till arenan hann vi med några låter med Away Boyz på Arsenal Norways arrangerade fest.
Mörkret hade sänkt sig över Viking Stadion när vi hängde upp flaggan och satte oss på våra platser i den ena kurvan.
Jag fick fin kontakt med bänkgrannen, som förvisso var lite fotbollsintresserad och sympatiserade med både Viking och Arsenal, men hans stora passion var hockey och Stavanger Oilers.
Medan ögonen fick se åtta Arsenalmål så lyssnade öron på en hel del hockeysnack under 90 minuterna på den fina arenan.
Det blev nu kallt snabbt och vi hade planer på att ta tåget in till stan. Men det missade så vi kostade på oss en 80-kronorsrunda på en pub vid arenan innan vi tog en taxi in till stan igen.

Där tipsade brorsan och Cardinalen beer house. Ett kanonställe som vi tog oss an. Magiskt bra ölutbud. Jag testade en Vete-IPA från Larvik som var grym.
Backvik tyckte sin öl va så dålig så han hällde den i knät på mig och det blev lite dålig stämning ett tag.
Efter två rundor gav vi upp och kostade på oss dagens andra Burger King-besök.
I kassan stod Away Boyz-grabbarna och var bra i gasen.
Vi tog en nu taxi genom tunneln hem. Minitaxi till ockerpris.
Maten smakade skit, men var oerhört välbehövlig innan vi slog ner skallarna på kuddarna och somnade.

Efter en bättre frulle gick vi ett varv på stan innan vi tog bussen ut till Sola för att flyga till Oslo igen. John Williamson och Jill Smith med co var också på vår flight. Men de skulle åka tåg till Göteborg sen.
Resan till Gardermoen var lugn.
Vi hade backat in bussen så nära betongen det bara gick i parkeringshuset så att man inte skulle få upp dörrarna om man ens försökte.
När vi skulle åka därifrån var det inte vårt problem direkt för hittade inte den inte. Givetvis hade vi glömt bort bokstaven för vår parkeringsrad som vi fick leta en stund innan vi kunde rulla mot Sverige igen.
Och när vägskyltarna började visa enkelsiffriga kilometer kvar till gränsen så steg pulsen igen.
Svinesund var nära. Sverige var nära. Och ”smugglingen” var nära lyckas.
Då ser vi att det är kontroll för de som ska in i Norge.

Det blir spänt.
Tänk om de kollar bilarna söderut på E6:an också.
Då är det kört.
Vad får man för straff för att ha kört varor för typ 300 000 kronor 30 mil på de norska vägarna utan att säga till, utan att packa upp dem och utan att ens röra dem?
Det var så tankarna gick ett tag där, några minuter, innan vi hade åkt över Svinesundsbron. Men kontrollen uteblev här också så chansning gick hem.
Vi hade klarat det. Vi var redo för en kanondag i Göteborg.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *