Arena: Signal Iduna Park
Match: Champions League, gruppspel
Publik: 75 000
Målen: 0-1 (42) van Persie, 1-1 (88) Perisic

Det finns en massa saker som listas att man ska göra innan man dör.
Ni vet hur det brukar låta.
En del drömmer om att få gå före i kön på Sky Bar, andra om att träffa en kändis. På min lista stod klart och tydligt: Besök Westfalenstadion i Dortmund. Numera finns en boldad bock där bakom.

Jag har varit på Wembley och Camp Nou. Santiago Bernabeu i Madrid, Olympiastadi-
on i München och Rom och Dragao i Porto. San Siro, Della Alphi, Phillips Stadium, Highbury, Råsunda och Arosvallen.
Men inte Westfalenstadion i Dortmund.
Därför var Champions League-lottningen en mindre dröm. För är det någon arena man ska ha varit på så är det just Borussias borg – belägen i de östra delarna av det gigantiska Ruhrområdet.
Varför det, kanske många av er tänker.
Jo, Dortmund har år efter år legat i den absoluta toppen i Europas publikliga och deras fans har gång på gång hyllats som de som låter mest.
Men det började illa. Min planerade bilresa tappade resenär efter resenär. Det var 30-årskalas, för långt och för tidsödande. Inte blev jag lyckligare när jag scannade flygsajt efter flygsajt. Antingen var det för dåliga tider eller för dyrt. Det var bara att välja pest eller kolera när väl matchbiljetterna var i hamn. Så det fick
bli dåliga flygtider och German Wings från Arlanda till Köln/Bonn. Dortmund borta missar man bara inte.

Inne på ödsliga terminal 2 smattrade ölglasen i borden och skratten avlöste varandra. Inte en enda Europaresa förra säsongen – det skulle tas igen nu. Vid min sida runt det lilla bordet satt Statoil, Ponka och Freddan och var minst lika laddade.
Alla såg vi fram emot ett par sköna dagar i ett land som bjuder på fin pilsner, goda schnitzlar, fantastisk stämning och dubbad tv.

Debuten på German Wings bjöd på idel positiva intryck. Sköna säten, trevlig personal och bira i glasflaskor. Det är man inte van vid – och tydligen inte Ponka och Statoil heller som, om de var chockade eller ej, beställde in vin istället.
Airbusen slog ner sina hjul på tysk mark just on time och vi kunde ganska snart inleda vad som skulle kunna döpas till den stora tågfesten.

Dortmund med sina 600 000 innevånare erbjuder inte hur många hotellrum som helst och med den prisbilden som blir när utbudet är minimalt så valde vi istället att bo i grannstaden Essen – vars fotbollslag för den som är nyfiken heter Rot-Weiss Essen och sponsras av det lokala Sparkasse-kontoret.
Tågresan med det tyska snabbekipaget tog dryga timmen och när vi kom fram var klockan mitt i natten. Vi frågade taxichauffören försynt om det fanns någon pub öppen, men det slutade inte bättre än att vi hamnade på det lokala Burger King-kontoret. Ändå smånöjda med lite käk satte vi oss åter i taxin och styrde mot hotellet.
Det skulle dock visa sig förgäves för när vi kom fram och skulle betala accepterade tysken inte kontokort och medan maten kallnade åkte vi runt hela innerstan och testade uttagsmaskiner som vägrade att ta emot mina kort. Till slut fick vi ge upp – och det var ren tur att Statoil stod utanför hotellet när jag och Freddan komtillbaka. Han skalade upp en sedel och vi kunde lösa ut oss själva ur mardrömsbilen.
Maten – ja, den gav ordet pissljummet ett ansikte …

Efter en morgon med enkom dubbade tv-program var det dags för match day. Solen gav oss skön värme när vi försiktigt började utforska Essen och dess centrala delar.
En småtrevlig liten stad med flera schyssta affärer ska sägas. Vi stannade till på en av gågatorna för kombinerad frukost/lunch. Jag pekade på något som såg inbjudande ut där vid disken och trodde att det var kyckling, men blev snabbt varse om att det var fisk. Jaja, det duger en dag som denna tänkte jag och lade upp mina Euromynt på glasskivan ovanför fritösen. Det höll på att sluta i fullständig katastrof när min och tantens händer möttes vid ”pengalådan” och ett tyskt copper coin åkte rakt ner i den bubblande oljan. Jag såg framför mig skandalrubriker och en segdragen stämningsrättegång, men som tur var hamnade myntet i en sådan där stålkorg och kunde mer eller mindre direkt fiskas upp.
En lättnadens suck drogs och vi slafsade i oss den tyska födan som var klart godkänd.

Tågresan till Dortmund tog inte mer än dryga halvtimmen och vi fann snabbt det torg där engelsmännen satt. Det var bara att kasta av sig jackan och njuta. Efter en stund började ramsorna rulla runt och ett tag var det faktiskt ganska bra stämning. Ja, inte när Statoil kom in med en stor Weissbier till Ponka och jag frågade:
”Är inte det där Weissbier?”
– ”jo”, svarade Ponka.
”Gillar du det”, sa jag.
Svaret: ”Nej”.
Bredvid oss hade Tillis och hans Trelleborgsentourage slagit sig ner. Det hade bilat ner på förmiddagen och när det gäller Champions League så är det en klar fördel att bo i Skåne. Arsenal Sweden hade 25 biljetter till matchen och efter-
som jag skulle dela ut dessa vid Westfahlenstadion fick det bli en tidig avfärd – efter en bättre Wiener på en närliggande uteservering.
Det var nu vi började skymta vad som senare skulle komma.
Överallt mötte vi hemmafans i anskrämliga matchtröjor – men en sak är säker. De syns. Och de hörs. Vi tog plats bredvid biljettkuren och efter en stunds väntade hade alla medlemmar hämtat sina biljetter och vi kunde ta oss in på den väldiga arenan som numera heter Signal Iduna Park. När laget spelar Bundesligamatcher får man ta in över 80 000 åskådare, men eftersom UEFA inte tillåter ståplats är kapaciteten reducerad till strax över 65 000 på Champions Leaguematcher.
Jag törs knappt föreställa mig hur det låter med 15-20 000 gulklädda till där inne, men när vi stod och väntade på kick off bad jag Ponka vända sig om och kolla hörnsektionen på det övre etaget.

Alla stod upp.
Alla sjöng.
Och alla hoppade.
Det kändes i betongen kan jag meddela. Sen att Borussia Dortmund precis som en väldans massa andra klubben tågar in till ”You ́ll never walk along” ger inga extrapoäng – men det tifot som südkurve bjöd på höll desto bättre klass. Gula och svarta ark, en lång banderoll med texten ”Zurück in der köningsklasse” och sedan en stor kungakrona.
På den gröna mattan hade Dortmund också kommandot.
Men trots en rad kvalificerade var det Robin van Persie som enkelt smällde in 1-0 till Arsenal och vi fick det där sköna jublet som det är värt att resa 300 mil för att få uppleva.
Vi laddade om med en smaklös wurst och en alkoholfrei i pausen – men det hjälpte inte.
För i slutminuterna kvitterade hemmalaget och även om det kanske var rättvist sett till hur matchen såg ut så är det alltid bittert att tappa nära inpå slutsignalen.

Det var med sänkta huvuden som vi vandrade bort till tunnelbanestationen och jag förberedde mig på att stå där ett tag, för det brukar ta tid när sådana här mängder människor ska färdas till och från samma ställe. Men Tyskland är Tyskland och de kan det här med organisation. Väntetiden var noll och det tog nog inte mer än en kvart innan vi var tillbaka på torget. Vi blev inte långvariga och snart satt vi på världens långsammaste pendeltåg tillbaka till Essen.
Det var så många stopp att vi trodde att Statoil skulle ge upp efter ett tag. Han lyckades dock ta sig i mål efter vissa småutflykter och vi kunde alla, återigen, mitt i natten anlända till Essen. Det blev inte mer än lite shopping och ännu mer tågåkande dagen efter. Via ett byte på Köln Hauptbanhof anlände vi säkert till Köln/Bonns flyg- plats och kunde flyga hem med German Wings, som får högsta betyg trots en mindre försening.

Auf Wiedersehen!