060506 – Oxford United v Leyton Orient 2-3

Arena: Kassam Stadium
Match: League Two
Publik: 12 243
Målen: 1-0 (14) Sabin, 1-1 (17) Easton, 1-2 (64) Alexander, 2-2 (66) Willmott, 2-3 (90) Steele

Arenan – Kassam Stadium – är inget som kommer att belönas eller saluteras. Men matchen jag såg där är nog den enskilt bästa match jag någonsin sett. Häng med till ett drama som hade allt.
Då menar jag ALLT.

Det här är dagen före Arsenals sista match på Highbury. Undertecknad, Adde, Ponka och Axel står på ett tåg från Paddington ut mot univeristetsstaden Oxford.
Vi tar en buss när vi kommer fram ut till arenan som ligger en bra bit från stationen.
Och redan där känner man att det är allvar.
Vid biljettkontoret ska vi hämta ut de biljetter som jag bokat då jag får frågan om det går bra att vi får stå med Leyton Orients fans istället för att sitta på hemmaläktaren.
Sure, inga problem och vi tar varvet runt, går in och smakar av arenans godsaker.

Det var skulle bli matchernas match. Vi visste att det fanns chans till spänning, men ingen kunde förutspå det som skulle hända.
Förutsättningarna: Leyton var tvunget att vinna för att bli tvåa och gå upp i League One. Oxford var tvunget att vinna för att inte åka ur serien och ner i Conference.
Glasklart – gasen i botten!

Det var en helt sanslös stämning inne på arenan. Orient hade hela ena långsidan på den inte allt för gamla arenan och det var inte anfall, tacklingar eller mål som fansen skrek åt så var det varandra. Stämningen var allt annat än snäll. Folk stormade planen och det gick så lång att de fick köra in hästarna på arenan.

När klockan tickade mot 90 stod det helt ofattbart 2-2 på resultattavlan. Ett resultat som var katastrof för båda lagen.
Så det fanns bara en sak att göra – anfall med allt som finns.
Båda lagen bokstavligt struntade i att försvara.
När fjärdedomaren kom med tilläggsskylten och visade upp 8 (åtta) mintuer kom nästa jättevrål. Alla var nöjda och anfallsfesten fortsatte.

Det var helt galen fotboll. Båda lagen med typ sju forwards och tre backar. Det böljade och chanserna avlöste varann.
Men vilka skulle göra det där målet som skulle förvandla arenan till ett inferno?
Jo, det blev Orient.

Londonlaget vann med 3-2 och gick upp i League One samtidigt som Oxford åkte ur. Efter slutsignalen var det kravaller snudd på överallt och polisen hade det jobbigt.
När vi skulle dra därifrån tyckte Old Bill att jag och Ponka skulle få åka med en specialchartrad buss (de trodde tydligen att vi skulle vara någon typ av fara för andra).
Vi gick upp på dubbeldäckarens övre våning och såg oss oroat omkring oss hur Leyton (typ nästan bara West Ham-grabbar) tittade på oss.
Låg profil var ett nyckelord.
Ganska snabb åkte bussen och vi kunde se folk slåss överallt utanför och när vi mötte en tjej med Oxfordtröja som grät blev stämningen om än möjligt ännu bättre.
Fick fick eskort rakt ner till tågstationen, in på perrongen och på ett tåg till London.
Allt helt gratis så det var inte så dumt trots allt.

Nu kommer ännu en rolig händelse när Adde och Axel går fram till ett gäng poliser och säger att de är våra kompisar och frågar om de kan få åka med ”huligantåget” till London.
Det går bra.

Oxford har dock repat mod och det spelas åter igen ligafotboll på Kassam Stadium som inte är mer än en fotbollsarena ute i ingenstans. Men det spelade mindre roll den här eftermiddagen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *