060405 – Juventus v Arsenal 0-0

Arena: Stadio Delle Alpi
Match: Champions League, kvartsfinal
Publik:
50 000
Målen: -.

Efter en 18 timmar lång hemresa ringer fortfarande ”We´re on our way, we´re on our way – we´re on to Paris, we´re on our way” skönt i öronen.
Om Madrid hade mycket hade Turin desto mindre.
Här är vår berättelse om resan till den trötta industristaden vid alpernas södra brant.

Klockan tickade fort när jag slungade läsk i västa Stockholm tisdagen den 4 april. Adde skulle komma in till stan och vi skulle möta Ponka på ”Södra” för att börja resan till Italien med pendeltåg till Märsta. Det blev till att stressa mucho för att hinna.
Redan i Madrid skakades det hand på att nästa match ”away” i Champions League skulle vi se live. När Blanc slet upp vår boll i kombination med Juventus suckades det högt.
”Turin is a f****g shithole” hälsade Frank Stubbs via SMS.
Men jag var nöjd. Var säker på att ett segt spelande Juventus skulle passa oss som handen i handsken.
Vi bokade snabbt.

Ute på Arlanda hälldes första kalla upp och en minilunch äntrade bordet.
Det var här resan bland ostarna började.
De närmsta tre dagarna skulle vi svenska Gooners få smaka formaggio när den är som allra bäst.
Alitalias flight AZ 141 lämnade Sverige 15.00 och tog mark i spaghettilandet en kvart före utsatt tid.
Däremellan fick vi äran att lära känna fyraåriga Lovisa.
Hon lekte, visade oss sina dockkläder, hoppade i sätet och gjorde att resan bara försvann.
Skönaste kommentaren var när Adde frågade vad hon skulle göra i Italien:
”Jag ska gå barfota”, blev svaret.

Om vi hoppats att vårvärmen skulle slå oss i ansiktet i Madrid så kan jag lova att den gjorde nu. Efter en seg resa in från Malpenza Airport klev vi ut på Milano Nord och fick se termometern vara snuddande nära 20-strecket – och då var klockan sju på kvällen.
Vi gjorde här en snabb överläggning om vi skulle åka direkt till Turin eller om vi skulle åka till San Siro för att försöka få tag på biljetter till Milan-Lyon.
Janne Garpehäll, Vikbolandet, som också var med på planet var sugen att åka dit så vi tog tuben till Lotto – som stationen en bit från väldiga San Siro hette.
Det visade sig vara Shite Hart Lane-klass på promenaden och det tog säkert 25 minuter innan vi nådde fram.
Det var full aktivitet utanför. Massor med fransmän som rest den korta biten för att stötta sitt lag. Vi blev erbjudna biljetter för 100 Euro, men tackade nej eftersom vi hade våra väskor med oss. Vi vet ju hur vakter i Sydeuropa kan vara. Och vem vill bli av med 3×2 meter Arsenalflagga…

Istället gick vi tillbaka till Lotto – hur kul är det att möta tusentals fans på väg till en kokande gryta och man själv ska ner till city för en pizza? – för en snabb färd in till centralstationen och lite mat.
Adde gick in och kollade snabbt av att det gick tåg till Turin var femte minut så vi gick i lugn och ro och satte oss på en närliggande uteservering.
Vad han däremot inte kollade medan pizzorna och ölen smattrade in på bordet var att det inte gick något tåg till OS-byn mellan 22.18 och 00.18.
Gissa om vi blev stressade när vi efter maten klev in på tågstationen igen klockan 22.20 och upptäckte att nästa vagn gick två timmar senare…
Nu var det bara att fatta ett snabbt beslut.
Vi hade två alternativ.

  • Sätta oss på en pub och dricka öl och komma till Turin 02.18 för att där hitta vårt hotell förmodligen ganska berusade, eller…
  • Gå bort å be nån snäll taxichaufför köra de 17 milen för en acceptabel peng.

Det blev nummer två.

Jag tvingades givetvis sitta fram, eftersom jag förhandlat fram det mycket exklusiva priset 200 Euro, och snacka med denne Intersupporter till chaufför.
Det var lugnt så länge han snackade eftersom hans engelska var begripbar, men problemet var bara att han själv knappt fattade ett smack av det jag sa på min hemgjorda cockney.
Vi, eller jag – är inte säker på att grabbarna i sardinburken i baksätet lyssnade så mycket, fick i alla fall höra att gubben haft säsongskort på San Siro i 18 år, men sagt upp det nu eftersom han tyckte Serie A var styrd av Juve och Milan, att det var vägarbeten och stängda vägar (det sade han ungefär var tionde minut) i princip hela vägen till Turin och att, ja det var väl det han sade i runda slängar.
Nej, gubben hade sett dinos i Stockholm 1983 också, men det är en annan historia.
Ett par minuter efter midnatt mötte vi ett folktomt Turin.
Gubben, som inte hade en aning om vart vårt hotell låg, agerade då som man förväntat sig att en italienare skulle göra.
Han trampade plattan i botten och hann upp jämsides med en annan taxi, tutade, vevade ner rutan och fick sedan vägen till vårt hotell. Framme vid Piazza Solferino, där föresten prisutdelningsceremonin vid OS höll till, fanns inte en kotte. Det var mer ödsligt här än i Spurs prisskåp.
Vi klev ut, betalade och gick sedan fram till hotellets dörr, som var en mäktig port, i ett bostadshus.
Gubben i taxin väntade snällt kvar medan vi ringde på klockan och en italiensk dam svarade.
– bla, bla, bla, bla… Lander… Si… Momento.
Sen blev det tyst och där stod vi i mörkret och trampade.
Efter ytterligare ett samtal en sisådär två minuter senare kom hon slutligen ner.
Och inte ett ord engelska kunde hon.
Det var koder, nycklar, hissar å fan och hans moster innan vi kom upp på fjärde våningen.
Då skulle det fyllas i blanketter, lämnas in pass och det ena med det tredje.
Till slut kunde vi i alla fall slänga av oss väskorna och bege oss ut i Turinnatten.

Det ska sägas direkt att det blev inte så mycket med den varan.
Vi gick ett par varv, men hittade inte ett ställe som var öppet. Inte en engelsman syntes till. Den enda vi i princip mötte var en skådespelare som lirade på den lokala teatern i den italienska versionen av Sound of Music.
Han förklarade snällt att den enda pub som kunde tänkas vara öppen låg en bra bit bort, men vi hittade ett pizzahak som hade öppet till 05.00 och det fick bli en invigningsöl där innan fyra trötta svenskar dunkade ner i sänghalmen.

Lagom till att frukosten slutat att serverats gled vi diskret genom receptionen och ut.
Hade Mats Willner skrivit den här texten hade det nu följt en tre-fyra stycken historia om Turin, dess museer, dess krig och härskare.
Jag känner inte för att leta upp denna information till er utan jag konstaterar bara att den gråa betongstaden vid Alpernas södra brant är bland de tråkigaste städer jag besökt. Vi gick, gick, gick och gick – sedan gick vi en bit till för att hitta i princip inte ett smack.
Förvisso kunde vi dunka in två nybakade pizzaslices var på nån suspekt bakgata vid elvahugget, men det var väl också allt.
Vid Juve Store var det kö för att komma in.
Inte så konstigt med tanke på att bara fem av lagets 17 miljoner italienska fans bor Turin.
Istället mötte vi medelålders män som kom fram och sade:
”You have a job to do” på halvknackig engelska.

Hatet mot Juve var stort i Turin – där de flesta som vi stötte på höll på Torino.
Jo, vi besökte en marknad också innan vi gick till den lokala mataffären och köpte med ett trepack birra och en chipspåse (Ponka köpte godis för er som är kalenderbitare) och gick upp till hotellrummet.
Men då kom Adde på att vi var tvungna att köpa snören till vår flagga så det blev ett nytt besök fast nu på en annan mataffär.
Där fanns ju parmesanost i stora härliga bitar till ett mycket överkomligt pris.
Och vad passar bra till detta om inte en flaska fint italienskt rödvin.
På hotellrummet medan vinet skönt gled genom strupen togs kontakt med Stubbs. Det var ju tvunget att finnas nån samlingsplats.
Vi fick en adress till Piazza Nizza och gick timmen senare ut för att hugga en bil som styrde oss ner till bar Britannia – vad annars…
Flaggan åkte upp och jag och Stubbs poserade. Det var ett ganska enkelt hak, lugn stämning, men ölen flödade.
Efter en timme ringde Mats från Helsingborg och meddelade att han var på plats. Strax därefter dök han upp på Britannia och vår femmannaliga var komplett.

Men klockan tickade lika snabbt som de italienska ölsejdlarna kom in och när Maidstone Gooners med Stubbs i spetsen åkte till sitt hotell drog vi till en närliggande pub för att ta sista birran (det heter så på italienska) innan resan ut till Stadio delle Alpi.
Men att få tag på en taxi skulle visa sig vara en ack så svår uppgift. Efter att ha bytt sida av vägen ett antal gånger lyckades vi till slut få tag i en snubbe som tryckte in fem svenskar – jag fick ligga i bagaget – i bilen.
Vi åkte, åkte och åkte – kändes som att det var hur långt som helst – innan den väldiga arenan uppenbarade sig.
Pisspaus, inköp av öl innan Ponka och Adde försvann åt ett håll. Jag, Mats och Janne drog åt andra hållet vilket visade sig vara en okristlig omväg. När vi gått en bra bit kom vi äntligen fram till bortasektionen. Det var då vi började rota upp pass, id-kort och allt man trodde sig behöva visa upp för att komma in. Ni ska veta att jag innan vi fick biljetterna av Arsenal skickat in namn, personnummer, passnummer, flightnummer, hotell och resdatum plus kopior på våra pass på samtliga oss fem för att den italienska polisen och det italienska förbundet så krävde för att komma in på arenan. Men när vi kom fram rev de bara biljetten och vips så var vi inne.
Tack för det!
Tre timmars jobb helt i onödan. Man undrar bara vad de ska med all information till när de inte bemödar sig med att kolla. Det är inte konstigt att italienarna sviker sina lag och matcherna spelas inför halvtomma arenor.

Inne på delle Alpi vajade den stora Arsenal Sweden-flaggan stolt på övre etage och Adde och Ponka stod och sjöng.
Vi möttes av ett helt okej tifo från Juves kortsida. De smällde av en och annan bengal – men det var också det enda de bjöd på.
Medan sångerna ekade på vår sektion hade Juve ofantligt svårt att hävda sig på den gröna mattan. När Nedved fick smaka på den röda ostskivan började italienarna så smått att röra sig hemåt. Ljudnivån i vår bur bara höjdes och höjdes.
När drygt 4000 man skanderade ”There´s only one Arsene Wenger” och fransmannen 100 meter bort på andra sidan sträckte armen i vädret kan jag lova att det var fler än jag som hade gåshud klart i paritet med när ”one-nil in the Bernabeu” ekade i Madrid.
Det var sånger om Paris, Spurs, Eastenders, Paris, Vieira (he plays in black and white – his team is proper shite), Man Utd och Paris igen.
Inte en sekund var det tyst. Alla stod upp precis hela matchen – och det tackar vi för eftersom där våra stolar skulle ha varit var det en gång.
Varför kan det inte få vara så här i England?
Det är i sådana här stunder som man tänker att man aldrig med ska se en hemmamatch utan bara åka på ”European Tour”.

När arenan tömts och vi fått vänta 40 minuter på läktarna fick vi gå ut. Sångerna ekade hela vägen ut till parkeringen där vi fick stanna igen. De flesta hade bokat endagsresor med Arsenal och skulle in i några av de specialchartrade bussarna som skulle direkt till flygplatsen. Vi andra, kanske 500, som skulle in till city fick åka gula bussar som Turin bjöd på. De fyra som var framkörda fulla när vi kom ut så vi fick vänta ute.
Tack och lov.
För en timme senare stod vi fortfarande kvar inne på parkeringen och jag kan lova att de som trängdes i bussarna inte hade så roligt.
En engelsk polare kom då fram och hälsade.
Han haltade kraftigt och blödde ymnigt från knäet.
”Jag blev jagad av Juventus-fans innan matchen. Som tur var kom polisen, men de släpade in mig bakom en polisbuss och spöade mig. Innan jag hann iväg tog en av dem upp en kniv och rispade mig runt knäet”.
Vi trodde inte vara öron och när grindarna öppnades skrek folk ”stick together”.
Som tur var kom två nya bussar inglidande och vi kunde säkert rulla in mot city igen.
När dörrarna öppnades vid ett torg i city ekade ”we´re on our way, we´re on our way – we´re on to Paris, we´re on our way”.
Två italienska killar stannade bilen mitt på gatan – klev ut och bara applåderade. Givetvis var de Torino-fans, glada över vår seger mot Juve.
Sakta men säkert stapplade vi ner mot stora puben the Hauntsman, men vi orkade inte vänta på ett bord.
Hungern gjorde sig påmind och vi beställde en taxi ner till Piazza Solferino och den lokala pizzerian. Jag och Adde var så hungriga att vi tog in varsin pizza och delade på en pasta (fyra ostar i såsen).
Resan blev ostarna fortsatte.
Ponka firade med en räkcocktail.
När Aftonbladets Erik Niva klev in (killen håller på Spurs) kände vi oss tvingade att gå fram och påpeka att vi gått vidare i Champions League.
Han skrattade och meddelade att han skulle hylla Wenger i sin spalt.
Det blev inte så mycket mer den här dagen.
Vi fem gick till vårt hotell. Både Janne och Mats skulle resa tidigt och lånade vårt golv för någon timmes sömn.
En underbar dag var slut.
Avancemanget var ett faktum.

 

Vi blev bryskt väckta dagen efter vid elva med hälsningen att vi skulle checka ut NU! Väskorna packades och vi påbörjade den horribla resan hem. Det som skulle bli en fin dag med lite shopping i Milano och en enkel flight hem visades sig innehålla något helt annorlunda.
Vi letade febrilt efter högklassig shopping i norra Italiens modemecka, men hittade nada. Det blev en pasta och en Coca-Cola innan vi tillsammans med Hasse Eskilsson och Malin Svedberg tog bussen ut till Bergamo för Ryanair hem till Skavsta.
När vi klev in vid halv sex sa Ponka kaxigt att ”tur att man inte ska till Valencia – deras flyg skulle ha gått 11.30, men har inte lyft än”.
Han visste inte vad som väntade.
För på nästa monter fick vi se att vår avresetid inte var 20.35 utan 00.00.
Tack för det, Ryan!
Det var bara att försöka slå ihjäl sex och en halv timme på en flygplats med två affärer och två caféer.
Men 00.00 blev sedan 00.45 för att till sist sluta på 01.15. Piloten körde visserligen som en galning, men när vi tog mark i Södermanland hade klockan passerat 03.00. Jag hade tänkt jobba på fredagen och dessutom planerat att vara i Sollentuna klockan 06.00 – det kunde strykas direkt.
För när klockan slog 06.00 klev jag av gröna linjens tåg mot Farsta Strand på Slussen och mötte morgontrötta stockholmare som skulle jobba veckans sista dag.
Ett snällt SMS till chefen sade att ”jag kan inte jobba idag”.
Rundade av med en baguette inköpt på 7-eleven.
Givetvis med ost på.

Mot Paris!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *