Arena: Vetch Field
Match: League Two
Publik: 10 602
Målen: 1-0 (44) Kristian O’Leary

Det här är en av de roligaste resorna jag gjort – för att se en fotbollsmatch och för att skaffa sig ännu en arena, som idag inte ens räknas eftersom Swansea flyttat till nya Liberty Stadium.

Jag står utanför Hotell Malmen på Medborgarplatsen och väntar på Pontus “Ponka” Nilsson. Klockan är 20 minuter i fyra på morgonen fredagen den 14 april.
Vår buss till Stockholms södra flygplats Skavsta ska gå om 20 minuter från centralen – men vart är Ponka?
Jag plockar upp mobilen och ringer för att kolla läget.
Herr Nilsson, som sover som bäst några hundra meter längre ner på Götgatan, får nu väldigt bråttom.
Jag greppar en taxi – ber honom åka ner till 96:an för att hämta Ponka innan vi vänder norrut mot Centralen.
Taxi-chaffisen är rutinerad. Han har kört till Arlanda på 19 minuter och till Skavsta på 38. ”Det är inga problem”, säger han iskallt i framsätet.
När Nilsson väl satt sig i taxin går det i 130 blås på söders paradgata och vi dånar in på Centralen tio i fyra.
Välkomna till ännu en reseberättelse.

Det börjar bli mycket för plånboken nu.
Säsongens resande har slagit rekord igen. Vi snackar London x4, Trondheim, München och nu Wales och FA Cup-semifinalen mot Blackburn Rovers.
Resan över går bra, men vi landar denna gång bara ”five minutes ahead of schedule”. Vi går raskt och köper tidningar och vatten och sätter oss på Expressen till Liverpool Street. Det börjar kännas som att man åker denna sträcka allt för ofta.
Ryanair har förresten höjt priset på tur-och-retur-biljetten till mycket smidiga £22.10. Ni kan ju tänka er själva hur lätt de har det på planet när varenda kotte ska köpa en biljett och lämnar fram 30 pund och de inte har ett enda mynt att ge tillbaka i växel.
Nere på Pool-street tar vi oss ner till ännu värre T******m Court Road. Det blir ett snabbt varv den här gången. Ner till Sportpages för inköp av litteratur, sedan genom Soho till Beak Street för att kolla senaste i modevärlden, vidare upp på Carnaby för att avsluta på Regents Street.
Vi åker upp till Euston, men jag kommer på efter att ha kollat in tågbiljetten att det är Paddington vi ska till.
Det blir en första bira – en iskall Stella Artois – och fish and chips på klassiska Pride of Paddington innan vi tar snabbtåget till Bristol.

Det går fort västerut medan det smattrar Stella på borden. Vi åker förbi idyller som Reading, Swindon och Bath Spa innan vi strax innan tre anländer till Bristol – som ska vara vår bas under helgen.
Tidigare hade vi kollat upp andra matchalternativ i närheten och fann då att Swansea, ett av Wales lag, lirade hemmamatch på fredagskvällen mot Oxford.
Efter en snabb överläggning beslutade vi oss för att checka in snabbt och sedan dra vidare de 20 milen österut för att se lite division 3-fotboll.
Problemet var bara att vi var tvungna att gå tio minuter innan matchen var slut för att hinna med tåget hem till Bristol.
Men det tar vi senare.

Eftersom engelsmännen är experter på att laga järnvägar fick det bli buss till Newport, eller Casnewydd som det heter på walesiska. Här kunde i lugn och ro gå in på lokal pub och ta ytterligare några kalla innan vi for vidare i det walesiska landskapet.
Självklart inköptes även en påse färddricka på stationen.
Vi hade nu 14 mil kvar.
14 mil rakt ut i ingenstans.
Vi passerade Cardiff, morgondagens place-to-be, och Millennium Stadiums mäktiga fasad kunde enkelt ses från tåget.
Klockan är nu runt 19.00 när tåget glider in i Swansea (Abertawe på walesiska).
Det står ett gäng polisbilar utanför stationen. Swansea City FC har ett ganska ökänt rykte i fotbollskretsar. Idag är det dock ganska lugnt.
Vi hoppar in i en taxi och ber honom köra oss ”to the football”.
Chaffisen berättar stolt hur mycket folk det bor i alla walesiska städer. Han avslutar sedan med att säga att det bor 4-5 miljoner personer i Bristol.
I skrattar nästan högt i baksätet.

Framme vid gamla slitna Vetch Field är det full fart.
Vi betalar och kliver ur taxin varpå det kommer fram en kille direkt och frågar om vi vill köpa biljetter. Han ska ha 20 pund för två plåtar på huvudläktaren. Dessa kostar 30 pund i kassan så vi säger ja och betalar.
Han frågar Ponka om vi är ”Oxford Hooligans”, men Nilsson säger nej och förklarar att vi är från Sverige och är här för att samla på oss ännu en brittisk fotbollsarena.
Killen bara skrattar och säger stolt: ”guys, you missed a good fight last week”.
Sedan traskar han glatt vidare i publikhavet utanför arenan.
Vi går in direkt och köper varsin hamburgare.
Inne i den sunkiga gamla puben under huvudläktaren är det många gamla ärrade fans. Kan för er klädintresserade meddela att frekvensen av Lacoste och Stone Island är hög.
Det slungas pints till höger och vänster och mitt i detta inferno står två svenskar och bara njuter. När klockan börjar bli tio i åtta, matchen börjar kvart i åtta, går vi upp på läktaren. Då visar det sig att vi har platser på olika håll, men trots att det är sold out är inte alla stolar upptagna så vi kan sitta bredvid varandra. Matchen är usel – men stämningen är helt okej.
Drygt 11 000 sjunger så gott de kan för att lyfta sina idoler mot division 2.

Vi tycker att det är dags för lite mer svalkande dryck när matchklockan tickat upp på 43 minuter och tar oss uppför läktaren, förbi pressläktaren (där tre radiokanaler sänder live), tillbaka ner till puben igen.
Nu är det drag på kranarna.
Vi ställer oss i lilla rummet och direkt kommer det folk fram och frågar var vi är ifrån.
När vi snällt säger att vi kommer från Sverige för att se matchen blir vi kungar direkt.
En man runt 40 tycker att det är så coolt att han direkt går till baren och köper whiskey till oss tre. Sen kommer nästa med en Heineken – och festen är igång. Walesarna berättar om det mesta. Det är hatet till Cardiff, sitt eget helt obegripliga språk och lite av det mesta.
Jag står och pratar med gubben som säljer matchprogram och han är mäkta imponerad av oss och vår resa.
Andra halvlek har börjat för länge sedan på Vetch Fields gröna matta, men vi kommer aldrig mer upp på läktaren.
Det är öl på öl på öl och vi ser Swansea vinna med 1-0 på teven nere i puben.
Det är först när vi säger ”hej då” till grabbarna i baren som jag kommer på det.
”Vi har missat tåget”, säger jag högt och skräckslaget.
Vi har då dessa förutsättningar:

Jag och Pontus Nilsson är i Swansea.
Klockan är 22.00 på fredagskvällen.
Klockan 12.15 på lördagen ska vi vara i Cardiff.
Vi måste nu ta oss 20 mil till Bristol för att sova/hämta biljetterna till matchen för att sedan åka 10 mil tillbaka till Cardiff. Vi har drygt 14 timmar på oss – och det går inga tåg. Fattar ni varför Jocke Lander, trots att han har hinkat Stella Artois, Heineken, Becks och Whiskey hela dagen, har panik. Jag försöker desperat att få tag i en taxi till stationen – det går åt helvete. Jag försöker att få privatpersoner att skjutsa oss – det går år helvete (detta trots att jag erbjuder vissa 10 pund… eller var det 10 pence för besväret).
Vi tar istället rygg på en kille som joggar ner mot stationen.
Han säger tack och lov att det i alla fall går ett tåg till Cardiff.
Vi kommer efter en kvarts joggingtur upp till tågstationen och får då reda på att det går ett tåg 22.50 till Cardiff – vilket i alla fall är 10 mil på vägen. Vi går nerför gatan för att hitta ett vattenhål, men hittar istället en boozer-shop och köper en STOR påse med Smirnoff Ice – tänkt till morgonens övningar innan semin.

På stationen träffar vi på en tysk i Djurgårdströja. Han är också där för att samla på sig Vetch Field och han ska vidare mot England och gör sällskap med oss. På tåget sitter 10 Oxford-fans som vi snabbt blir polare med.
Det sjungs sånger hela tiden.
Stämningen är helskön.
Tyvärr tycker ett tiotal småttingar som håller på Swansea inte med och det blir småstökigt i vagnen. När de går av tåget ekar:
”Does your mother know you´re ére”.
Det flyger en och annan ölburk. Vi skrattar åt barnen när de jagar tåget på nästa station. I Cardiff säger vi adios till tysken och grabbarna från Oxford. De tror by the way att vi är Oxford-fans numera. Vi lyckas inte hitta varken buss eller tåg till Bristol utan får ragga upp en snubbe som kör svarttaxi. Jag erbjuder honom 65 pund för att köra oss de tio milen till England. Han vill ha 85, men går tillslut med på 65 och drar iväg.

Vi stannar på vägen ut ur Cardiff för att Nilsson ska ta ut pengar. Nu är det så att Nilsson har fått nytt Visakort och kan inte koden. Men med lite alkohol i kroppen försöker han glatt tre gånger tills bankomaten säger tack och hej och spärrar kortet. Vi lovar killen att betala när vi kommer till hotellet – och han tror oss. Han kör som en dåre över den mäktiga bron och ner till Bristol. Vi är framme vid hotellet strax innan ett efter lite småfadäser som Ponka säkert kan redogöra för nästa gång ni träffar honom.
Han går direkt upp å lägger sig, men jag skuttar givetvis in i puben tar en pint tillsammans med massor med Geordies.

Klockan 01.30 är det dags att smaka kudde efter en dag som innefattat uppstigning 03:00, en taxi till centralen, buss till skavsta, flyg till London, tåg till Liverpool Street, tunnelbana till Paddington, tåg till Bristol Temple Meads, buss till Newport, tåg till Swansea, taxi till Vetch Field, jogging tillbaka till stationen och tåg till Cardiff och svarttaxi till Bristol.
Vi kunde också räkna in säkert 20 bira, en usel fotbollsmatch och ännu en arena på meritkontot.
Jag somnade innan jag laget mig.
Otroligt nöjd dessutom för att vi kommit tillbaka till Bristol och Holiday Inn trots missade tåg å fan och hans moster.