050407 – Djurgården/Älvsjö v Arsenal Ladies 1-1

Arena: Råsunda
Match: Champions League, damer
Publik:
1 800
Målen:

Vita dukar, tända ljus, italiensk buffé och allsång.
Välkommen till en kväll med Emma Byrne, Faye White, Angela Banks, Julie Fleeting och de stolta ”ladies” i Arsenal FC i Stockholm.

Hösten 2004 mötte vi våra ”ladies” för första gången, när Arsenal och Djurgården/Älvsjö drabbade samman på Stockholm Stadion i gruppspelet av UEFA Womens Cup. Vi sjöng fram de våra till en högst meriterande 1-­0-seger, stal TV-tid och hyllades av hela laget, som kom ut och tog oss i hand på läktaren.
Vi väntade spänt på fortsättningen.
Vi fick Djurgården/Älvsjö i semifinalen.
Planerna för en hyllningskväll av mästarinnorna från England drogs upp snabbt. Jag skickade en inbjudan till presidenten David Dein, managern Vic Akers och vår kontakt Jill Smith, där vi bjöd in truppen på en middag efter matchen.
Vår inbjudan möttes med jubel och respekt.
Ciara Grant och Clare Wheatley, som både spelar och jobbar för Arsenal, skickade ett ödmjukt ”ja, tack” till svar.
Vår svenska vinter ställde dock till det duktigt. I takt med snön tvingades vi, tyvärr, skjuta upp all planering. Med en knapp vecka kvar till avspark kom beskedet om spelplats. Djurgården hade tidigare fått nej från Linköping, Eskilstuna och Norrköping. Söderstadion och Stockholm Stadion var ospelbara.
Valet föll på vår egen nationalarena, Råsunda, som i skrivande stund måste vara Sveriges största grusplan.
Pinsamt.
En gräsmatta på en nationalarena måste se bättre ut än så här, men man har
kanske glömt bort mattan på vägen. Det handlar ju bara om gräs… och det
ger väl inga direkta inkomster. Å andra sidan blir produkten riktigt usel på grund av underlaget.
Så ringde mobilen i samma ögonblick jag stod i kassan med en hög av
matvaror…
”Hello, it´s Ciara. Are we all set for next week?”
Jag blev, nästan, svarslös.
”Naturligtvis. Jag ska bara kolla med restaurangen, menyn och tider så
ringer jag dig i morgon. Är det ok?”
Ciara lät glad.
Under de följande timmarna, med mindre än en vecka kvar till avspark och middag, bokades hela kvällen. Restaurang Ciao Ciao på Storgatan på Östermalm tvekade ungefär i tolv sekunder innan man svarade ”vi fixar det”.
En lokal för 40 personer och buffé var klar.
Jag drog hundra suckar av lättnad.
Samtalet till Ciara dagen efter var en formsak.
I lika snabb hast kallade Jocke Lander till styrelsemöte på Söder i Stockholm (se protokoll på vår hemsida www.arsenal.se). Med lite vilja och glöd såg alla till att komma loss från arbete, studier och papparoll för det mötet.

Ett par timmars viktigt prat om klubbens framtid avslutades med en välsmakande tacobuffé före avresan till Råsunda och samlingsplatsen Dick Turpin på Solnavägen – ett utkast bakom norra läktaren. Jag parkerade bilen en sisådär 100 meter därifrån. I samma ögonblick parkerade hemmalagets mittfältare Ann-Marie Norlin bakom min röda fara.
Hon verkade laddad och tittade med lätt bister min på min röda tröja.

  • ­Jaha, ni kommer i dag också, sa hon och vandrade bort mot arenan.

Stämning var lätt dämpad på Dick Turpin till en början, men i takt med tiden mot avspark ökade trycket. Några engelsmän hade gjort den långa resan till Råsunda för matchen och värmde upp i hörnet. Det var dock lätt sparsamt med sångerna.
Vi gav desto mer på läktaren (vi hade av någon märklig anledning en alldeles egen entré).
Vår stolta fana hängdes upp.
– Jag trodde knappt mina ögon, när vi sprang in och fick se den svenska flaggan med ordet Arsenal. Jag vände mig om till laget och sa ”how cool is that”, berättade den engelska mittbacken Mary Phillip vid den följande middagen.

Matchen?
Den slutade 1-1. Det skulle kunna räcka med det för vi bjöds inte på någon underhållning alls på gruset på Råsunda. Emma Byrne (hela Arsenal Swedens absoluta favorit) styrde backlinjen mellan stolparna och Djurgården/Älvsjö var sällsynt uddlöst.
Julie Fleeting gav oss ledning med 1-0 i den 23:e minuten, när hon sprang igenom hemmaförsvaret och lobbade snyggt, snyggt in det överraskande ledningensmålet. Det utbröt vild glädje bland de tillresta Gunners.
”One-nil to the Arsenal…”
Elin Ekbloms kvittering till 1-1 var nästan lika vackert.
Hemmalaget försökte, men kom ingenstans mot Arsenal.
”Are you Tottenham in disguise”, ekade.
– Jag sprang och småskrattade, när jag hörde det, sa Phillip.
Målvakten Emma Byrne svarade för ett par suveräna räddningar i matchens slutskede och fick också priset av Arsenal Sweden vid banketten lite senare på kvällen – i hård konkurrens med Angela Banks.

Drygt en timme efter slutsignalen bjöd Arsenal Sweden till bords på restaurang Ciao Ciao på Östermalm. Vi hade dukat upp en italiensk buffé av klass med tillhörande dryck. Manager Vic Akers ledde den nöjda truppen in till borden, som var smyckade med vita dukar och tända ljus.
Bara det bästa var gott nog.
Jag hälsade alla välkomna, berättade lite om klubbens vassa utveckling under åren och gratulerade till det utsökta utgångsläget inför returen en dryg vecka senare.
Maten smakade.
Drycken likaså.
Stämningen nådde sin topp, när assisterande managern Fred Donnelly tog ton och bjöd på solosång, där hela restaurangen körade i refrängen.
Stor underhållning.
Vi hann också dela ut priset till matchens lirare i Emma Byrne, som tackade för stödet och vasen från Bodafors.

Vid 23.30 lämnade en nöjd trupp för några timmars sömn innan bussen skulle ta truppen till Nyköping och morgonflyget till London.
– Det är egentligen ingen idé att sova. Det blir bara ett par timmar i så fall. Det är skönt att vi är lediga i morgon, tyckte Phillip på vägen ut till bussen.
Vi tog farväl med en applåd och lyckönskningar.
”Ta er till finalen… vi följer nämligen bara lag som lyckas ute i Europa”, hälsade vi.
Det möttes med skratt.
Det blev dock ingen final.
Djurgården/Älvsjö vann ju returen med 1-0 på Meadow Park i Borehammwood inför drygt 1800 åskådare tack vare ett slumpmål av landslagsstjärnan Victoria Svensson.

Äventyret i Europa var över.
– Vi får försöka ta revansch på Sverige i EM-slutspelet på vår hemmaplan i sommar. Det är en bra chans för oss och damfotbollen i England, menar Mary Phillip.
Managern Vic Akers var besviken, men ödmjuk i motgångens stund.
– Tittar vi över de 180 minuterna var Djurgården/Älvsjö värda finalplatsen, men vi måste vara nöjda med vår insats. Inget engelskt lag har gått längre. Vi har lärt oss mycket.

Texten skriven av Mats Willner och publicerad i Arsenal Swedens medlemstidning Kanonmagasinet

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *