Arena: The Den
Match: Championship
Publik: 9 271
Målen:
Vi får skruva tillbaka klockan så långt som till 1996 för att hitta det första besöket. Fyra unga killar från Västerås gav sig österut mot något som vi knappt kunde föreställa oss.
Matchen som stod på agenden var Millwall-Birmingham. Vi hade läst i tidningarna om de kravaller som utspelat sig i och runtom St Andrews i Midlands när lagen möttes på höstsäsongen.
Polisen rustade för krig när här kvällen i London.
Vi förstod direkt vad som väntade när vi kom fram och började irra runt för att hitta den läktare där vi hade köpt biljett.
Stora stygga män blängde på allt som rörde sig och det var ingen vacker stämning direkt. Vi hade biljetter på en långsidans övre etage, precis framför Millwalls allra mest hårdföra fans och det var ett jävla liv matchen igenom.
Birminghams fans stod på kortsidans övre sektion och under dem var det tomt. Det var poliser, hästar och helikoptrar överallt.
Jag minns inte mycket mer av matchen än att det blev 2-0 till hemmalaget och att det störa jublet från hemmafansen kom när en ung supporter på kortsidan snodde bollen på slutet när Birmingham jagade reducering och skulle springa ut från arenan med den.
Sånt uppskattades här.
Men en mer fotbollsvänlig supporter gav ynglingen en rak höger långst upp på läktaren och kunde sedan ta bollen och kasta den tillbaka in på planen.
Då buade publiken.
The Den öppnade 1993 och Millwall var en av de första klubbarna i England att bygga nytt. Kommer ihåg att jag tyckte den var väldigt modern på den tiden och det går inte att säga mycket mer än att den faktiskt var det.
Fyra läktare, som inte sitter ihop, med lower och upper tiers, tak på alla och stora bildskärmar i hörnen. Det var inte många som kunde skryta med det på den här tiden.
Blev det några kravaller då? Självklart. När vi smått livrädda skulle bege oss hem möttes vi ute på gatan av bilar i brand och fullt upplopp. Vi hade ingen aning om hur vi skulle ta oss hem och den vägen vi kom var nu avspärrad.
Enda tryggheten var att gatan i stod på hette Stockholm Road, men det hjälpte föga när gatstenen ven i luften och lågorna slog mot skyn från de brinnande bilarna.
Jag minns inte hur vi lyckades, men förmodligen tog vi rygg på någon person som inte såg ut som Londons värsta buse, hamnade på en nattbuss och kunde lättade kliva av på Piccadilly Cirus en bra stund efter det att matchen var slut.