191110 – Malaga CF v CF Fuenlabrada 0-0

Arena: Estadio La Rosaleda
Match:
Segunda Division
Publik:  15 733
Målen:
Matchens lirare:
Hicham Boussefiane

Vilket väder.
Vilken resa.
Vilken brutalt dålig fotbollsmatch.

Hela den här texten får bli en liten sammanfattning  av  sju dagar hos Walle i Nerja. Ni som vill läsa om eländet på La Rosaleda får scrolla ner en bit.
För det här spektaklet till började på torsdag morgon.
Solen sken när Ryanair-kärran tog mark i Malaga.
Allt hade gått förvånansvärt bra och vi fick till och med en trea för två på den halvtomma flighten. Som lax på löken var väskor och allt med och vi kunde dra igång projektet att ta sig från flygplatsen och hem till Walle.

När vi väl hade listat ut vilken busskö som gällde för både biljetter och resa for vi in till stan. Det går nämligen inga direktbussar utan det är byte på Malaga C som gäller.
Det regniga Portugal var utbytt mot det soliga Spanien och då tar man en kopp kaffe ute i väntan på bussen.
Men det är också ett manjanaland där avgångstider och perronger sviktar å det grövsta.
Vi höll på att missa vår buss, men när vi hade trängt oss, slängt in väskorna så var vi på plats. Det tar en stund, trots att det bara är fem mil, att åka till Nerja. Det ska släppas av folk lite här och där och motorväg byts mot strandväg.
Då förstår ni.

Väl på plats öppnade vi med lite fisklunch på första bästa innan vi knallade bort till Wallenberg, som föga oväntat var och spelade padel.
Sen började det regna och vår lektion med gurun på klubben försvann.
Men eftersom det slutade ganska snabbt och sen torkade ännu fortare så fick vi en stund med en annan tränare.
Trevligt.
Sen drack vi öl på klubben, hos Jarmo och sen hos Walle.
Det gick som det brukade  …

Men för det så var det ingen vila dagen efter. Här skulle spelas padel så det blödde. Och det gjorde vi. Det var engelsmän, spanjorer och svenskar.
Fredagskvällen blev väldigt sparsam.
Vi knallade ner på byn, mötte Christina Schollin och käkade väldigt bra mat.
Med mineralvatten till.

Lördan var en av de bästa dagarna rent vädermässigt. Det var så inbjudande så vi knallade ner till stranden och käkade frukost. Det går ju att ha det sämre i mitten av november.
Sen blev det padel igen. Två friska timmar, några öl på klubben innan vi knallade hem och duschade. Kvällen spenderades först hos Jarmo på hans hostel med kalla lager och Leicester v Arsenal på tv.
Besvikna efter ännu en usel insats körde vi en tapasrunda.
Här nere får man en rätt med varje dryck man köper och sånt kan ju orsaka överkonsumtion. Det ena var bättre än det andra. Det var ostar, korvar, skinkor och röpang.
Madre mia så bra.
Det började på El Niño, fortsatte på nåt suveränt hak på Calle de la Gloria, där djuren hängde överallt och osten var magiskt, och slutade på ett nyöppnat ställe, Fusion, nere på Plaza de Espana. Där serverades mer tapas och lokal cider.
Ironiskt att vi gick förbi en svensk affär med namnet hemlängtan på väg hem.
Aldrig någonsin har ett butiksnamn varit mer off.

Ni som bara vill läsa om matchen kan börja här. För nu är det söndag och padel och tapas byttes mot öl och fotboll. Det var dags för en ny busstur in till Malaga. Den söligaste av turen på väg dit. Walle somnade. Teo spelade spel och jag tittade på havet. Tror det tog 1,5 timme. Vi var inne i fler byar än vad som fanns på kartan.
Vi öppnade besöket med att gå till Malagas shop för att köpa biljetter. Sen tog vi en tur i de gamla kvarteren och käkade lunch illa ackompanjerat av en skrikande ”gatumusikant”.
Walle hade kollat upp La Fabrica, som är Cruzcampos hipsterhak. Väldigt trevligt ställe med tastingöl och fantastiska tapas. Här njöt vi till fullo under några timmar innan vi knallade de två kilometrarna upp till La Rosaleda.

Utanför arenan hade Malagas finska (!) supporterklubb tre bussar parkerade. Man höll ju på att trilla av pinn när man såg det. Men så var det.
Spanien är ju inte känt för att ha några barer runt arenorna direkt, men en burköl hann vi med i vimlet innan vi knallade in. Kick off var klockan 18.00 och mörkret sänkte sig.
Det var inte det enda mörker vi fick se.
För matchen var rent utsagt sorglig. Malaga som för inte allt för länge sen spelade Champions League och sålde både Nacho Monreal och Santi Cazorla är numera ett bottenlag i andradivisionen. Det är problem med det mesta.
Nu mötte man topplaget Fuenlabrada från Madrids utkanter. Hemmalaget var ”bäst”, men det säger inte så mycket.
Det blev 0-0 och inte ens ett platsbyte inför andra fick liv i det hela.
Sen blev det kallt och började blåsa.
Men en ny arena satt ändå fint på kontot.

Det var faktiskt rätt skönt att knalla ner till bussen efteråt. Då fick man upp lite värme igen. Sen var det nya 80-90 minuter innan vi var hemma.
Sega och hungriga plockade vi med en pizza hem.
Det var ändå ett värdigt avslut på en bra dag. På teven Solsidan. Nån ordning måste det ju ändå vara när det är söndagkväll.

Måndagen blev en hektisk dag. Dubbla padelpass. Man var rätt mör där på seneftermiddan när vi slog oss ner på klubbens terrass för några happy hour-pints.
Det var gott.
Och det var trevligt.
Så bra att vi blev kvar en stund innan vi gick hem och bytte om för tapas på Walles närmaste restaurang Gastrotapas. De kan laga mat.
Herregud!
Vi gick all in med allt. Det var supermat, supervin och konjak av bättre kvalitet.
Kvällen rundades av med quiz hemma i soffan.

Man var inte helt superpigg på tisdan, men sånt tas ingen hänsyn till här inte. Det var bara att dra igång maskineriet och knalla upp till klubben igen för den sista matchen för den här resan.
Teo firade och vann sin första match.
Det hade han gjort sig förtjänt av.
När Walle skulle spela tennis och jobba lite på eftermiddan så knallade vi ner på stranden och käkade lite paella.
Sen efter en bättre siesta tog vi en sväng på byn för en sista titt innan den monstruösa hemresan skulle dra igång.

Den började 03.00. Vi tar det igen. 03.00. Vi tyckte det var lite väl dyrt att punga ut 75 Euro för en egen taxi så vi bokade in oss på en shuttlebuss. Men då ska fler åka med och det får anpassas. Därför var avresa 03.30.
Vi var på flygplatsen redan innan halv fem. Vår kärra skulle gå hem först klockan åtta. Men vi fick dumpa väskorna och kunde sen gå in och sätta oss och i en oskön stol för att få nån sömn.
Det fick så där.
Dock somnade jag som en örfil bland alla pensionärer som skulle hem till Stockholm. Vaknade bryskt av årtusendets oväder över Madrid. Det var som att flyga in i en bergvägg. Sen gick det bra och vi landade i tid på Arn. Buss till T-Centralen och tuben hem. Somnade så hårt på eftermiddan att Axel fick åka till Blåsut för kvällens podcastinspelning.
Jag hade liksom åkt klart den här onsdan.

Adios!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *