191106 – Vitoria de Guimaraes v Arsenal 1-1

Arena: Estádio D. Afonso Henriques
Match:
Europa League
Publik:  17 822
Målen: 0-1 (80) Shkodran Mustafi, 1-1 (92) Bruno Duarte
Matchens lirare:

Portugal fick en ny chans.
De tog den inte den här gången heller.

Vad gör man inte när det är regnrusk på hemmaplan? Jo, man åker till sydligare breddgrader för en annan typ av dåligt väder. Men besöket i Guimaraes var bara en del av den här långa resan.
Den började med nån form av styrelsemöte i Arsenal Sweden på Rådmansgatan på måndagkvällen. Sen knallade jag och Teo över Barnhusbron och hem till honom. Det var lättare att slagga där, ja, bortsett från eluttaget som jag hade i huvudet, när vi skulle till Bromma morgonen efter.

Klockan var tidigt när de mullrade i mobilen och det var dags att kliva upp och ut till taxin. På Bromma flygplats var Larra och Liz, som också skulle ner till Portugal.
Till en början var inte öppet i securityn. Sen blev det kaffe och finesser innan vi klev ut i kylan och ombord på Brussel Airlines-kärran som skulle ta oss ner till Bryssel.
Det finns inte mycket att orda om den.
I den belgiska huvudstaden slog vi läger på en ”pub” bredvid nästa gate.
Och den inhemska lagern satt som en smäck.

Det roligast på nerresan kom på nästa flight. TAP från Bryssel till Porto. Vi hade kommit upp och iväg när vi skulle bli serverade lite tilltugg.
Brorsan öppnade sin paj och smaskade glatt i sig. Jag var lite efter och undrade vad det var och frågade. Fick till svar: Ostpaj.
Trevligt tänkte jag och tog en tugga.
Ostpaj?
Nej, nej, nej.
Han gafflade vidare, men det var en fin vaniljhistoria från vårt kommande värdland. Detta sköljdes ner med en Sagres. We support our local … osv.
Det blev en glad och trevlig flight med mycket skratt innan vi tog mark i Porto.

Solen sken och det blåste när vi tog bussen in till gaten. Där fanns ett helt domarteam med. UEFA-väskor överallt. Det var ett litauiskt gäng som skulle döma Braga v Besiktas. Det blev lite snack om VAR och annat kul.
Vid bandet visade det sig att alla väskor var med och vi kunde gå ut och styra upp transfer till Guimaraes. Vi hade fått sällskap av Dimirti från Belgien så vi var fem som skulle ta oss de sex milen nordost.
Utanför kallade vi in en taxichaffis som via en inplastad tariff meddelade att resan skulle kosta 60 Euro. Det var taget.
Efter stund på motorvägen, där typ alla somnade, släppte han av oss vid stationen och då visade taxametern 75. Idioten stod då på sig och skulle ha det trots att han sa 60 innan. Teo vägrade.
So 60 it was.

Vi hade bokat in oss en natt på Fundador. Nån form av höghus med billiga rum. Vi fick nyckeln direkt och kunde åka upp till nionde våningen och dumpa av allt.
Utsikten var fin, men de blåa himlen var på väg bort. Det var lika bra att ge sig ut.
Vi hade en kort promenad ner till den gamla stan, med på UNESCOS världsarvslista. Nu hade klockan blev lite efter lunch och att hitta nåt bra ställe då för mat i ett land här nere är en uppgift svår som den kan bli.
Efter en stunds vandrande och tipsande från andra Arsenalfans hittade vi ett ställe som var öppet.
Och det här skulle bli en resa i matlagningskonstens tecken.

Jag kan redan här varna och avråda er från att besöka Restaurante Mourão. Den är bedrövlig. Precis som många andra ställen i Portugal. De kan verkligen inte laga mat här.
Men öppet var det.
Det började med att vi fick in gårdagens friterade bollar med oliver. Sen kom nya och de var klart godare. Köttet, typ karré, var dubbeldödat och smackade fcuk all.
Tur de hade öl …

Efter lunchen drog vi iväg på en liten historisk vandring genom de smala gränderna och upp till slottet och Paço dos Duques de Bragança.
Mycket historia här.
Kvällen spenderades sedan på diverse barer inne i gamla stan.
Där drack vi drinkar från Madeira, inhemsk cider och lokala öl. Det i sällskap av Filip och Roland från Dala-Järna.
Det var helt enkelt tip-top.

Matchen mellan Vitoria Guimaraes och Arsenal skulle från början spelats på torsdagen, men eftersom UEFA har regler som bara de själva förstår så kunde inte Braga, typ fem mil bort, och Vitoria spela på samma dag.
Därför var det matchdag när vi vaknade på onsdagen.
Och kick off var den mycket udda tiden 15.50.
Vi var nog lite ena ut från hotellet, gårdagskvällen var inte den lugnaste. Det är ju skönt och sova.
Sen var det dags att gå rakan in till stan igen. Oundvikligt att inte bli erbjuden knark där ett par gånger.
Vi var dock mer sugna på mat och nobbade varenda en.

Mer Arsenalfans på plats nu när vi knallade in i gamla stan och satte oss på en uteservering. Den här gången körde vi på lasagne. Beställningen gjordes på en Ipad. Maten var kall. Teo bad dem mickra sin igen. Jag orkade inte bry mig.
Sen orkade vi inte gå till nåt annat ställe så vi satt kvar här och drack cider till det blev dags att gå den korta biten ner till arenan.
Nu hade det börjat regna också.
Fattades bara det.

Framme vid Estádio D. Afonso Henriques stod Mark och guidade massorna. Vi snackade en stund innan han meddelade att powerbanks var förbjudna.
Så passande med min telefon.
Det var inte ett alternativ att lämna in den så Teo fick smuggla in den i skon.
Humor på hög nivå.
Men in kom den. Det var mer problem med snuset, men det lyckades vi få in också.

Runt 1 500 Arsenalfans hade gjort resan till Portugal. Arenan i övrig var halvfull. Kanske inte superförvånande med tanke på den ogästvänliga avsparkstiden.
Matchen var lika luguber som vädret men fick jubla i alla fall en gång när Shkodran Mustafi gjorde 0-1 i andra. Nån seger blev det så klart inte för Vitoria kvitterade på stopptid.
Sen hade vi blivit lovade att få stå kvar i en timme. Jag ville inget annat än att sätta mig ner, men kombinationen gråa shorts och världens skitigaste stolar gjorde att jag stod vidare.
Nu blev väntan bara en halvtimme.
Tack för det …

Festhumöret var inte direkt på topp när vi vandrade tillbaka till stan. Vi stannade på en pizzeria – som var helt okej. Planen var att vi skulle åka tåg till Porto och sen tunnelbana ut till flygplatsen där vi skulle bo, men ingen av oss var så sugna på det så när vi hade sagt hej då till Larra, Liz och Dala-Järna så gick vi tillbaka till hotellet och beställde en Uber till flygplatsen.
Båda två somnade kort efter avresa.
Det var grejer där.
Vi hade bokat in oss på Solar Antigo Porto Aeroporto.
Det skulle visa sig vara en hit.

Det var ett litet hak bara några hundra meter från terminalen. Vi fick rummet mitt emot receptionen. Det kändes som att vi var de enda som bodde där.
Rätt som det var knackade det på dörren där på kvällen.
Då kom tjejen i repan med fikabröd.
Tackarrr.
Rummet var fräscht och vi sov gott.
Klockan 05.30 knackade de igen och nu med en korg frulle bestående av mackor, kaffe, juice och ägg.
Welklasse.
Sen kunde vi knata ner till flygplatsen och flyga Ryan till Malaga.
Där väntade sol, bad, padel, vin och god mat.
Som det ska vara i såna här länder!

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *