190214 – BATE Borisov v Arsenal 1-0

Arena: Borisov Arena
Match:
Europa League
Publik:  12 527
Målen:  1-0 (45) Stanislav Dragun.
Matchens lirare: Laurent Koscielny

Så vi möttes igen, du och jag Vitryssland.
Lika trevligt den här gången utanför planen.
Inte alls samma nöje på åkern till gräsmatta.

Det är ju sedan gammalt att de enda gångerna man går upp tidigt är när man ska ut och flyga. Nu var det inte så illa den här onsdagen och Malin anslöt från Hökarängen vid sjurycket och vi kunde åka ut till Måby, för omväxlingens skull, där vi parkerade och fick skjuts in till terminal fem.
Rodny var redan på plats och efter incheckning kunde vi så äntligen bryta en barriär.
En halvliters IPA på Famous Grouse har nu väntat passerat 100 riksdaler.
104 spänn får man punga ut och man vill bli lite mjuk i lederna innan man kliver på Belaviakärran till Minsk.

Det var dåligt med folk som skulle till den vitryska huvudstaden där här förmiddan. Varken Europa League eller annat verkade locka.
Men Bombardierplanet lyfte i tid och var punktligt på plats på utsatt tid.
Inga konstigheter där inte.
När vi hade köpt på oss den obligatoriska hälsoförsäkringen som kostade lite mer (4 euro) den här gången var dags för en av höjdpunkterna på hela resan när den vitryska passpolisen skulle granska passet.
Det enda hon, typ, inte gjorde var att tugga på det. Jag hade svårt att hålla mig för skratt på andra sidan glaset när hon ryckte i sidorna, räknade dem och gick igen hela ”boken” med lupp. Hade jag kunnat språket hade jag sagt ”ja, det är äkta och ja, jag ska åka härifrån”.

På bandet bakom väggen kom väskan och på utsidan en stadig sedelbunt ur bankomaten. Vi var redo att bli rånade på resan in till stan – för den går inte att få billig. Nu är det så lite pengar det rör sig om, men det är småirriterande att man måste slanta upp mer än dubbelt så mycket när man åker en vanlig taxi från flygplatsen in till stan mot vad det kostar att åka motsatt väg.
På hotellet skulle alla som checkade in kopieras.
I alla fall passet och den där lappen som man fick på planet förra gången som man inte fick tappa bort, för då blev man inte utsläppt, dök nu upp här istället.
Festligt …

För att inte bli helt bortkopplade satte vi oss i hotellbaren när vi hade lämnat bagaget på rummet för att kunna lägga upp lite planer för dagen medan vi fortfarande hade wifi. Resans, minus Arn, dyraste öl köptes också. 12 pengar.
Målet var en tur på stan, käk och sen till den vitryska supporterklubbens fest på andra sidan innerstan.
Det var kallt och snöade när vi stapplade iväg. Under centralstationen var vi nära på att bli ihjälfluga av två fåglar på attacktur. Sen fortsatte vi mot ett av ställena som vi var på förra gången.
Efter en stund var det bara att inse att jag inte hade en susning var det var så vi magkänslade oss fram.
Och det skulle visa sig bli superbt.

Vi trodde först att det var stängt, men när vi såg några gå ut så gjorde vi det motsatta. Nedervåningen var en konstig bar med konstiga folk. En trappa upp fanns en fin restaurangdel.
Stället, som heter Chaihana Baklazhan (ЧАЙХАНА БАКЛАЖАН), bjöd på den ena fina anrättningen efter den andra. Det var öl och friterade uzbekiska sniglar (läs typ dumplings). Och det var kanongott kött med friterade grönsaker på pitabröd och drinkar.
Jag var så långt ner mellan kuddarna i soffan när vi glatt var klara att jag knappt kom upp.

Nu hade det nästan slutat snöa när vi tog en taxi för 12 kronor till festen. Vi blev avsläppta på fel sida vägen och fick ”pulsa” i snön så att vi kom rätt och till bryggeripuben Druzya (Друзья).
Klart bättre den här gången och vi blev kvar till stängning. Många av engelsmännen var på plats och det skrattades och skrålades till efter midnatt.
Dessutom köpte Frank Stubbs in nåt konstigt vitryskt bröd som blev lite av en följetong.
Och för att inte snacka om de väldiga glasen med gin & tonic.
Mycket gin och lite tonic som vi säger i branschen …

Torsdag. Matchdag. Och dags att bekanta sig med den fabulösa vitryska frullen. Konstig ost och kemikalisk yoghurt. Vi skulle åka med Frank och hans gäng i deras chartrade minibuss som skulle avgå 11.30 från deras hotell några kilometer från vårt. Så vi tog en taxi dit, köpte vatten och bänkade oss.
Dimitri körde.
Mycket skratt och snack till en början på väg ut ur Minsk, men sen kom nog lite tröttheten och landsbygden.
Frank försökte pigga upp med visa grejer han såg på kartan efter vägen med det blev mest kebabshopar och monument ingen kände till.

I Borisov tog vi yttervarv och rakt ut i skogen till deras hotell som var lite av en stugby. Väldigt märkligt ställe. Dudinka var dess namn. Katter och rävar (?!) sprang lösa, men de hade wifi. Och en restaurang med finesser i källaren.
Där bjöds det på lokal öl för 12 kronor, potatisplättar med bacon och historier med tillhörande skratt.
Planen var att dra efter en timme eller två till den lokala irländska puben – som finns i varenda stad jordklotet över även om man reser 70 år tillbaka i tiden.
Men vi hade så trevligt så klockan tickade på ytterligare innan vi kom iväg i taxibilarna som dök upp.

Genom vanliga gråa slitna borisovska kvarter åkte vi kanske tio minuter innan vi var framme vi ”the irish pub”. Den låg i huset bredvid Bates gamla arena. Jag kunde inte hålla mig så redan före första klunken öl hade jag gått ut för att kika på omgivningen och tar några kort.
Innan jag på närmare håll fick se dem klassiska östeuropeiska old school-arenan ”samspråkade” jag med en lokal gubbe.
Tror han pratade om de isiga gångvägarna.
Men jag är inte helt säker …

Förfesten fortsatte sedan på den trevliga inslagna vägen på den irländska puben. Lite dyrare öl, men ändå väldigt billigt. Roddan hamnade nu i centrum efter en ”kärleksaffär” med en kollega på hemmaplan och fick snabbt smeknamnet gayboy av de engelska kollegorna.
Vi tittade även på diverse halvkvalitativa biljardmatcher.
Och drack fler inhemska öl.

Så där dryga timmen före kick off var det dags för en ny taxiresa till Borisov Arena. Vi joggade genom snö innan vi kom från till bortaingången där militär, polis och vakter väntade.
Morsade på Jill också.
Sen lyckades jag gömma snuset bakom passet så att det kom med in. Rodny misslyckades och blev av med sitt.

Bortaläktaren var välfylld. Hälften ryssar av olika slag och hälften engelsmän. Dabai, dabai. Det blir ju som det blir då med vegan- och nigerian Messi-flaggor.
Vi lämnar matchen därhän som brukligt.
Dålig matta och inte så dåligt som rapporterats om, men ändå långt ifrån godkänt.
I paus längtade vi efter värmande dryck och något att käka, men kön till den enda luckan öppen var olidligt långsam så gav upp efter en stund.

Efter 0-1-förlusten gick vi bort och bänkade oss på en av bussarna som skulle ta oss till Minsk. Vi frös innan och frös ännu mer på bussen som under de 45 minuterna som vi bara stod där och ugglade hade dörrarna öppna och ingen värme på.
Sen körde vi tillbaka i snigelfart.
Och släpptes av någonstans.
Jag frågade Mark var centralstationen var, men efter en kort promenad gav vi upp och tog en taxi till hotellet.
Där åt vi middag i form av öl, chips och choklad.
Som man typ brukar efter sådana här kvällar.

Fredag. ”Ledig dag”. Äntligen lite soft. Först gröna ägg, mer mumma-yoghurt och grejer. Sen spelade jag och Malin in en podcast. Sen hade faktiskt klockan tickat iväg en del, men vi drog ut. Den här gången klarade vi oss undan attackfåglarna på stationen. Sen kikade vi lite på Dynamo Minsks arena som börjar bli färdigrenoverad och jagade vidare efter en bankomat. Malin var till och med inne i en trappuppgång och kollade.
Till slut hittade vi gamla stan och där slog vi läger för lunch.
Gambrinus. Som det tjeckiska ölet. ”Welcome to the world of beer” stod det på skylten. Vi gick ner, bänkade oss och käkade gulasch med mos och en lokal lager.
Mycket trevligt.

Frank & co hade hittat en annan craft-beer-pub i närheten så efter den sena lunchen satte vi kurs dit. Men först tyckte Malin att 25 spänn för en mugg till sin farmor var för dyrt i en av souvenirvagnarna på torget och det blev det inget kattmuseum.
Tuffa tider.
Men cash fick vi ut.
Och på Malt & Hops kunde eftermiddagen och kvällen fortsätta.

Där rökte vi inne (inte vi, och definitivt inte jag, men de andra gästerna), drack ryssar och lyssnade på R.E.M. Det blev ännu en kanonkväll med Isle of Wight-grabbarna.
Den ryska hipsterölen var topp fem godaste jag druckit. Synd att ingen kunde berätta för mig vad den hette.
När klockan hade blivit mycket, kanske för mycket tog vi en taxi hem.
Chaffisen konverserade med mig via Google translate i telefonen. Och jag kunde boka in honom till 09.15 för transport till flygplatsen för 55 pengar.
Men en timme före avresa kom Roddan och bankade på dörren och sade att det var dags att åka och ”han” väntade.
Det blev inget med det.

Men kvart över nio var vi på rull. Efter en stund var det dags för en ny googlesession. Chauffören ville fråga mig om det var okej att ta en väg, en snabbare en, som turister normalt inte åker.
Okej, svarade jag smånervöst.
Strax före tio var vi på plats och ville så klart checka in. Malin fick ett mycket bryskt bemötande vid desk 21 när om rimligt frågade om det var till Stockholm.
Biiiizzzneeezzzz klaaaaazzz.
Hahahaha.

Nu finns inte mycket mer spännande att rapportera om från denna toppenresan. Vi luppade oss igen genom passkontrollen, käkade en hamburgare och roade oss med att snacka ”ryska” innan kärran tog oss säkert till Arlanda.
När vi hade gjort de normala procedurerna lämnade jag Malin i Solna.
Sen blev det mazariner, schnitzlar och gamla bilder med Jansson i Blåsut.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *