161206 – FC Basel v Arsenal 1-4

Arena: St Jakob Park
Match:
Champions League
Publik:
36 000
Målen: 0-1 (8) Lucas Perez, 0-2 (16) Lucas Perez, 0-3 (47) Lucas Perez, 0-4 (53) Alex Iwobi, 1-4 (78) Seydou Doumbia
Matchens lirare: Mesut Özil.

Glöm smala plånböcker och billig öl. Här kostar det på topp att ens ligga i bottenträsket.
Men det gav suverän insats, oväntad hjälp från bulgarer på utflykt i Paris och en förstaplats i gruppen.
Vielen dank, som man säger.

Det var helt utan förhoppningar, snudd på utan lust, som vi drog iväg. Klockan hade inte ens börjat slå den här tisdagsmorgonen när jag och Backevik segade oss upp och drog iväg. Det var många månader sedan vi satte fingrarna på SAS bokningssida och köpte oss varsin billig biljett till Zürich. I takt med att Arsenal och PSG snyggt spelade bort både Basel och Ludogorets, och när parisarna kryssade ”bättre” i London, så stod det klart att den här matchen knappt skulle betyda ett smak.
Inte konstigt att det var med dämpade känslor som vi lyfte tidsenligt med alla businessresenärer 07.20 från Arlanda.
Det skulle behövas ett mindre mirakel för att Arsenal skulle vinna gruppen. Avancemanget var redan fixat och nu behövde Gunners ta fler poäng än PSG för att ta förstaplatsen. Och ingen räknade med att Ludogorets skulle kunna uträtta något i den franska huvudstaden.
Men så fel vi skulle få.

Under sommaren besökte vi Stavanger när Arsenal träningsspelade mot Viking och då fick vi känna på ett högt prisläge. Att det inte är så billigt i Sverige vet vi. Att det är värre i Norge är också riksbekant.
Men i Schweiz är det horribelt.
De är etta på Big Mac-indexlistan och kan stoltsera med att vara Europas dyraste land.
Vi fick direkt smaka på det ogästvänliga prisläget när vi skulle köpa en tur-och-retur-biljett från Zürich Flughafen till Basel SSB. Resan tog strax över en timme.
Priset: 750 spänn.
Flyget var marginellt dyrare.
Till deras fördel så ska sägas att servicen vid biljettautomaten var lysande, tågen gick och anlände på sekunden i rätt tid och det var rent och fräscht.
Men det kanske man kan kräva om det kostar 375 pissetassar att åka nio mil …

När vi hade trängt oss genom dimman runt Zürich mötte vi solen strax utanför Basel. Det var dock slående bistert när vi klev av tåget och gjorde oss bekanta med landets tredje största stad som ligger i de nordvästra delarna. Vissa delar av Basel ligger i Frankrike och andra i Tyskland. Deras flygplats ligger i Wengers hemland och innan vi kom fram kände jag mig nödgad att googla vilket språk det är som gäller. Schweiz är ju ett land med fyra språk och man vill ju veta vad man ska börja fila upp ordförråd i.
Tyska det var.
Guten tag!

Basel är en vacker stad med tydliga inslag av typisk alparkitekur. Floden Rhein rinner rakt igenom och fotbollslaget, Fussball Club Basel, är Schweiz mest framgångsrika klubb med sina 19 ligaculd.
Vi vandrade lite halvt planlöst där mitt på dagen innan vi beslutade oss för att spana efter lite lunch. Först hade vi fått nobben till tidig incheckning och när den närmaste restaurangen vid hotellet skulle ha 350 kronor för en risotto gick vi småhungriga vidare.
Med julen nära bjussade staden på julmarknader överallt.
Att det dessutom var Saint Nicholas, jultomten, födelsedag gjorde inte den rödvita feelingen sämre. Den gode Nicholas dog föresten år 343, 73 år gammal. Det är väldigt länge sedan, men schweizarna var noga med att fira honom och jag fick en liten chockladsäck när vi inte fick checka in på hotellet.
Det var en fin och uppskattad gest.

Istället för ockermässig lunch på en halvtom sylta valde vi lokal korv, egengjord senap och glühwein på ett av torgen.
Hipstrigt värre och mycket gott.
Mitt emot låg något som verkade vara en större ölhall. Zieglhof bier hade de på en stor skylt ovanför Rio Bar.
Bara namnkombon gjorde ju att man blev galet nyfiken.
Men först skulle jag testa brända kastanjer. 100 gram för 35 kronor. Jill Smith, en av Arsenal genom tiderna största supportrar och före detta supporter liasion officer, hejade och tittade förundrat vad jag pysslade med när hon gick förbi och jag rotade i den där struten.
Om ni ska till Schweiz – testa för guds skull inte hiesse marroni.
Smaken är mycket egendomlig och verkligen inte god.

Inne på Rio Bar dansade lättklädda människor samba på bardisken redan vid lunch. Sen torkade jag av imman på brillorna, gnuggade mig i ögonen och fick se ett femtiotal engelsmän i Adidaskor och märkespikétröjor dricka ställets egen öl för 50 spänn för 33 centiliter. Senare på eftermiddagen, efter att vi hade varit och sett Arsenals U19 spela 1-1 mot Basels ynglingar, så var ölen slut. Då langade personalen snyggt fram burköl från Lidl för 100 kronor styck.
Uppladdningen blev inte mycket bättre än så.
Det var avslaget, minst sagt. Basel var lite i samma sits som oss och behövde ett bättre resultat än Ludogorets för att gå vidare. Det verkade själva inte tro att det skulle gå.

Vi tog vår vän spårvagnen, eller trådbuss som vi gladeligen kallar den, de fem-sex stoppen ut till St Jakob Park för andra gången den här dagen. Nu väntade ett besök på den stora arenan – som hade Europa League-finalen förra säsongen.
I vanlig ordning hade Arsenal krävt in passnummer som stod skrivna på biljetterna. De uppmanade fans att vara där väldigt tidigt. Rigorösa säkerhetsgenomgångar väntade. Vi trotsade och kom sent. Det har varit ett vinnande koncept innan och var det nu igen. Det tog inte många minuter att komma in. Flaggan hängdes upp och vi tog plats högst upp i buren.

Arsenal var tekniskt och kvalitetsmässigt överlägset. Det blev aldrig någon fight. Lucas Perez smällde in sitt hattrick och matchen var klar. Wengers drag att vila några av ”mellanskiktsspelarna” och låta Alexis och Özil dundra på betalade sig väl. När sedan rapporterna började droppa in från Paris fick vi upp hoppet om en efterlängtad gruppseger. Jag vill inte säga att det påverkade stämningen nämnvärt. Normalt är Arsenals fans helt okej på resande fot, men nu var det svalt. Vi fick värma oss med kringlor och korv för att stå ut i kylan. För kallt och dimmigt var det.
Och när Manuel de Sousa satte pipan i munnen och blåste av den här Champions League-matchen stod det klart att Arsenal hade vunnit gruppen tack vare att Ludogorets spelade till sig 2-2 på Parc de Princes.
Men nu hände något ytterst märkligt.
Det normala när man är på resa i Europa är att man blir inlåst på arenan ett bra tag efter matcherna. Ibland så länge till att alla hemmafans kommit hem. I Rom för ett gäng år sedan kom vi till hotellet 02.30, förvisso att det var förlängning och straffar.
Nu vrålade speakern ut att alla Arsenalfans skulle skynda sig ut när slutsignalen gick.
Halvt chockade och väldigt glada löd vi ordern och gick med raska steg mot trådbussen.
Och var inte matchen ett drama så skulle resan in till stan bli det.

Det var lite småträngsel att komma på och vi bommade första men lyckades komma ombord på andra. Jag fick klämma in mig vid ett av dragspelen. Funderade inte så mycket, men efter två stationer lät det som att det var nåt fel precis under där jag stod. Jag kände mig skyldig. Det var som alla stirrade på mig och undrade vad fan jag hade gjort. Chauffören fick stanna. Han fick gå ut och började kolla under tåget. Något var helt uppenbart fel. Ungefär som det fastnat något som lät högt när tåget åkte.
Det fanns ingen utväg.
Trådbussen fick utrymmas.
Det var mitt fel. Fast det inte var det.

Chauffören hasplade ur sig något oförståbart på den mycket märkliga tyska dialekt som baselborna använder. Sen började vi allesammans gå sista biten, kanske en kilometer eller två, in till stan.
Rätt som det var kom någon och knackade på min axel med en ryssmössa i hela ansiktet. Jag stirrade som ett fån innan jag upptäckte att det var Frank Stubbs. Han var också nöjd med kvällen och vi tog sällskap och njöt att seriesegern innan vi rundade av med världens dyraste take away-påse.

Vi slog ihjäl onsdagen med att checka ut en timme för sent i ren hämnd, åka båt på Rhein, besöka nya julmarknader och åka hem.
Som gruppsegrare!
Auf wiedersehn!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *