Arena: Parc des Princes
Match: Champions League, gruppspel
Publik: 46 440
Målen: 1-0 (1) Edinson Cavani, 1-1 (77) Alexis Sanchez.
Matchens lirare: David Ospina, Arsenal.

Efter ett par öl på Flying Horse på lördagskvällen slängde jag ur mig spontant: Ska vi inte åka till Paris?
Inte långt senare hade vi fyllt en bil.
Och på måndagsmorgonen startade vi den drygt 360 mil långa resan.

Det hade ramlat in lite mejl och meddelanden om att det fanns biljetter över till PSG borta. Jag var genuint sugen på att dra ner, trots att jag nyligen varit i Frankrike och sett EM och att jag inte är någon större supporterar av landet.
Så när Santi Cazorla hade dragit in 2-1 till Arsenal mot Southampton och vi firade en skön seger i solen på uteserveringe på The Flying Horse slängde jag ut frågan.
Kanske var det nån som var sugen på att bila ner till Paris.
Ett idiotprojekt, jag vet, men Malin, Madde och Fredrik va på.
Det blev en hård kväll och mycket sovande på söndan, men jag stod för mitt ord och grävde snabbt fram fyra biljetter.
05.45 på måndag morgon var vi på rull.

Planen var att köra så långt som möjligt den dagen. Vi tog oss snabbt ut via södra länken och ner på E4:n. Nåt kortare stopp för inköp av kaffe (Mantorp) och tankning (Örkelljunga) hann vi också med. Lämnade över ratten till Madde en kortis så jag fick vila ögonen några minuter i slutet av Sverige och Danmark.
13.15 var vi i Rödby. 14.00 på tysk mark.
Däremellan hade vi spisat lunch och kollat havet på Scandlines båt Deutschland.
Nu sov de andra som stockar i bilen så jag fick spana in majsfält efter majsfält på egen hand. Jag blev så mycket piggare när vi närmade oss Hamburg och jag fick brassa upp Kian i 190.
Sånt är alltid uppiggande.

Det blev ett kortare stopp till vid Bremen. Allt flöt på så fint, inga köer, så vi körde på. Vi hann passera Ruhr och in i Holland innan vi satte kurs mot Maastricht där vi bokade in oss på Novotel.
De hade både pool och pingisbord.
Vi nöjde oss dock med en tung burgare och två öl innan vi stupade i säng.
140 mil var avklarade. 40 kvar för tisdagen betydde att vi kunde vara i Paris i anständig tid.

Höstvärmen hade tagit ett järngrepp på Europa och som mest snuddade tempen vid 35 grader när vi körde lite fel när vi åkte in i Belgien.
Det skulle bli värre en stund senare.
Resan hade tagit oss nästan in till Paris när bilen började kännas konstig. När jag skulle igenom en vägtullsstation blev det värre. Nåt var fel. Jag stannade precis där efter där vägen är 100 meter bred.
Helvete.
Högerframhjul hade punktering. Vi fick backa oss in på en parkeringsplats, rycka upp reservhjulet och börja googla fram en verkstad. Allt gick smidigt, både med däcket och verkstan och vi hittade Speedy vid Charles de Gualle. Dit körde vi laglydigt i åtti. Jag gick in och hoppades att de skulle fatta engelska, vilket de gjorde. Och tid hade de.
Så Kian hissades upp och vi fick nya sulor på fram och färden kunde rulla vidare in mot Paris.
Lite försenade – men nöjda med att däckstrulet ändå löste sig så bra.

Vi hade bokat in oss på Ibis Budget i östra delarna av innerstan. Nära motorvägen. Fransmän kan verkligen inte köra bil. Lite halvtacklande på väg in till garaget som vi efter ett ärevarv eller två hittade infarten till.
Hotellet var svinbilligt och såg ut därefter. Sjukhus är mer ombonade. Närmiljön var ännu värre. Vi gick in i köpcentrat och hittade efter en liten stund tunnelbanestationen Galleieni.
Man kikade lite extra på omgivningen på väg in till stan på grund av den senaste tidens terrordåd i staden. Men vi tog oss lugnt och tryggt till Rèaumur-Sebastopol där vi bytte till nytt tåg. Målet var Notre Damm. Vi skulle möta en från Manchesters Supporterklubb som vi köpt fyra biljetter av.
Vi klev av på Saint-Michel och skulle bara gå över Seiné för att nå stället han satt på. Då spärrade polisen av gata efter gata och det blev smått olustigt och vi fick gå en omväg innan vi hittade fram och fick biljetterna.

På väg dit hittade vi vårt lilla krypin för eftermiddagen – Au Bougnat. Med fina blommor och välkomnande exteriör var valet lätt. En runda välsvalkande lagers, sen var punkteringar och stress som borta.
Det blev ett par trevliga timmar här.
Arsenal hade som vanligt skrämt upp alla och sade att det skulle ta år och dag att ta sig in på arenan så vi skulle vara där i tid. Men rutinen vid Europamatcher gjorde att jag valde den andra vägen – att komma sent. Då är köerna in minimalt. Därför kunde vi kosta på oss en bättre middag där inne med vitt vin, sniglar och en mycket god skaldjursrisotto.

Resan ut tog dryga halvtimmen med ett par byten och klockan var nog åtta när vi klev av på Porte de st Cloud. Sedan var det en kort promenad till insläppet för bortafansen med poliser lite överallt.
Som väntat så tog det bara ett fåtal minuter att ta sig in.
De skulle förvisso se det där brevet som alla skulle ha med sig – och passet. Inte för att de tittade i passet, bara att det var med.
Säkerhetsrutinerna 2016 är festliga.

Ännu mer festligt blev det inne på Parc des Princes när Cavani nickade in 1-0 efter si så där 45 sekunder. Arsenal var bedrövligt dåliga, men vi höll igång bra i buren. Skulle gissa på 3 000 tillresta. Ganska bra stämning på PSG också – som nog bytt ut stora delar av sin publik. Förr var det farligt att åka hit. Inte nu.
Gunners var en smula bättre i andra även om Ospina mest räddade oss. Sen kom 1-1 och jublet som det är värt att åka 180 mil enkel väg för att få och vi kunde vandra ut i Parisnatten med en bra start och en pinne i bagaget.

Det slutade inte bättre på tuben in mot stan att vi tappade bort varann. Jag stod och snackade med Frank Stubbs och Jon Robinson, stationerna passerade och vips så var det bara jag och Madde kvar. Vi hamnade vi Gard de Nord. Malin och Fredrik nån helt annanstans. Vi tog en öl och åkte och mötte dem.
Det blev en öl till på ett öde ställe. Malin och Madde fick dålig Margaritas och fick gå och klaga sig till varsin ny. Det var halvdålig stämning.
Sen var det bara taxi hem och dö i det spartanska boendet som gällde.
Klockan ringde fem timmar senare.

Det var bara att kasta sig upp. Få en mindre chock av hur fult det var utanför och sen dra. Lite småkaos på väg ut på motorvägen – men sen rullade det på bra. Frukoststopp i Belgien, där nån dåre parkerat sin skåpbil precis framför min bil och jag fick panik när jag kom ut för jag trodde Kian var stulen.
En mindre felkörning i Liege gjorde att vi fick se stan.
Sen var det fullt blås igen via Aachen, Köln, Leverkusen (som spelade CL-fotboll på Bay Arena på kvällen) och in på ettan mot Dortmund och en sämre lunch på Burger King.
Målet för kvällen var Outleten i Neumünster och sen nånstans att bo. De stängde klockan 20. Det var ändra 100 mil att köra så jag fick pressa på lite då och då. Vi snitslade oss snyggt förbi en längre kö utanför Bremen. Sen var det skrämmande lugnt. Till och med genom Hamburg och vi kunde sladda in i Neumünster med mer än en timme till godo för shopping.
Det blev en vinterjacka – men utbudet var dåligt.

När vi skulle försöka hitta ett hotell i närheten efter att affärerna stängt visade sig vara lättare sagt än gjort. Efter en bomringning fick vi napp på IFA – nåt hotell och nöjeskomplex som är bland det värsta jag sett. Tre höghus och grejer överallt. Vi brände på som fasen igen för att hinna dit till 22, men nu visade kartan oss via småvägar så det vara bara att gasa på ordentligt på slutet för att vi skulle få nån middag.
Men det gick vägen den här gången också och strax efter tio smattrade det in en mycket fin schnitzel med tillbehör. Till det en iskall Jever. Det var ett perfekt sätt att runda av den långa dagen på.

Nu var det ingen rast och ingen ro = det var bara att glömma sovmorgon på torsdag också. Vi skulle vara i Stockholm senast 18 så det var bara att kliva upp, duscha, kolla den vackra utsikten (som var bättre i månsken), svulla i sig en fin tyst frulle och bränna hem.
Det var mest snack om vägskyltar och majs även de sista 80 milen.
Så käkade vi svinstark lakrits.
Med tio minuters marginal anlände vi Blåsut.

Au revoir!