160617 – Italien v Sverige 1-0

Arena: Stadium Municipal, Toulouse
Match:
EM-slutspel, gruppspel
Publik:
29 600
Målen: 1-0 (88) Eder.
Matchens lirare: Victor Nilsson Lindelöf

Ska du med på EM?
Va?
Ja, ska du med på EM? Jag har biljetter. Vi drar.
Okej.

Hela den här spektaklet började en vårkväll. Jag och Backevik hade varit och tränat när hans telefon ringde. Det var hans polare, som också är materialförvaltare i landslaget, som ville ha hjälp med någon VVS-detalj till dotterns kök. Christian meddelade att han var i närheten och for iväg.
Kort därefter ringde han mig och drog konversationen i ingressen.
Vi kunde få biljetter till alla sommarens svenska EM-matcher i Frankrike och nu skulle vi sy ihop en resa. Jag fick inte ens betänketid. Vi hyrde bil, plockade med oss Ponka och Uffe och åkte till spelarhotellet på Östermalm kort före avresa  och hämtade biljetterna.
Vi stod där i foajén på Scandic Park på Karlavägen när Zlatan susade förbi.
Nu var vi redo. Resan kunde börja.

Vi satt och njöt av ett par kalla på balkongen på tisdagskvällen. Målet var att fixa Stockholm-Toulouse på två dagar. Det är en nätt resa på drygt 260 mil.
Klockan tjöt 05.15 när vi körde in till Söder och fiskade upp Ponka. Vi gjorde en kort paus i Värnamo, köpte en svensk flagga på Bauhaus i Löddeköpinge, brände rakt igenom Danmark och sladdade in på båten 12.45.
Där väntade som vanligt en sämre schnitzel och två påsar Familjeguf – godisets Rolls Royce.
Allt hade funkat så bra så långt när en list på ena sidan av dörren hade gått sönder och vi fick mecka lite på en mack på Fehmarn innan vi kunde dundra vidare.

Hamburg är ofta en propp, men den här onsdagen kunde vi snyggt och smidigt passera Tysklands andra största stad. Vi valde sjuan söderut och passerade backarna i Kassel, Frankfurt och Karlsruhe. Det var tomt i hotellbokningsmappen den här natten för vi ville se hur långt vi skulle hinna.
Nu kände vi oss bekväma med att sikta på Strasbourg.
Precis vid gränsen.
Arsene Wengers hemstad.
Efter lite sunkig Burger King, kassabråk på en mack där Ponka bad om en kasse när hans betalkort inte funkar och rallykörning i skogarna mellan Tyskland och Frankrike kom vi fram till Strasbourg och Holiday Inn lagom till att Frankrike avgjorde sin EM-match. Klockan hade blivit 22.30. Vi  var möra.
Det blev ingen sväng på stan, men väl en öl i hotellbaren innan Uffe gick och köpte in en vinare och Backevik testade för första gången och upptäckte att röpang faktiskt är väldigt gott.

Klockan ringde 09.00. Vi slog upp portarna för en ny resdag, men då vi ”bara” hade 90 mil kvar kunde vi först kosta på oss en bättre frulle innan vi, efter lite strul att få ut bilen ur garage, körde den korta biten till Duppingheim – som är byn där Arsene Wenger växte upp.
Tidigare 2016 så döptes fotbollsstadion i byn om för att hedra Arsene.
Där gick vi runt och kikade en stund och tog lite bilder innan vi dundrade vidare mot franska biltullar och Colaburkar med Giroud på.

Vi stannade en stund senare i Chalon-Sur-Saône för att premiärbesöka den franska kedjan Quick där Backevik halvt ovetande köpte in munkar till sin meny – och på parkeringen gjorde Jansson allt för att hålla sig från bollen.
Sen började det regna, det tupplurades om vartannat och vi körde fel, hamnade på småvägar innan vi passerade ett parti på vägen som låg 1000 meter över havet.
Bara det.
Det hann bli sent igen. Nu hade vi bokat hotell i förväg. Det var svindyrt att bo inne i stan då mycket var uppbokat när vi bestämde oss för att åka så vi hyrde in oss vid flygplatsen, i Blagnacområdet. Holiday Inn Express skulle bli vårt hem några dagar och vi firade detta med vin och pizza i hotellbaren när vi kom fram. Backevik bjussade på felsägning efter felsägning varpå Uffe sade: ”Du skulle behållit hatten på”. Vilken hatt undrade Christian. ”Foliehatten”, svarade Jansson.
När den ena vinaren efter den andra var slut och klockan blivit över ett skulle vi runda av. Då hade jag och Backevik gjort en klassiker igen.
Vi hade glömt bort vilket rum vi bodde i så det var bara att plocka fram kortet lite försiktigt och testa i alla dörrar i vår korridor.
Kort senare funkade kortet i 137:an.
Det var så att säga tack och gonatt.
Nu var vi på plats och EM kan börja.

Sverige hade sig 1-1 från premiären mot Irland i Paris och behövde därför slå antingen Italien eller Belgien. Vi var uppe vid nio för att käka frulle, en fin sådan, innan vi tog trådbussen ner till stan. Det tog cirkus 30 minuter och det var svenskar överallt. Toulouse badade verkligen i gult och blått.
Ganska direkt när vi tog sikte på fan zone så hittade vi en schysst liten irländsk pub på en sidogata som vi slog läger på. Det var varmt och skönt och vi bänkade oss på den lilla uteserveringen.
Eftersom matchen började redan klockan tre hann det inte bli så blodigt före. Ett par rundor Magners – sen var vi på marsch. Arenan, Stadium Municipal, låg centralt. Det tog inte mer än en kvart att gå dit trots att tempot var lågt då vägarna fylldes snabbt med svenskar.
Att ta sig in på själva arenan var dock ett projekt i sig då fransmän och organisation är en sällsynt dålig kombo.

När vi hade tagit bilder med allt och alla, flaggor och poliser, kunde vi hitta våra platser som var kanon på långsidan bland alla de andra svenska fansen. Skulle säga att 80 procent av arenan var gul.
Vi hade Jesper Blomqvist framför oss. Ingen favorit direkt med tanke på klubbarna han representerat i sin karriär.
Det var en ganska blek match där Sverige mest fick ägna sig åt att försvara sig.
Det var 0-0 i paus och vi gick ner för att läska oss när vi mötte Walle och Lotta.

Allt tydde på 0-0, men ett sent italienskt mål förstörde det. Vi fick gå med sänkta huvuden ut på stan. Det blev ett återbesök på irländaren, Killarney, men nu blev det bara en runda innan vi gick för att utforska resten av city.
Ganska snabbt hamnade vi på ett torg med massa uteserveringen, men här fick vi inte handla.
Bara att be de charmiga fransoserna dra åt fanders och gå vidare.
Jag hade kollat upp Toulouse bästa hamburgerhak – som enligt eminenta Tripadvisor skulle vara Burger’n’co på Rue de la Republic.
Käket var väl okej, inte mer, men som tack för att vi hittade dit så sprang vi på ett av stans bästa ölhak, Le Petit London, en bit längre ner på gatan.
Äntligen!
Här drack vi franska ipor och drinkar ett bra tag. Fast det började kännas att vi hade varit igång länge nu och skulle runda av vi halv tio, tio.
Men ännu lite längre ner på gatan, där den stora gatan fanns, där vi skulle ta en taxi hem fanns nya barer.
Det var varmt och skönt och vi hade semester.
Inte konstigt att vi smällde in några vinare och blev kvar.

Det var tjo och tjim och kul. Klockan gick och var nu efter midnatt innan vi var redo att fara hem. Då skulle det badas. I poolen. Ponka slog vad 20 Euro att det aldrig skulle ske.
När vi kom ”hem” så var poolfan stängd. Vi fick inte bada.
Men jag gav mig inte utan förklarade läget, tjatade lite och sedan öppnades badet upp.
Det var mörkt och kallt.
Och mitt i natten.
Men jag och Backevik hoppade i medan Ponka och Uffe tittade på från sitt rum.
Killen i receptionen kom dessutom med handdukar till oss. Det är service det.

Det var skönt att få en bättre sovmorgon innan vi gav oss ut på ny turné. Nu väntade ett besök på Airbus-museet, som låg bara en bit bort. Vi körde den enkla varianten på rundtur hos flygplanstillverkaren. Det var en fin upplevelse.
Uffe och Ponka drog sen ner på stan, medan jag och Backevik gick och tränade (!) på hotellet.
Kvällen blev lugn, sen besökte vi ett shoppingcenter och handlade lite innan vi rundade av.

Dagen efter lämnade vi Toulouse och styrde kosan mot Nice.
So far so good.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *