151022 – Leatherhead v Tonbridge Angels 0-2

Arena: Fetcham Grove
Match: Ryman Football League Premier Division
Publik: 291
Målen: 0-1 (3) Nick Wheeler, 0-2 (44) Sonny Miles

Champions League mellan två av Europas bästa lag ena kvällen.
Division 7 – långt ner i djupaste södra London kvällen efter.
Det svänger ju katten …

Att locka med sig Ponka på Lower League-fotboll är inte det lättaste, men jag lyckades till slut. Han sade nej till Romford och jobbade för att vi skulle gå på Fulham v Leeds, ändå hamnade vi i ett bäcksvart Leatherhead.
Efter en stund.

Det tog ett tag att vakna efter tisdagskvällens övningar i norra London så vi var nog inte ute förrän efter tolv. Det var skönt att få sova ut.
Vi tog ett varv på stan först. En öl på The Sun & 13 cantons i Soho innan vi gick ner till Waterloo där tåget söderut skulle gå ifrån.
Resan ner tog runt 40 minuter. Det var proppfullt på tåget och trots att jag och Ponka strategiskt satt oss så att vi skulle få en trea för oss själv kom en kärring och trängde in sig.

När Leatherhead lyste på skylten gick vi av. Och helvete vad mörkt det var. Det var bara att slå igång Google Maps för att försöka navigera sig den knappa kilometerna ner till arenan.
Genom en park. Över en korsning. Sedan tog vi rygg på en kvinna på en kolsvarta trottoaren. Några hundra meter längre fram dök Fetcham Grove upp på skylten och vi kunde se arenans floodlights.
Football day!

När vi hade genat över parkering dök den upp – kvällens skådeplats. £10 pund i entré. Det kanske inte är så konstigt att det inte kommer fler än 300 personer.
Men en bar hade de.
Det har alla i det här landet och där kunde man få en pint för £3.60 och precis utanför kunde man bakom galler stå och kika på matchen och dricka samtidigt.
Vi gillade idén.
Och blev kvar där.

Å jag kilade bort och köpte en hamburgare som tig tio minuter (!) att göra klar. När jag kom tillbaka spillde jag först ut mayo och ketchup på asfalten. Sen lossnade halva locket som landade på skon.
Grrr.
Jag fick städa skon med varmt vatten och tvål i pausen när ingen såg.

Matchen var verkligen ingen höjdare. Gästande Tonbridge var klassen bättre och hade 2-0 med sig i paus. Leatherhead var aldrig när och skapade knappt en målchans.
Desto roligare var det att stå och lyssna på männen i buren som skrek på allt och alla. Mest på domarna. Men även på sina egna spelare, motståndarfansen (jag de var säkert 50 pers och de bytte kortsida i paus för att de skulle få stå bakom rätt mål hela tiden) och motståndarspelarna.
Nummer fyra hos gästerna fick sig en skön håning när han gick ut på planen igen efter vilan.
Vår granne: ”Oi, blue four, great face”.
Stort skratt.
Vi stod och samspråkade med Pete som följt The Tanners i 40 år. Största framgången för klubben var på 70-talet när man tog sig till fjärde rundan av cupen.
Jag antar att de här luttrade fansen har lätt att minnas sånt när de står och ser sån här kvalitetsfotboll week-in och week-out.
Tonbridge vann med 2-o och på väg ut skulle jag runt på ena kortsidan för att ta lite kort. En oerhört bitter vaktmästare undrade först om Ponka ville in på planen innan man muttrade till mig hur dålig matchen var.
”What an awful game”.

Vi lunkade ner till tåget – som tog ännu längre tid hem. Bytte på Victoria den här gången. Tuben till St Pancras och nytt tåg hem. Tur att italienaren på SKY pizzeria så att vi kunde få lite käk i nyllet innan vi somnade.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *