141209 – Galatasaray v Arsenal 1-4

Arena: Türk Telecom Arena
Match: Champions League grundspel
Publik: 20 590
Målen: 0-1 (3) Podolski, 0-2 (10) Ramsey, 0-3 (29) Ramsey, 1-3 (88) Sneijder, 1-4 (90) Podolski.

Många fotbollsfans har råkat illa ut när de besökt Istanbul och Arsenal och Galatasaray har ju sin egen historia med UEFA-cupfinalen i Köpenhamn för snart 15 år sedan.
Lägg därtill att stans trafik är ökänd och vädret kan svaja så här års.
Inte konstigt att det var med nervösa steg vi äntrade turkisk mark i måndags vid lunchtid.

Från den slitna gula Fiaten kunde jag och Kaj skåda ut över Marmarasjön medan vår vän vid ratten styrde oss säkert in mot stan. Det var rent och snyggt. Nya och gamla hus om vart annat och något hektiskt trafikläge kunde vi inte skåda.
Vi hade bokat in oss på ett litet hotell som låg i den gamla delen av stan, mellan Hagia Sofia och den Blå Moskén. Trots det hade vår turkiske kompis oerhörda problem att få den italienska kärran till rätt ställe.
Inte mindre än tre gånger fick han stanna och fråga om färdtips och när han hade backat sig ur några omöjliga situationer tvingades han stanna, slå av motorn, kliva ur och fråga två herrar som stod och diskuterade i ett gathörn.
Nog för att adressen, Akbiyik Cad. Terbiyik Sok No:7 Sultanahmet, inte är så där superlättuttalad för oss svenskar – men han borde ha vetat vart det var.
Vi tog en liten eftermiddagslur när vi hade checkat in. Uppstigningen klockan 04.00 för att hinna med Turkish Airlines-kärran gjorde sig påmind och det var välbehövligt med en timmes sömn innan vi gav oss ut för att börja utforska staden.
Här kan vi verkligen snacka om historiens vingslag – som Mats Willner skulle ha uttryckt det. Vi kryssade mellan basarer där ihärdiga matt- och kryddförsäljare ville komma åt våra lira och moskéer från 500-talet innan vi slog oss ner på en uteservering och avnjöt några Efes och ett par Raki.
Senare på kvällen anlände Walle och Ponka och vi kunde käka kebab på ny uteservering.
Det var inte speciellt varmt ska sägas, men what the hell …
Vi rundade av på andra sidan av den lilla gatan med restauranger och barer som fanns i vårt kvarter med ett par engelska vänner innan vi stängde första dygnet på turkisk mark.

Jag vaknade bryskt på morgonen efter när böneutroparna i minareterna körde muslimska ramsor i raskt och högt tempo. De uppsatta megafonerna dundrade ut och vi skämtade om att de körde ”We are the North Bank” och ”We are the Clock End” växelvis mellan Blå Moskén och Hagia Sofia.
Vi bestämde oss för att gå bort till Taksimtorget där vi skulle åka buss ut till Türk Telecom Arena senare på kvällen.
På branta kullerstensgator tog vi oss fram och njöt av Istanbul.
Walle, som varit där innan, undrade när vi hade korsat Galatabron om vi skulle gå upp mot Istiklal Cd eller ta nån form av spårvagn. Ponka ville gå så vi gick.
Och jävlar vad brant det var.
Tur att vi hittade en skön pub när den kilometerlånga stigningen var klar.
Vi hamnade på ytterligare ett litet ställe i någon av gränderna lite senare där personalen gärna ville snacka fotboll. Han trodde på sitt Galatasaray och förutspådde en fullsatt arena.
Så fel han skulle ha.
Nu hade det börjat skymma och vi tog sikte på den samlingsplats som Arsenal satt upp. Det skulle ligga ”nära Taksimtorget” och det skulle ”massor med barer och restauranger” i närheten.
Vi frågade oss fram till nåt som hette Dolmabache Palace – som låg granne med Besiktas arena som håller på att renoveras.
Nu var det nedför mot vattnet som gällde – och det gick klart snabbare.
Vi var där i god tid innan och började leta vattenhål, men efter tre försök på caféer var vi på väg att ge upp.
Området var allt annat än fullt av restauranger och barer och sista utvägen fick bli ett av hotellen som låg ovanför Besiktasstadion.
Det var metalldetektorer för att komma in på Ritz-Carlton. Snobbigt delux, men en öl hade de för dryga 70 spänn …
Men klockan hade tickat fram och var nästan sju. Bussarna skulle rulla mellan kvart över och halv så vi satte sikte på en radda bussar – som inte fanns där de skulle stå.
Vi var inte helt bekväma när vi jäktade vidare längs den stora vägen.
Då dök plötsligt en representant för Arsenal upp och meddelade var bussarna stod.
Det var inte många som äntrade efter oss och The Gunners SLO småskrattade lite när jag gick ombord och sa att ”ni hade 15 sekunder tillgodo”.
Prick 19:30 rullade karavanen mot Galatasaray hemmaarena.
Resan skulle ta 60 minuter, men den nya arenan ligger mycket praktiskt via motorvägen och med förra säsongens debacle när majoriteten av Arsenalfans missade första kvarten i Neapel för att bussarna åkt runt halva Italien kändes det som att Arsenal var mycket måna om att det skulle funka bra nu.
Och det gjorde det.
Vi backade (!) in vid Türk Telecom Arena strax efter 20:15 och eftersom kick off var 21:45 var det ingen stress direkt.
Vakterna hade lite problem att identifiera vad Victoria Concordia Crescit betyder – det som står på vår flagga, men efter lite överläggning fick Kaj och flaggan komma in.
Vi hade förvarnats om att det var 117 trappsteg, ingen hiss och allmänt ogästvänligt där inne. Med i jämförelse med många andra CL-arenor jag besökt var det helt okej. De hade till och med en liten kiosk där de serverade nystekt Köfte i bröd och upphälld Coca-Cola i plastmugg från Turkcola.
Bara en sån sak!

Uppslutningen inne på arenan – och på bortasektionen – var under all kritik. Arenan tar in runt 52 000 personer, men det var inte ens halvfullt.
Nog för att matchen inte gällde mer än om att Arsenal skulle vinna gruppen eller ej, men så få engelsmän på plats säger en del om läget just nu på många fronter.
Galatasarayfansen sjöng hyggligt i början, men när Podolski dundrade in 0-1 sjönk stämningen, när Aaron Ramsey placerade in 0-2 tonade den ut och när walesaren bombade in 0-3 dog den.
Jag stod så långt från den situationen så jag fattade först när det kom upp på tavlan att det var han som gjort målet. Ett vänsterskott såg man.
Gibbs tänkte jag först.
Podolski sen.
Ramsey var det.
Andra halvlek var bland det sömningaste jag sett på länge och det var inte förrän med 20 kvar när hemmafansen började sjunga loss som man vaknade till lite grann.
Trevlig avslutning dock när Poldi fick peta in fyran.

Vi såg fram emot att stå kvar en stund inne på arenan, för att sedan åka buss en timme till en plats utan taxibilar.
Så blev det inte alls.
Utanför väntade bussarna – och en massa taxibilar, så vi kunde styra direkt till bargatan för en segeröl.
Och den kunde intas strax före ett på natten istället för förväntade 02:30.
Ännu en seger!

Walle och Ponka reste hem tidigt på onsdagen. Jag och Kaj skulle utforska 15-miljonerstaden Istanbul ytterligare.
Vi tänkte gå bron över Bosporen in på Asiensidan, men hamnade fel efter det överreklamerade Taksimtorget och fick åka linbana över en dal för att komma ner till Besiktasområdet där båtarna gick.
Det var grått, kallt och regnigt så när vi kom över Bosporen och in i Asien undrade vi båda vad vi skulle göra här.
Så istället för att utforska den delen av staden mer tog vi första bästa båt tillbaka över vattnet och hem till hotellet för lite eftermiddagsslappande innan vi käkade ytterligare en kebab, supergod den här gången, på kvällen.
En toppenmiddag på Semazen fick runda av.
Nu återstod bara ett snabbt basarbesök på torsdag morgon innan vi kvickt susade igenom den lugna trafiken ut med väskorna fyllda av Turkish Delight(s) till Atatürk för hemresa.

Istanbul visade sig vara en kanonstad och besöket tog verkligen död på flera myter. Folket var vänliga och vi hade hur trevligt som helst de dagarna vi var där.
Nu ser vi fram emot en kanonlottning på måndag.
Sen bokar vi flyg till München …

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *