131211 – SSC Napoli v Arsenal 2-0

Arena: Stadio San Paolo
Match: Champions League gruppspel
Publik: 34 027
Målen: 1-0 (74) Higuain, 2-0 (90) Callejon

Jaha Arsene, det gick väl så där får man säga. Arsenal stack in handen i ormboet som är Neapel och blev ordentligt biten.

Jag hade sett tillräckligt många maffiafilmer för att Neapel skulle väcka mäktiga känslor och reslust. Klichén om tvättlinor skarpt avteckande mot en medelhavsmåne stor som en pizzadeg, med den disiga vulkanen i bakgrunden – nästan magiskt och mytiskt. Men verkligheten är inte särskilt nostalgisk eller sentimental. Staden upplevs som cynisk, girig och ovälkomnande, knappt livsduglig. För att få en aning om hur saker och ting fungerar här rekommenderas att läsa Roberto Savianos Gomorra.

Det är kanske inte fullt tillåtet att skjuta människor så där utan vidare, men för att uttrycka det finkänsligt och diskret kan man lugnt påstå att moralen är lite vacklande. I nästan alla omdömen är Neapel alltid en paranoid värld helt besatt av fördomar, hat, mord, maffia, sopor och klotter. Listan över sodomin är av bibliska mått. Och i alla versioner hatar alla SSC Napoli, inte bara lite grann utan förbannat mycket. Så enkelt är det. Scootrar och knivar är ett vanligt tema. En kompis berättade vad som hade hänt när han var där med AIK och jag hade läst om de våldsamma sammandrabbningarna då Marseille kom på besök. De här historiska förutsättningarna lovar inga silkesvantar för bortafans. Vad som helst kunde hända.
Men vi viftade bort det, man får göra sina uppoffringar för Arsenal, och – iväg till Rom.

Det var tisdag morgon och på ett mörkt och snöigt Arlanda mötte jag, Lander och Ellström upp Teo. Om allt gick som det skulle kom vi hem med en flaska grappa och gruppsegern i bagaget. Om allt gick som det inte skulle fick vi respass ur Chamions League och en stilett i häcken.

Från Roma Termini tog vi ett snabbtåg till Neapel. Vi hade blivit bjudna på rödvin under tågresan och kände oss inte särskilt utsatta när vi klev av på centralstationen i Neapel. Men de närmaste omgivningarna var inte inbjudande. Tiggarna och luffarna har man redan vant sig vid i Sverige, det var inte det.
Men den här olustkänslan som fanns innan kröp åter in under skinnet. Jag kände mig pinsamt uttittad; blanka ögon och imbecilla munnar som tycktes säga: Vafanculo ville vi i Neapel? Dö martyrdöden? In i en taxi och raka vägen till hotellet.

Vi hade hyst in oss på ett av de bättre hotellen längs strandpromenaden, Via Partenope (hotellet bredvid hade reviderats av Arsenal). Det är en magnifik promenadgata som buktar sig efter Medelhavet och vyn får en att nästan tappa andan. Mitt framför hotellet, ute på en liten halvö, ligger den gamla borgen Castel dell’Ovo, åt höger reser sig skolexempel på ståtliga klassiska hus uppför sluttningarna i Possilippos och går man till vänster från hotellet ser man snart hela vägen bort till Vesuvius disiga bergssluttningar.
Att försöka få ett begrepp om det hela genom kameralinsen är omöjligt.

Men alldeles bakom den här formidabla fasaden är det rena förfallet. Stuckaturer lossnar i stora klumpar, balkongerna är på väg att ramla ner och patinan på marmorn och de gamla statyerna är ersatt av klotter. I stället för att anpassa oss till den sjabbigheten bestämde vi att hålla oss på den här putsade och säkra gatan, vara lite i skymundan och inte väcka för mycket uppmärksamhet. Det finns dessutom en rad restauranger och serveringar här och ett solglittrande hav att titta på.

På kvällen blev det middag med Daniel och hans engelska vänner på restaurang Antonio & Antonio. Det var mitten av december men så milt att vi slog oss ner på uteserveringen och beställde pizza och en flaska rödvin, och sedan en till och kanske några till. Britterna utökade menyn och ville ha pommes frites över tomatsåsen på sina pizzor.

Både Antonio & Antonio tog sig för pannan. Mamma mia! Det är det här bortamatcher i Champions League handlar om, inte att komma det riktiga Neapel in på livet. Det finns förstås ett annat gatuliv nånstans, men på Via Partenope antastas man inte av scootergäng med knivar, tiggare eller horor, inte ens buller och lukter. I stället kommer plötsligt Arsene Wenger promenerande i spetsen för sitt entourage.
Några flyger upp ur stolarna och Wenger och Bould låter sig fotograferas och svarar på frågor med hövlig ton.

Mycket tidigt på onsdag morgon började poliser och karabinjärer rigga upp repinhägnader och staket inför kvällens match. Och hela dagen surrade helikoptrar över oss. Den som basade för ordningen och effektiviteten i arrangemanget hade en självklar och okomplicerad formel: samla alla Arsenalfans i en inhägnad pissgränd nere i hamnen, se till att de kliver på bussarna i god tid, kör sedan runt dem så länge som möjligt för att hålla isär fansen. Det är en tydlig markering att man tog säkerheten på allvar; karabinjärerna vill inte ha några lik i onödan. Rimliga krav är det för all del. Vi hade ju faktiskt pallrat oss ner hit på egen bevåg. Så vi erbjöds en kallhamrad ordination att ta oss ner till färjeterminalen – där det enligt Arsenals informationsblad skulle finnas ”restauranger och barer”. Men det är inte fråga om att sitta på en uteservering och njuta av öl till ljudet av Medelhavets vågor utan ett litet inhägnat hamnområde med en minilivsbutik. Medan neapolitanarna intog sina måltider fick vi hålla till godo med blaskigt öl.
Vilken gästfrihet. Snart hostade bussarna till och körde genom gallergrindarna ut på Via Cristoforo Colombo och vidare.

San Paolo-stadion ligger bara lite drygt åtta kilometer härifrån, men för oss kunde det lika gärna ha varit 15 mil. För plötsligt – utan att någon hade frågat efter våran mening – befann vi oss på en bussturné som skulle ta oss runt halva Kampanien. Vi skumpade fram utmed hamnens containrar, sedan skamfilade bostadshus och förfallande små fabriker och till slut ut i salladen.

Vi hade inte det minsta ordning på vår tid. Med en halvtimme kvar till avspark befann vi oss väl nånstans i trakterna av Sorrento, en kvart kvar, tio minuter.
Den italienska tidtabellen som funkat så bra hittills var plötsligt värdelös. Vi stod där i den överfulla bussen och bet ihop tänderna av ilska samtidigt som domaren blåste igång matchen.

Bussarna rullade till slut in på arenaområdet och ut vällde Arsenalfansen lagom irriterade. Men vid vändkorsen var det stockning och ytterligare väntan under karabinjärernas fullkomligt omedgörliga blickar.
Jaha, nu skulle man stå utanför arenan också utan att knota.
Hur mycket tid och pengar man genom åren än lagt ner på att följa Arsenal räknas inte i de här sammanhangen. Man har heller ingen vidare lust att parlamentera med karabinjärer i full kravallmundering. Vad förväntas man säga? Kanske fälla ett socioekonomiskt domslut över staden? När vi till slut släpptes ut på bortasektonen hade redan en kvart av matchen hunnit gå. Men att döma av resten av matchen tror jag inte att vi missade så mycket. fotbollsarenor är något som de italienska arkitekterna inte har ägnat någon tankemöda åt. San Paolo-stadion är en patetisk betonghistoria med löparbanor och det enda jag kunde uppskatta var näten runt vår sektion som hindrar att mynt kastades på oss.

Matchen blev lika patetisk som arenan. Arsenal var så utpumpade och utan styrsel att man var tacksam att det var Napoli vi mötte och inget riktigt fotbollsgäng. Det verkade som spelarna var helt dränerade, det fanns ingen lust, ingen substans i anfallen. Och Behrami, din slusk, du är det yttersta beviset på att gud inte är neapolitanare.
Men så plötsligt hände något – ett inkast? – och skrålet blev öronskärande, som om en elektrisk stöt gick runt arenan.
Kanske ett hopplöst försök att få Benitez att släppa skyttegravstaktiken och börja anfalla på riktigt? Men matchen föll snart in i samma lunk igen.
Lite ologiskt fick Napoli till slut målet och jublet steg mot taket så att öronen började fladdra.
Higuain! Higuain! Higuain! Det var som om Jesus hade klivit in i handlingarna. Fan vet om han inte är större än Angelo Cuccaro,

Neapels Gud Fader själv. Personligen hyste jag en särskild illvilja mot Higuain redan tidigare, som hade svikit sig själv och kritat på för ett provinsiellt lodargäng för en rundhänt tilltagen check.
Men jag måste erkänna att det var klass på målet. En riktig målskytt gör sådana mål. Och ett tag kändes allt faktiskt OK.
Både vi och Napoli var vidare.

Det var upplagt för fest i bägge lägren. Men ingen kunde vara förvånad när det visade sig att Dortmund inte tänkte ge sig utan vidare. Marseille hade agerat slagpåse under hela gruppspelet och varför skulle de plötsligt ändra det konceptet?
Higuains mål var den absolut enda gången neapolitanarna kunde känna någon riktig segervittring. Tillfället kom aldrig tillbaka. Callejon satte visserligen dit tvåan med matchens sista spark men det hela var sedan länge över. De hade insett att de var utslagna, trots att de tagit tolv poäng i den här huggsexan.

Italienarna på läktarna väntade inte ens in slutresultatet från Marseille utan lämnade arenan så fort de bara kunde. Ingen orkade häckla oss. Både Arsenal och Napoli var förlorare och det som skulle bli en fest blev i stället en begravning. Nere på planen stod frälsaren Higuain orörlig och snörvlade näsan.
Grät han en skvätt? Higuain i sitt ömkliga tillstånd visste att Arsenal till sist hade dragit det längsta strået den här säsongen.
Hoppas han ångrade sitt val.
” This is a shit hole, we wanna go home”, skrålades på vår sektion medan vi väntade på att bli utsläppta. Sällan har den ramsan känts mer rätt. När bussarna släppt av oss i hamnen hasade vi hemåt i Neapelnatten under en stor fullmåne och det slog mig att denna stad – lite renässans, lite klassiskt, Medelhavsklimatet, det glittrande vattnet, maten och dryckerna – borde ha alla förutsättningar för ett behagligt liv. Det var nog också vad de gamla filosofiska grekerna hade i sinnet när de uppförde staden för närmare tre tusen år sen. Men invånarnas konflikter, revirtänkande och girighet har förvandlat deras Neapel till en ovälkomnande soptipp. Hur kan sånt gå till?

Vi lyckades snappa upp en taxi och klockan var nästan två när vi återvände till Antonio & Antonio för en bit mat. Men de höll på att plocka ihop sina bord och stolar och vi var hänvisade till lobbybarens snacks. Sedan stöp vi i sängarna.
Både vi och Wenger hade alltså sitt på det torra, men inget snack: det var en lottning mot Bayern Munchen han borde oroat sig för. Risken finns att Arsenal kommer att kapas jäms med fotknölarna och sannolikt blir det ett snabbt auf wiedersehen.

Vi tillbringade våra sista minuter i Neapel i en taxi på väg till centralstationen. Med hjärtat i halsgropen fick vi uppleva en vansinnesfärd helt utan trafikregler. Jag räknade knappast med någon barmhärtighet från den mötande trafiken när vi körde om spårvagnar utan minsta sikt. En sista hälsning från Neapel. Tack gode gud att vi inte fick för oss att hyra bil i den här stan.
När vi flög hem från Rom kände jag mig utmattad av upplevelsen. Jag lär inte komma att tillbringa en familjesemester där nere, men om man ändå ska ge sig på ett omdöme var det på det hela taget en skön resa igen.

Nya vänner, många garv, god mat, varmt väder och massor av rödvin. Men vad Arsenal fick ut av det, förutom avancemang i Champions League, är det ingen som vet. Kanske någon liten kännedom och kunskap om hur man kan hjälpa till att lotsa sina medresta fans till arenorna i framtiden.

(texten är skriven av Kaj Poikela och publicerad i Kanonmagasinet)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *