130313 – Bayern München v Arsenal 0-2

Arena: Allianz Arena
Match: Champions League, åttondelsfinal
Publik: 66 000
Målen:
0-1 (3) Giroud, 0-2 (86) Koscielny

Vi var hopplöst uträknade – Bayern München skulle spela av de 90 minuterna på Allianz Arena och gå till kvartsfinal.
Det blev något helt annat.
Här är historien om en resa som präglades av orden ”upprättad heder” och ”nära” – och om gigantiska ölsejdlar.

Klockan dånade och när jag slog upp ögonen så stod Ponka redan klar. Det var bråttom och vi skulle till Medborgarplatsen för att möta upp Walle, Kicken och Simon för avresa ut till Arlanda – där Larra, Anna, Robban och Hedemora redan var på plats. Bayern München stod på menyn.
Jag var på plats i den bayerska huvudstaden senast vi var där.
Då var året 2005.
Då fick vi stryk med 3-1 och det var svinkallt.

Känslorna inför avresan var ungefär de samma den här gången. Väderleksrapporterna skvallrade om att det skulle bli bister kyla igen – och experterna gav inte Arsenal någon större chans att gå vidare efter 1-3-debaclet på Emiraten i mitten av februari. Spelbolagen bjöd 200 gånger pengarna på 0-3.
Det säger det mesta.
Resan ner gick via Berlin där vi fick lägga på en rem för att hinna ta oss till Air Berlins inrikeskärra som väntade på oss en terminal en bit bort.
Här anslöt också Andreas, Ellström och Totte som flugit från Göteborg och resan ner till Bayern kunde fortsätta.

Det hördes inte mycket snack på den sista flighten, det var tyst och många tog sig nog en tupplur för att vara fräscha vid ankomst.
I München möttes vi av det förväntade vädret. Grått, kallt – och snö i luften. Och världens segaste tunnelbaneresa in till stan.
Vi stod still, stod mer still och ännu mer still innan vi efter, som det kändes, en evighet kunde rulla in på Hauptbahnhof. Problemet nu var att det fattades folk. Några hann inte av (!) tåget och fick åka en station till innan de kunde vända och fara tillbaka. Det går tydligen undan i södra Tyskland!

De närliggande kvarteren kändes skumma där vi susade fram i vår jakt på hotellet, som inte låg långt bort och dessutom höll bra klass. Inte minst minibaren. Man fick tömma allt för 4,90 Euro. Ja, ni fattar ju själva vad som hände innan vi begav oss ut för att njuta av kvällen.
Siktet ställdes in på Hofbrauhaus – som är stadens stora och mest kända ölhall. Där smattrade de enorma ölsejdlarna på borden och vi satt mest och förundrades över hur servitörerna klarade av att bära alla dessa gigantiska glas, fyllda med härligt skummande maltdryck, i en och samma hand.

Walle tyckte givetvis att detta var en fin utmaning och vi måste ge honom cred för att han lyckades lyfta sex stycken i samma hand.
Det testades även schnitzlar, korvar, ostar och surkål.
Är man i Tyskland så är man! Senare på kvällen lämnade vi ompa-ompan och gick vidare till ett ställe vid Rådhustorget där vi kunde kolla på fotbollen. Det var Barcamål, öl, Barcamål och öl. Så höll det på.
Framåt småtimmarna var det som med Milan med oss.
God natt!

Det var skönt att få sova ut på matchdagen. Jag, Ponka och Andreas drog ut i kylan och hamnade på en liten marknad där vi käkade frukost.
Sedan stod vi i valet och kvalet vad vi skulle göra – men vi tog tag i grejerna och åkte ut till BMW:s museum som vi hade snackat om att göra.
Det var alldeles lagom som uppladd ning innan vi skulle möta upp med de andra för matchuppladdningen.
Museet var helt okej. Det kostade 7 Euro i inträde och sen var det bara att frossa i motorcyklar, bilar och motorer. Men vi var inte nöjda med kultur efter detta.

Nej, för tvärs över motorvägen låg den gamla Olympiaparken som byggdes till OS 72 och det kunde vi förstås inte missa.
Det är ett gäng mycket konstiga byggnader med tak som måste ha konstruerats av helt galna arkitekter – men originellt är det sannerligen.
Vi knallade nyfiket fram mot den mäktiga Olympiastadion och tog lite kort när vi såg att man kunde betala 3 Euro för att gå in på en tur. Det gjorde vi, men vi nöjde oss med att stå högst upp för att plåta lite.

Nu började tiden kila iväg. Så vi tog S-bahn in till stan igen med sikte på Eurostar Grand Hotell på Arnulfstrasse, där jag skulle hämta de fem biljetterna som vi inte fick levererade till oss i Sverige. Vi hade på vägen dit upptäckt en från utsidan mycket trevlig beer garden som föga överraskande hette Augustiner, som så många andra hak i München. Det fick bli en sen lunch där för att vänta in Walle, Robban och Hedemora som snabbt dök upp och joinade oss i schnitzelracet. Det var ett mäktigt ställe detta Augustiner. Ölgården utanför skulle visst rymma 5000 personer och inne i den stora salen har det med största säkerhet ompats en hel del. Det var i alla fall Ponkas analys.

Nere på Marienplatz var det nu proppfullt med sjungande Arsenal fans, men vi gick vidare för att leverera de hämtade biljetterna. Det var ett bra gäng svenska Gooners på övervåningen som laddade för matchen. Jag blev kvar en stund innan jag vandrade ner en trappa på det jättelika ölstället. Där satt Tillis, Alex och en kille till från Trelleborg. Alltid kul att träffa gamla Arsenal Sweden-profiler.

Vi gick ganska snabbt över till ett annat Augustiner för mer laddning innan vi bestämde oss för att ta en taxi ut till Allianz Arena – som verkligen ligger mitt ute i obygden. En fantastisk ocharmig placering av landets modernaste arena. Det var ena motorvägen efter den andra och det var köer överallt. Men rätt som det var, mitt i mörkret, så var vi framme och blev avsläppta precis vid insläppet. Tyskarna har mer och mer släppt på alla restriktioner och det går att gå in på arenan genom vilken ingång som helst. Sedan är det bara att knalla runt och hitta sin sektion.

Bortadelen på Allianz Arena, som byggdes till VM 2006, är högst upp på ena kortsidan – med en liten tarm bortöver som sträcker sig en bit genom kurvan och in på långsidan. Som vanligt är det ingen större ordning när man är på resande fot och det är i princip bara att gå in och ställa sig där det finns ett ledigt hål. Det gjorde jag, Ponka och Walle.
Sen small det.
Matchen hade ju knappt börjat när Olivier Giroud smällde in0-1.
Vilt jubel – och bra sång från de cirka 3 500 tillresta Arsenalfansen. Samtidigt var det en ganska overklig känsla som spred sig. Vad betydde det här målet? Det som på förhand såg helt omöjligt ut började så smått öppna upp sig.

Ett mål till skulle betyda en enorm nerv i matchen. Arsenal var bra och det var många som imponerades av stabiliteten. Tyvärr dröjde det lite för länge innan tvåan kom. Laurent Koscielnys nick satt i maskorna bakom Manuel Neuer med bara ett par minuter kvar av matchen. Vi gjorde så klart ett sista försök att elda på det sista som fanns, men det gick inte. Trots en heroisk insats och seger med 2-0 var Arsenal utslaget ur Champions League.

Men det var med stolta huvuden som vi lämnade arenan för att på börja den extremt sega resan in till stan. Tack och lov så hålls man inte kvar inne på arenan efter matchen som i många andra europeiska länder – men kön till tunnelbanan var inte att leka med. Vi gick dessutom fel först och hamnade i ett parke ringshus som låg nergrävt på åkern utanför stadion …

Som tur var hamnade vi bredvid ett rätt så stort gäng med engelsmän i kön och kunde sjunga oss genom väntetiden.
Vi tog sikte på Hofbrauhaus när vi klev av tuben – men de hade stängt (!). Härligt beslut med 3 500 törstiga Gooners i stan. Det fick bli det gamla vanliga stället på en sidogata vid Marienplatz. Men vi rundade av ganska tidigt för att knalla hemåt via Burger King.
Där händer en mycket rolig grej.
Andersson står vid kassan, beställer och betalar. Men han får ingen mat. Killen i kassan säger då efter en stund att Andersson aldrig beställt. Han blir missnöjd och får prata med chefen som tar med honom in på kontoret där de kollar igenom hamburgerrestaurangens CCTV. De är så vitt jag vet fortfarande inte överens huruvida han beställde och betalade eller ej och
Andreas fick ingen mat …
Så kan det gå.
Det finns inte så mycket mer att tillägga.

Torsdag, segt, hemresa.
Auf wiedersehen!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *