Arena: Kopparvallen
Match: Champions League, damer
Publik: 1 921
Målen: 1-0 (16) Linda Sällström, 1-1 (40) Rachel Yankey, 2-1 (57) Kosovare Asllani, 2-2 (79) Katie Chapman
Kan Arsenal Sweden tränga sig in i Åtvidabergs gedigna historia med kopparbruk, Facitfabriker och Ralf Edström?
Självklart!
Den lilla medlemsresan till Östergötland visade återigen vilken klass den här klubben har – och vi hyllades rejält efter damernas avancemang av keepern Emma Byrne.
– Vi älskar att spela i Sverige. Vi har bättre stöd här än hemma, säger hon till Kanonmagasinet.
Damfotboll, Åtvidaberg, onsdagkväll. Allvarligt – hur kul låter det? Inte speciellt vid en första tanke, men allt blir ju vad man gör det till.
Arsenal Sweden gick all in.
Och samlade krafterna för att så många som möjligt skulle komma till klassiska Kopparvallen och stötta The Gunners damer i jakten på vidare spel i Champions League.
Vi hade räknat med att värma på Bysjö Krog, en bättre Faye White-rensning från ÅFF:s gamla arena. Det gick inte UEFA med på och bokade upp stället och förpassade oss till Åtvidabergs Hotell. Hemsidan såg lovande ut, men ett samtal från Andreas fick oss på andra tankar.
Stockholmarnas minibuss var först på plats och när jag greppade luren hördes bara ”Vad är det här för sunkhak … är det verkligen här vi ska vara?”
Vad säger man då?
Jo, man skyller lite försiktigt på Willner som sitter i baksätet. Det var ju han som bokat. Men Nille lugnar ner känslorna och säger att det inte är så farligt och när vi kliver in på hotellet så visar det sig att den gode Norrköpingsprofilen har rätt.
Fektarn hade till och med suttit och funderat på när någon från lokalbefolkningen skulle komma fram och berätta att ABBA vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen … så mycket 70-tal var det för honom.
Men Willner ska försvaras. Visst, det var inte någon övertänd stylare som inrett stället i senaste mode, men det var helt okej.
Snabbt fylldes lokalen på med engagerade Gooners. Från Linköping, Mjölby, Jönköping, Västervik och Skåne! Och vips var det fullt vid alla borden och efter en stund blev det bra tryck på försäljningen. Både i baren och vid mitt souvenirbord.
Men tiden tickade snabbt och fotbollsnacket fick avbrytas för att vi skulle hinna ner till Kopparvallen. Willner ringde ivrigt och undrade var vi höll hus.
Sanningen är att vi efter ett ärevarv på torget nu var på väg ner i bil mot matcharenan som faktiskt var välfylld när vi dundrade in på den isleriga parkeringen.
LFC hade på förhand kalkylerat med runt 2000 personer – en siffra jag mest skrattade åt när jag först hörde den.
Trodde inte en sekund på så mycket folk. Det var ju ändå damfotboll en kall och blåsig marskväll där Linköping dessutom tvingades spela tre mil hemifrån.
Men där hade jag fel och det fattades överraskande bara något tiotal människor för att siffran skulle glida upp till 2000.
När jag, Luks och Grebbestad-Anders kom in hängde våra flaggor redan vackert i nätet framför läktaren. På de gamla träplankorna hade skaran med Gooners växt till en ganska bra klack och vi hörde till vår stora glädje hur ramsorna ekade.
Roligast var det när ett gäng med småtjejer försökte heja fram sitt LFC tidigt i matchen och någon av oss kom på att det var häftigt att svara med ett rungande ”who are ya”.
Den första matchen på Meadow Park i Borehamwood hade slutat 1-1 så därför var det fördel Linköping, som vid 0-0 skulle avancera till semifinalen.
Ännu mer mörkt blev det när den finske landslagsanfallaren Linda Sällström rullade in 1-0 för hemmalaget bakom Arsenal Sweden-idolen Emma Byrne.
Där stod vi och undrade var vår hjälte pysslade med i kassen medan stormvindarna svepte förbi. Skottet var varken hårt eller välplacerat och ramsan ”Better than Almunia” fick sig en rejäl törn.
Men jublet kom när vi ett par minuter före paus stod i korvkön i väntan på en värmande kopp kaffe. Rachel Yankeys avslut satt perfekt – och det var fördel Arsenal igen.
Efter paus kom nästa mardröm för den irländska landslagskeepern Emma Byrne.
Kosovare Asllani kom loss på högerkanten och avlossade ett skott som till och med Almunia borde ha limmat. Men Byrne fumlade med bollen och LFC kunde jubla.
Efter matchen berättade Arsenalkeepern om sitt misstag.
– Jag halkade, bollen tog på mig och gick in. Ett riktigt freak-mål. Förhoppningsvis kommer ni aldrig att behöva se mig släppa in ett sådant mål igen. Jag är bara glad att det inte spelade så stor roll, säger Byrne till Kanonmagasinet efter matchen.
Nej, för med dryga tio minuter kvar fick Arsenal sin rättmätliga kvittering. Äntligen gav det enorma spelövertaget utdelning. Katie Chapman fick drömträff och bollen satt perfekt i krysset bakom LFC-keepern och det vilda jublet bröt ut.
2-2 betydde att The Gunners var vidare på bortamål och efter slutsignalen kom Byrne och de andra spelarna till Arsenal Swedens sektion och firade.
– Ni var strålande. Vi pratade om det i omklädningsrummet hur tacksamma vi är för att ni hejade fram oss. Vi har bättre stöd här än hemma, säger Byrne.
Ni borde spela här mer ofta?
– Ja, definitivt.
Gillar ni att komma till Sverige?
– Ja, verkligen. Ni har kommit och stöttat oss de senaste åren som vi spelat Champions League i Sverige och det uppskattar vi verkligen.
Bakom oss där vi står utanför omklädningsrummen kommer Kim Little gående. Mittfältaren har verkligen dominerat på Kopparvallen och har efter matchen tilldelats en jättelik Kexchoklad som pris för utnämnelsen Matchens lirare.
– Det låg en Kexchoklad på bänken i omklädningsrummet när jag kom in. Den åt jag upp direkt och gillade den verkligen. Nu har jag ett helt paket, säger Little belåtet.
Och fortsätter:
– Många av mina lagkamrater kom direkt fram och frågade mig hur många bitar det är i det stora paketet.
Den stora frågan är bara om hon delade med sig.
Till tonerna av bittra LFC-spelare lämnade vi Kopparvallen. Det var folktomt när jag och Willner till slut hittade på Nille och Janne Deling på parkeringen. En superlyckad kväll var på väg mot sitt slut. Vi hann uppleva en sista mäktig syn i det gamla brukssamhället innan vi lämnade. Vid Shell var det stor get-together och de lokala EPA- och moppe-raggarna hade någon form av kvällsandakt.
Jag kunde småleende se på medan jag fyllde upp Kian med bensin och samtidigt meddelade grabbarna i minibussen om Emma Byrnes hyllning till Arsenal Sweden.
För tredje gången i Sverige hade vi mangrant varit på plats och stöttat ett av klubbens lag.
Och för tredje gången blev det succé.
Arsenal Sweden och Arsenal Ladies är tveklöst en lyckosam kombination.