100217 – Porto v Arsenal 2-1

Arena: Estadio do Dragao
Match: Champions League, åttondelsfinal
Publik:
45 600
Målen: 1-0 (11) Fabianski (självmål), 1-1 (18) Campbell, 2-1 (51) Falcao

Den portugisiska portvinsmetropolen välkomnade Arsenal Sweden med öppna armar och värmande vårsol. Men Lukasz Fabianski gjorde sitt bästa för att förstöra festen.

Så här tror jag att det gick till: han var redan rejält stressad, stackars Fabianski, efter att ha blivit tilltufsad i samband med Portos ledningsmål. Här hade Arsenals polske reservmålvakt chansen att visa Wenger och världen vad han var kapabel till, men det hade gått snett nästan direkt.
Han hade stått felplacerad och schabblat ett inspel i egen målbur.
När man hamnat i det läget vill man bara klara av matchen snarast möjligt och man liksom räknar ner matchsekvens för sekvens som ska betas av innan eländet tar slut. Men trots stressen hade Fabianski ändå i den uppkommande matchsituationen koll på läget. Han hade tidigt insett att han skulle kunna ta upp bollen med händerna och ytterligare en sekvens skulle vara avklarad för hans del.

Men så petade plötsligt Sol Campbell av någon anledning till bollen och Fabianskis hjärna fick kortslutning; hans kognitiva, sensoriska och motoriska funktioner blev satta ur spel och därmed försvann stackars Lukasz förmåga att tolka situationer.
Fabianskis hjärna hade redan radarstyrt signaler till händerna att ta upp bollen och han var oförmögen att hindra det. Som en fylltratt som på sin väg från krogen stänger av allt annat och koncentrerar hela sin uppmärksamhet på att ta sig hem, utan att kunna uppfatta vare sig faror eller hinder.
Solklar frispark till Porto.
Men det var inte slut med det.
Fabianski rundade av sin insats med en fantastisk snilleblixt. Efter några bråkdelar insåg han ju sitt misstag och då slog i stället skuldmekanismen till. Fabianski ville be om ursäkt direkt och eftersom domaren stod närmast till hands gav Lukasz instinktivt bollen till honom. Som ett slags tecken på förlåt, ”Ålrejt, ålrejt, jag erkänner, men det var inte meningen”. Men försoningsgesten blev till ett ännu värre misstag eftersom Fabianski inte hade en aning om vad som egentligen höll på att hända runt honom. Och det var inte utan att man häpnade över snabbheten och effektiviteten hos den svenska domaren när han ordnade fritt spelrum för Porto att slå frisparken – om det behövts skulle han nog rafsat ihop en liten kulle för bollen också. Porto gjorde retfullt enkelt 2-1 och stackars Fabianski hade, med benäget bistånd av Campbell och domaren, förvandlat matchen till en parodi.
Vad som då rörde sig i hans skalle går det inte att göra sig någon föreställning om och det kommer att kräva sin polack att gå vidare från ett sånt praktfi-
asko. Man får hoppas att han är en seglivad sort. Och han lärde sig nog mer under den här kvällen än av 50 reservlagsmatcher.

Längst uppe i en kurva på Estádio do Dragão stod vi som levande frågetecken, jag själv, Jocke Lander och ”Ponka” Norén. Expeditionen från Arsenal Sweden.
Apropå fylltrattar.
Staden Porto i Portugal måste vara rena himmelriket för alla portvinspimplare. Vinkällarna och lagringsmagasinen står som spön i backen på sluttningarna och det odlas druvor på varje plätt i dalgångarna utefter floden Douro.
Och man tar sitt portvin på allvar i dessa trakter. De förnämare sorterna innehåller endast årgångsdruvor från Dourodalen som får utvecklas i över 40 år i flaskan innan de anses klara. om fabianski begick ödesdigra misstag i Porto så var det ingenting jämfört med soppan som markisen av Pombal kokade åt sig själv i staden på 1700-talet. Sebastião José de Carvalho e Melo, greve av Oeiras, markis av Pombal, hade namn om sig som en på många områden lysande statsman. Han reformerade skol- och rättsväsendet och satte dessutom punkt för slaveriet i landet; på alla vis en hygglig karl.
Men i Porto anno 1717 gick den idoge markisen för långt i sin reformiver. I ett försök att lägga vantarna på inkomsterna från vinexporten monopoliserade han portvinssektorn och som följd av de stenhårda kvalitetskraven skenade vinpriserna iväg.
Men stadsborna i Porto var inte inne på samma linje sommarkisen. Enligt deras mening behövdes varken något byråkratiskt krångel eller någon kvalitetshöjning av deras kära portvin. Det började sjuda av oro i staden.
Upprörda över de orimliga kraven reste sig till slut de mindre vinproducenterna i en revolt mot monopolet. De lokala fylltrattarna ville också ha ett ord med i laget – främst vad gällde de höjda vinpriserna – och gjorde gemensam sak med upproret. Kämparna stormade hamnen, markisens portvinsmagasin stacks i brand och hans underhuggare kördes på stadsporten med en spark i ändan och uppmaningen att inte komma dit och lägga sig i stadens portvinsangelägenheter. Folkresningen kom att kallas ”Revolta dos Borrachos” (fyllonas revolt) och episoden har fått symbolisera karaktären hos Portos frihets- och portvinstörstande invånare.
I Sverige var det fortfarande på det tredje årtusendet monopol på vinhanteringen och för tillfället dessutom vargavinter och fullkomligt kaos i spårtrafiken (svenska politiker har totalt fått om bakfoten vad som bör drivas statligt och vad som bör drivas efter marknadsreglerna).
I Porto höll däremot vintern på att gå över i en skön vår. För Jocke Lander var det första besöket men staden var inte helt obekant för varken mig eller Ponka. Han hade varit här med Hammarby och jag hade sett den minnesvärda 2-2-matchen mellan Sverige och Danmark under EM-slutspelet 2004.
Vi hade börjat dagen med en utmärkt hotellfrukost och sedan vandrat iväg för att ta oss en titt på Ponte de Dom Luis I. Den imponerande järnvägsbron ritades av inte helt obekanta franska ingenjören Gustave Eiffel och stod klar 1886. Det är ett vördnadsbjudande byggnadsverk, med en av Europas mäktigaste bågar.
Vandringen hade tagit sin lilla tid, men väl uppe på bron gladde vi oss åt den utsikt som bredde ut sig. På ena sidan floden ståtade vinmagasinen i stadsdelen Gaia och på andra sidan trängdes de sekelgamla husen i Ribeira, liksom lite otämjda med sin slitna charm och sina spruckna tegel- pannor. Området är upptaget på Unescos världsarvslista och vi var nog inte de första turisterna som begapade vyn.

Långt där nere började de gamla vinlastkajerna fyllas på med horder av tillresta Arsenalfans som slog sig ner på uteserveringarna utmed floden. Visst skulle det varit intressant med ett studiebesök i en portvinsfabrik, men vi kände att det inte var lönt att försöka beta av fler sevärdheter. I stället enades vi om att en öl skulle sitta bra. Och området där nere såg ju ut som tänkt för situationer som denna.
Vi tog oss snabbt ner till hamnen via trånga gränder och branta kullerstensgator och klämde in oss vid ett bord där man hade utsikt över floden, Eiffels bro och kajerna.
En angenämare plats för tre frusna nordbor kunde man inte önska sig.
Ett och annat sms rapporterade om motigt snöskottande hemma i Sverige och vi visste att sätta värde på tillvaron. Det var bara att bestämma sig för att njuta i fulla drag av solen och helt ogenerat insupa atmosfären. Så när som på att det portugisiska köket inte var mycket att skriva hem om hade vi inga som helst bekymmer – Super Bock, landets populära lageröl, var det ju inte mycket att anmärka på.
Ur högtalarna dånade ”Don’t you want me baby” om och om igen och Human Leagues gamla smash-hit fick stämningen att lätta ännu mer.

Timmarna gick i solen, superbocksejdlarna tömdes och fylldes som på löpande band och kajerna längs floden förvandlades till allmän partyplats för gooners.
Någon sprang runt i tiger-dräkt, en annan hällde ner innehållet i en schampooflaska i fontänen och sångerna ekade allt högre högre mellan Unescos gamla världsarvsväggar; det finns en hel del som talar för bortaresor till varmare klimat.
”Três superbockas, obrigado!”
Men även om tillvaron i den gamla hamnen var nöjsam kunde vi inte stanna kvar där i all evighet. Vi var ju trots allt där för att se Arsenal lira fotboll.
Estádio do dragão är en fantastisk fotbollsarena. Den ritades av Manuel Salgado inför EM-slutspelet 2004 och ligger ett par kilometer nordöst om citykärnan. Arkitekturen är elegant rundad och ger förutsättningar för bra läktarstämning. Men som med alla moderna arenabyggen (förutom Emirates) hade allt dragit ut på tiden och när kostnaderna skenade iväg erbjöds storföretag att sponsra läktarna med fantasieggande namn. Den södra läktaren heter Super-Bock och den norra läktaren, med bortasektionen, heter Coca-Cola.
Glada i hågen tog vi oss upp på läktaren och det var smockfullt med förväntansfulla gooners.
Men snart skulle Fabianskis flygande cirkus starta och den lade sorti på det mesta av stäm ningen från vårt håll. Vi ska inte uppehålla oss i matchen mer än nödvändigt eftersom de flesta av er sett den, men det var i alla fall skönt att se Sol tillbaka i gammal majestät. Fadäsen i samband med Portos vinstmål får tillskrivas ringrostighet. efter matchen begav vi oss ganska modfällda ner till hamnen igen. Det bubblade fortfarande schampoo i fontänen men i övrigt var det mesta öde. Inifrån en av barerna hördes musik och vi klev in där för att runda av tillsammans med en gammal portugisisk bartender och hennes son, som också jobbade i baren. Frampå småtimmarna underhöll ett 30-tal tappra gooners mor och son med allsång till Elvislåten ”You were always on my mind”. Med armarna om varandra sjung vi den för full hals. Minst 20 gånger. Och ni får lov att lita på mig nu: den låten skulle passa som handsken som Arsenals inmarschlåt i stället för ”The Wonder of You”.
Elvis has not left the building, liksom.
Det var redan torsdag. Vi hade kanske tagit i något i överkant när vi festade loss tillsammans med Elvis och vi släpade oss ner till en taxi som körde oss till Portos tågstation för vidare transport mot Lissabon (och dagen efter flyg till London). Taxichauffören slog sig i slang med Ponka i framsätet och berättade en dramatisk historia på portugisiska. Så vitt jag och Lander från baksätet kunde förstå handlade den om alla fördelar med hans Mercedes (bilen hade i själva verket sett sina bästa dagar) och alla nackdelar med huvudstaden Lissabon. Som han såg det var vi galna som skulle åka dit.
För att försvara vår tågresa till huvudstaden försökte Ponka välmenande förklara att det bara rörde sig om ett stopp på vägen.
Han gjorde flygplansgester och klämde till med ett inhemskt ”Londres” här och där. Han var väl kanske ännu inte helt fullärd med de portugisiska verbens böjningsregler, den gestikulerande passageraren, men konversationen i framsätet tycktes flyta på
bra och vi kom fram till tågstationen precis lagom för avgång.
Tåget skumpade på söderut utmed Atlantkusten och när vi kom fram till ett regnigt Lissabon hade det redan börjat skymma. På stationen tog vi omedelbart en taxi till hotellet och ägnade sen resten av kvällen åt att turista. Vi gick runt lite på måfå i de centrala delarna men Lissabon gav inte alls samma charmerande intryck den här gången som jag upplevt underEM-slutspelet. Men nu var det å andra sidan en regnig och mörk februaritorsdag; knarklangarna och restauranginkastarna gjorde heller inte mycket till för att förhöja stämningen.

Nästa dag stod vi på till London och ligamatchen mot Sunderland. Men det är en annan historia.

(Skrivet av Kaj Poikela för Kanonmagasinet)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *