090818 – Celtic v Arsenal 0-2

Arena: Celtic Park
Match: Champions League, kval
Publik:
58 000
Målen: 0-1 (33) Gallas, 0-2 (71) Caldwell (självmål)

Innan resan till Champions League-kvalet hade jag bara en skotsk fras i bagaget – ni vet den klassiska från prisbelönta Trainspottning när Francis Begbie undrar om … tagit med sig spelkorten på bussen till London och säger: ”Did you bring the cards?”
Efter drygt 48 timmar i Glasgow, 2-0 mot Celtic och ett möte med den lokale Lasse Kongo var jag inte ett dugg klokare.
Men kul hade vi – och vi lade grunden för ännu en resa ut i det europeiska finrummet.

Vi har precis hittat vårat hotell. Det ligger drygt tre mil norr om Glasgows city. Vi kliver in för att checka in.
Men vi fattar ingenting.
Freddan tror att Marianne i receptionen vill veta vilken nationalitet han har och svarar ”swedish” när hon frågar på nytt.
Polletten börjar så smått trilla ner att det är nåt namn hon är ute efter.
Freddan svar igen. Den här gången Mikael.
Marianne plitar ner ett M på pappret och jag står bredvid och tycker situation är rätt komisk.
Vi skrattar båda gott på vägen upp till rummet när vi reder ut begreppen.
Till slut är vi överens om att hon varken är ute efter nationalitet eller mellannamn – utan första bokstaven i förnamnet.
Det spelar mindre roll – men det sätter någonstans prägeln på resan.
Att förstå vissa engelska dialekter är svårt.
Att förstå skotska är omöjligt.

Ett par Stella på den närliggande puben får vi dock in utan större problem. Där kan vi avnjuta denna belgiska klassdryck medan vi hör dånet från motorvägen bakom huset.
Vi blev förpassade till ett ställe som heter Cumbernauld. Ja, det var så offside att taxichauffören som körde upp oss efter att vi plöjt ner nån friterad grismage med mos, brunsås och rödkål tvingades slå på GPS:en och tjuvläsa på vår bokning för att hitta dit.
Glasgow är visserligen Skottlands största stad med sina drygt 1,7 miljoner invånare, men både en högoktanig Champions League-match mellan Celtic och Arsenal och en eftertraktad superkonsert med det irländska rockbandet U2 samma kväll klarar inte innerstans hotellkapacitet av.
Därför fick det bli förorten före Hiltons 3000-kronorsrum.

Första kvällen är lugn. Det är måndag och stan sover. Vi sitter nästan själva på en stor pub ett kvarter från centralstationen när vi bestämmer oss för att bryta upp tidigt.
Det skulle visa sig att det bara var början på nattens äventyr.
Vi hittar visserligen en buss som känns rätt. Den ska gå till stället vi bor på, men efter 20 minuter eller så svänger chauffören rakt in i ett bostadsomårde som med mitt lokalsinne är åt helt fel håll. Paniken kryper sig på och jag säger åt Freddan att vi måste av.
Nu.
Folk försvinner åt alla håll och vi står kvar. Sen tar vi oss tillbaka till korsningen där han svängde fel och börjar gå åt rätt håll. Efter en kvarts promenad börjar nya orosmoln dyka upp.
Vart fan är vi?
Vi står i en motorvägskorsning och hoppas på ett under.
Kanske är en taxi, en ny buss eller en snäll bilist räddningen.
Men inget händer.
Då kommer det en buss. Den stannar, men chauffören säger att den går till en annan förort och att vi ska vänta på X5:an, den buss vi tidigare hoppat av.
Vi får besked om tio minuter.
40 minuter senare ger vi upp.
Det finns bara ett alternativ kvar – promenad på motorvägen.
Gissa vad som händer när vi avverkat påfarten joggandes?
Bussjävlen som vi ska åka med dundrar förbi.
Resan som vi påbörjade 22.45 och som enligt våra planer skulle vara avklarad 23.15 slutar egentligen 01.30 efter en ny gångtur genom ödsliga bostadsområden och över slitna broar.

Naiva tror vi att 09.00 är en lagom tid att gå upp. Men nattäventyret och resandet gör att vi sover som klubbade sälar och innan vi har packat med oss flaggorna och kommit ut från vår borg är klockan över tolv.
Nu är det betydligt livligare i Glasgows centrala delar.
Vi irrar runt på ett par pubar och letar efter armén med Gooners men hittar dem inte förrän jag ringer en polare i London och får ett tips om George Square.
En gigantisk pub belägen i ett av torgets hörn pockar på uppmärksamheten.
Ett gäng Arsenalfans står vid baren och sjunger lite, men det är en lugn och samlad stämning där inne. Fans från båda lägren står huller om buller och dricker.
Men eftersom vi ska hämta ut biljetter på Celtic Park lämnar vi ganska tidigt med taxi. Chauffören svär som en borstbindare och det är kanske tur för det är i princip de enda ord vi kan urskilja.
Färden tar tvärtstopp på Gallowgate.
Trots att det är grönt står trafiken still och vi ger upp och går sista biten ner till arenan.
Området är tråkigt.
Granne med ett köpcentrum ska vårat öde avgöras. Vi hämtar biljetterna och försöker hitta ett nytt ställe att fortsätta laddningen på.
Alternativen är i stort sett obefintliga och det får bli Pizza Hut.

Utanför vallfärdar Celticfansen mot arenan för att stötta sina hjältar. Vi hakar på och inne på den väldiga stadion ger vi vårt yttersta för att Arsenal ska få det stöd de förtjänar.
Om sanningen ska fram har vi en chans de första fem minuterna.
Efter You´ll never walk alone är ljudkulissen från hemmasupportrarna magisk.
Sen tar vi över allt.
Både på planen – och på läktaren.
Inte blir det sämre av att Wengers välsmorda lagbygge leker fotboll och gör 1-0 när Gallas ryggar in en frispark.

Celtic och dess fans hämtar sig aldrig. Vi har show på läktaren. Roligast blir det i mitten av den andra halvleken när ”you should have gone to see the U2” ekar från vår sektion.
Det är våran kväll.
Gael Clichy kommer runt på kanten och sätter bollen stenhårt efter marken in i Celticboxen.
Caldwell får kanonträff och styr bollen i eget mål.
Vi exploderar igen och ramsorna blir fler och fler och låter allt mer.

Vi rundar av en perfekt match på en Rangerspub uppe på Gallowgate. Gubbarna tar tacksamt emot oss och är nöjda med vårt dagsarbete. De svär över Celtic, Irland och Henrik Larsson om vartannat.
Uteserveringen ger oss det lugn vi söker, men Lasse Kongo och hans polare hakar på.
Vi berättar att vi bor uppe i Cumbernauld varpå en segdragen tvist mellan gubbarna om vilket som är det bästa färdsättet dit startar.
Problem är som bekant att jag och Freddan inte fattar ett smack.
Men Kongo ger sig inte bredvid Freddan. Jag kan inte hålla mig för skratt när han ska ge honom ett visitkort med ett nummer till ett lokalt taxibolag på.
Som tur är ger de sig av och vi kan fortsätta firandet i Glasgownatten.
Det blir först en tur till den puben vi var på innan matchen innan vi avslutar på nattklubben Frankenstein.

Våra timmar i Glasgow är räknade. Vi skiljs åt mitt på dagen på onsdagen. Freddan ska åka via London och hem till Oslo.
Jag har två mål kvar.
Att fylla på morsans samling av sminkprodukter från mirakelmärket Nr 7 och att ta mig till Prestwick för att hinna med Ryanairs kvällskärra till Skavsta.
Båda går vägen!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *