090311 – Roma v Arsenal 1-0 (6-7 efter straffar)

Arena: Stadio Olympico
Match: Champions League, åttondelsfinal
Publik:
81 000
Målen: 1-0 (10) Juan.

2005 slog vi ut Juventus i Turin. I fjol fick Milan sig en lektion på San Siro.
I år skulle AS Roma elimineras i åttondelsfinalen.
Arsenal Sweden var som vanligt på plats för att uppleva ännu en triumf på italiensk mark.
Följ med bland historiska byggnader, halvdana pastarätter, kastade mynt – och missade straffar.

Snön vräkte ner längs E4:an när undertecknad tillsammans med Walle och Ponka blivit upphämtade av Statoil och Dominique för att starta resan söderöver. På Skavsta mötte de båda Norrköpingsprofilerna Lasse och Nille upp och Arsenal Swedens laguppställning var komplett.
Vi satt tryckta mot rutan i den trånga Boeingen för att skåda Europa från ovan. Men blev en smula förvirrade när vi flugit över Alperna och ner över slätterna runt Milano när plötsligt en ny mäktig bergskedja uppenbarade sig på vänster sida. Ingen fattade ett smack. Italien är väl ett platt land, trodde vi. Jag var helt övertygad om att Ryanairs cirkusföreställning på 10 000 meters höjd tagit fel väg.
Förberedde mig på att vi i princip kunde landa vart som helst runt Medelhavet. När piloten slog ner hjulen på Ciampino, i den italienska huvudstadens södra delar, var det mest en bonus.
Sen sa det bara pang – vi studsade ett par gånger, lade till och möttes av ett Rom som strax före 10.00 bjöd på +20 grader och klarblå himmel.
Att det irländska lågprisbolaget är mycket extraavgifter och gömda kostnader såg vi direkt när vi skulle köpa biljetter till bussen in till centrala Rom. På planet sålde flygvärdinnorna plåtar för 14 Euro –  vilket de påstod vara billigt. I vänthallen kostade samma tur-och-returresa mindre än halva priset. Billigast, och snabbast, var att åka buss till tunnelbanans ändhållplats och sen Metro till centralstationen Termini. Det kostade två Euro!
Uno birra grande, per favore!
När rummen på Hotell Kennedy inte var klara utnyttjade vi gatans faciliteter och satte oss på uteserveringen mittemot.
Och det var här jakten på den suveräna italienska pastan började.
Men vi gick bet direkt. Jag hade lätt kunna göra en bättre carbonara hemma på Åsgatan än den som serverades på Ristorante Di Giuseppe. Det skulle visa sig att det bara var att vänja sig.
Vi satte efter den medelmåttiga pastan sikte på Colosseum. Det skulle bli vårt första stopp i jakten på sevärdheter och historiska byggnader som Rom är mest känt för.
Det dröjde inte länge innan ännu en uteservering pockade på uppmärksamheten. Glassar, bättre kaffekoppar och sprit av finare märken smattrade på borden.
Vi passerade säkert fyra större trappor innan vi möttes av det gigantiska Coloseum. Kamerorna gick varma när denna klassiska amfiteater som uppfördes av Kejsar Vespasianus omkring 80 efter kristus och som slutfördes av hans son Titus skulle förevigas.
Arenan användes under det romerska rikets tid för avrättningar, gladiatorspel, strider mellan vilda djur och teater.
Vi nöjde oss dock med att beskåda en av världens största turistattraktioner från utsidan och gick vidare mot mer kända trappor och fontäner.
På vägen stannade vi och njöt av gamla urgrävningar och ännu fler byggnader av rang. Ponka gick mest och retade sig på de minibussar som körde folk runt i stan. Han tyckte de såg allmänt löjliga ut. Walle erbjöd honom en gratis åktur med det blev aldrig av.
Det var ett väldans liv vid Fontana di Trevi.  Det finns givetvis en lång historia bakom även här, men den lämnar vi där hän. Vi kastade som sig bör mynt över vänstra axeln för att få lycka. Det var förövrigt här som Anita Ekberg gjorde sitt berömda bad i filmen La Dolce Vita – något som kulturberikaren Lasse vid ett flertal gånger förklarade för romarna.
Nästa anhalt på vandringen blev den spanska trappan. Ett turistmål som kan vara ett av världens mest överskattade. Klart i paritet med Karlsbron i Prag. Det mest anmärkningsvärda som hände vid piazza di Spagna var att jag var farligt nära att bli träffad av en rejäl måsskit när jag försökte ta ut pengar.
På kvällen satte vi sikte på ett välrenommerat restaurangdistrikt på andra sidan floden Tibern. Men likt det förre försöket i jakten på den perfekta italienska maten gick vi bet. Ska sägas att det var helt okej, men är man i Italien är ribban gällande födans kvalitet lagd på de högre höjderna.
Jag fick till exempel in en pizza med ett kokt (!) ägg på och Walle fick bara in kött i en tallrik med sås.
Vi hann se lite av Juventus-Chelsea innan vi rundade av kvällen på en engelsk pub.

På matchdagen strosade jag, Walle och Ponka runt medans de andra jagade livet ur sig vid Peterskyrkan och Vatikanen. När vi återförenades efter en hygglig pasta på ett centrakt torg och Sangria hade Norrköpingsprofilerna mött Påven.
Det är något att skriva hem om!
Vi satte oss på en restaurang på den gatan som vi bodde. Och efter en bättre ostbricka med tillhörande rödvin blev vi kvar. Ett större gäng engelsmän satt också där och roligast var när en mörkhyad kille av längre snitt gick förbi och sången ”Adebayor, Adebayor… give him the ball, and he will score” ekade. Han försökte sedan sälja ett halsband till Statoil, som bara erbjöd en Euro, och det blev lite småstökigt för ett tag. Senare på kvällen återförenades de på ett skönt sätt på trottoaren.
Men tiden tickade på snabbt och goda råd var dyra. Arsenal hade rekommenderat att ta sig till den förutbestämda samlingsplatsen för att åka med gemensamma bussar till Olympiastadion.
Det blev inget av det för oss och vi hade bara ett val kvar – taxi.
Snubben vi åkte med skydde inga medel i den täta trafiken och genade över parker och spårvagnsspår för att vi skulle hinna.
Vi blev väl lite smårädda när han släppte av oss vid en bro precis vid arenan. Det var precis det här Arsenal varnade för. Det var här Romas Ultras hängde, men vi såg inte till någon av dem och kunde i lugn och ro ta oss till bortasektionens entré.
Det brukar i regel vara grym stämning på Arsenals bortafajter i Europa, men på ett välfyllt Olympico hade vi svårt att få till det där lilla extra.
Kanske berodde det på att Roma tidigt gjorde 1-0 och Wengers Boys inte hade sin bästa dag. Resultatet stod sig de 90 minuterna och betydde förlängning. Där hände inte heller speciellt mycket och i takt med att minuterna tickade iväg steg pulsen.
Efter två timmars spel väntade ett straffavgörande.
Jag befarade det värsta när Eduardo öppnade med att missa. Tack och lov räddade Almunia en av Romas straffar och det blev sudden death. När Tonetto efter ett par rundor stegade fram och drog sin elvametersspark en bra bit över utbröt det stora jublet.
Ner mot kravallglasen var målet när det plötsligt smäller till i Ponkas huvud. Träffad av ett italienskt mynt.
Men inget kunde stoppa oss. Spelarna rusade fram och jag var grymt nära att greppa en tröja som kastades upp.
Vi firade avancemanget en stund. Sen började den olidliga väntan på att få bli utsläppt. Ute i Europa ska nämligen bortafansen stå kvar på arenan till dess att alla hemmasupportrar gått å lagt sig. Jag tror att straffdramat var slut 23.25. Strax efter 01.00 fick vi börja gå mot bussarna. Där dröjde det ytterligare ett bra tag innan vi fick lämna arenaområdet. Ute i den riktiga världen var alla gator helt öde. Det stod poliser i varje korsning. Resan till Termini tog väl en halvtimme. Strax före 02.30 satte vi oss på samma restaurang som innan och åt en sämre biff och drag en Heineken för att fira att vi gått vidare.

Lasse, Nisse, Statoil och Dominique åkte hem dagen efter. Vi sov ut, turistade vidare med att besöka Peterskyrkan och åt glass.
På kvällen gjorde vi ett sista försök att hitta bra italiensk mat. Vi lyckades inte, men det var ändå det bästa vi upplevde på resan.
På hemresan kunde vi tillsammans med Jesper Hussfeldt och Andreas Andersson konstatera att den jättelika bergskedja som finns söder om Milano och runt Rom heter Apenninerna.
Arrividercci!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *