040201 – Arsenal v Manchester City 2-1

Arena: Highbury
Match: Premier League
Publik: 38 103
Målen: 1-0 (36) Tarnat, självmål, 2-0 (83) Henry, 2-1 (90) Anelka

Robert Sturges på Gunners Bar tänkte stänga och tillbringa fredagkvällen hemma framför tv:n.
Det blev inte riktigt så när Arsenal Sweden för första gången gemensamt gästade London.

Här är berättelsen om Arsenal Swedens första medlemsresa till London – en resa som egentligen är svår att återge i text, men jag ska göra ett tappert försök.
Sanslöst kul, mäktigt, blött i dubbel bemärkelse och framför allt historiskt är bra ord som speglar denna helg i slutet av januari.
Från Sveriges alla möjliga hörn flög vi in.
Västerås, Nyköping, Göteborg, Kastrup, Arlanda och Sturup badade i rött och vitt denna morgon när 80 svenska Gooners tog sats mot den brittiska huvudstaden.

Planeringen hade pågått länge. Försnacket på forumet blev allt mer intensivt ju närmare resan kom. Peter Westberg – vår Björnabaserade medlem – var först och rapporterade om ett kylslaget London som mest snackade om vårt nyförvärv José Antonio Reyes.
Alla hade vi förhoppningen att få se honom på vår resa när Arsenal skulle ta emot Manchester City.

Resan över gick snabbt. Incheckningen på Holiday Inn, Old Street gick ännu snabbare.Vi skulle ju hinna upp till vårt hem i Norra London för en rundvandring på Highbury. Willner var först på Gunners som snabbt fylldes med förväntandsfyllda svenska Gooners.
Jill Smith – supporterklubbsansvarig – hälsade oss välkomna och tog oss sedan med på en klassiskt resa bland pokaler och viprum.
Ljudet från kamerona hördes långa vägar. Vem ville missa chansen att få en bild med sig själv och den anrika FA Cup-pokalen som Jill hade med sig.
Men det var ”se men inte röra” som gällde.

Resan inne på The Home of Football fortsatte via David Dein och Peter Hill-Woods platser på East Upper ner genom spelartunneln till avbytarbänken.
Mäktig känsla att få gå samma väg som Vieira och Henry gör varje hemmamatch.
Men där var det stopp. Vi fick snällt stå där och dreggla och bara drömma hur det skulle kännas att spela där ute på gräset som även om det är januari eller juli ser ut som en golfgreen.
Det sista stoppet blev museet inne på North Bank. Där bjöds filmvisning och en massa memoribla.
Arsenal hade också sett till att alla med det underbara medlemskortet fick 20 procent rabatt i shopen efter rundvandrigen var avslutad.
Det handlades matchtröjor, muggar, t-shirts, pins, dvd:s och ja allt.
Jag hann själv inte ens in innan Willner kom springades nerför Avenell Road.
Vår 36-årige ordförande hade förvandlats till ett litet barn när han ville visa upp sin nya matchtröja.
– Kolla den här, skrek han när han visade oss ryggtavlan med 9 Reyes.
– Jag har den första Reyeströjan, fortsatte han överlyckligt innan han skuttade vidare mot Gunners Bar.

Vi hade samling på det klassiska vattenhålet i korsningen Blackstock Road/Elwood Street efter shoppingen och rundvandringen. Normalt är det ingen hit att spendera en fredagkväll på Gunners om det inte är match. Det tyckte inte Robert Sturges – Ipswichkillen som äger puben – heller och hade som sagt tänkt stänga klockan sex.
– Ni kan väl meddela några dagar innan ni kommer hit 80 man, muttrade han på skämt när han snabbt kallade in extrapersonal så att vi svenskar kunde få vätska under kvällen.
Och lita på att han jublade när kassan räknades ihop den kvällen.
Mats Willner pockade på uppmärksamheten och hälsade alla varmt välkomna till den historiska resan med ett känsloladdat tal.
Vi höjde våra pint-glas och gemensamt skanderade vi ut ”Arsenal, Arsenal, Arsenal…”
Gåshud!

Pappa Willner fick ta hand om utdelningen av den specieldesignade tröjan medan jag gick runt och delade ut matchbiljetter till alla.
Det var lite småkaotiskt ett tag, men till slut fick jag ordning och reda på vem som var vem.
Folk bara skrattade åt mig när jag for runt som ett popcorn.
Nu tickade klockan fort – som den brukar göra när det är kul. Tror jag snackar för alla när jag säger att kvällen var superb. Vi körde frågesport, snackade fotboll, drack välskummande öl, sjöng och bara hade show.
Undrar om Sturges någonsin sett något liknande när en supporterklubb är på besök.
Vi satte definitivt Arsenal Sweden på Gunners-kartan denna kväll som slutade i hotellbaren där bartender Greg fick servera bira och Smirnoff Ice fast han nog helst ville sova.

Det var ett underbart London som mötte oss söndag morgon. Solen sken, det var vårkänsla och resans höjdpunkt skulle äga rum fem minuter över fyra på Highbury.
Arsenal-Manchester City med 80 svenskar från supporterklubben på plats. Vi började uppladdningen i god tid innan på Gunners Bar.

Ett Gunners Bar som nu till skillnad mot två dagar innan var proppfullt. Den känslan som infinner sig innan matcherna på pubarna runt Islington är svår att beskriva. Det är som man har hela sin familj runt om sig. Där finns en glädje, en gemenskap och ett engagemang som saknar motstycke.
Inne på Highbury började skådespelet med att legenden David Seaman avtackades.
Gåshud!
Spelarna kom in och vi höjde vår stora Sverigeflagga – nu hade vi på riktigt allvar visat upp oss för 35000 Arsenal-fans också. Grabbar som jag snackat med från London efteråt frågade direkt om det var vår flagga…

Lite smolk i bägaren blev det tyvärr när fru fortuna tyckte att vi skulle duscha mitt i första halvlek. Skyfallet som drog in över Highbury var nog det värsta jag varit med om. Det var verkligen som att någon hällde en hink vatten direkt över oss.
Men det var bara att sänka en bägare till i paus och njuta. Vad kan man åt vädret göra?
Festen tog fart när Henry med ett drömmål sköt 2-0.
Vi såg bollbanan perfekt från där vi satt. Ett magiskt mål och vilt jubel på North Bank lower. City lyckades reducera – men det hjälpte föga.

Firande tog fart efter ett tag inne på Gunners när kläderna så smått började torka. Sverigeflaggan åkte upp och sången tog fart igen.
Nöjda och belåtna stängde vi pub efter pub nerför Blackstock Road.
I hotellbaren hade som vanligt många samlats. Lasse Södergren – denne sköne lirare från Norrköping – satt så nöjt i sin fåtölj med sin bira och sög i sig av en underbara stämning som rådde.

Sista dagen med gänget och det var dax att säga hej då och tacka för en kononresa. Vi fick tack vare Bosse Bakkens lysande jobb ett möte med Torp Grip (mer om det längre fram i tidningen) på FA:s högkvarter.
Arsenal Sweden hade satt sitt avtryck.
Nu vet publiken på Highbury att vi finns.
Och lita på att vi kommer att visa upp oss på THOF igen, och igen och igen …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *