021116 – Arsenal v Tottenham Hotspur 3-0

Arena: Highbury
Match: Premier League
Publik:
38 152
Målen:
1-0 (13) Thierry Henry, 2-0 (54) Fredrik Ljungberg, 3-0 (71) Sylvain Wiltord

We beat the scum three-nil, we beat the scum three nil… Man är tillbaka i verkligheten igen efter den sanslösa festen på The Home Of Football, THOF.

Tre dagar i London, tiden går fort när man har kul. Kändes som man varit borta tre sekunder när man var tillbaka på Skavsta måndag morgon.  Men det hände en del under helgen. Vi börjar här:
Fredag 12:00. Jag och Martin sätter oss i bilen – mot Nyköping. Sorry. Stockholm-Nyköping och Skavsta. Rastar i Malmköping – j*vla exotiskt ställe. Men pizzan var helt okej. Inne på Skavsta är det lugnt. Biljettpriset på Stansted Express har gått upp igen. 280:-. Snart dyrare än hela flygresan. Dax för lite konkurrens! Inne i vänthallen kollade man snabbt av talibanläget. Såg bra ut. Köpte ett par bira och konstaterade att resan hade börjat. Flyget var i tid. Nu kunde inget gå fel. Beställde in ett par gin och tonic på planet för att få ytterligare fason på nerverna.

På Stansted dissade vi Butlers – första möjliga pubvalet – och drog direkt ner och åkte pendeltåget in till Liverp**l Street. Vi nådde hotellt vid åttatiden. Atlantic vid Paddington. £13/person och natt betydde förhoppningsvis en säng. Visst fanns det en säng – med två våningar och det kändes som att det var 100 grader där inne. Fullständig katastrof.  Men man kan inte kräva så mycket för 200 spänn per natt.
Spenderade inte mer än nödvädig tid där och drog sedan snabbt ner till Taormina, en italiensk restaurang 200 meter bort. Så gott det var! Carbonara med penne och en Peroni. Pubvalet var givet. The Dickens Tavern vid Paddington Station, med biljard och jukebox. Men biljardborden var upptagna så vi fick nöja oss med en iskall pint och lite Oasis, Robbie Williams och Abba. Men så kommer en snubbe förbi och säger på svenska: ”Vi ska sluta spela nu, så ni kan köra” Men två andra snubbar skulle vara med. Den ene hade jobbat på ABB i Sverige om nu nån bryr sig. Blev bara ett parti. Snubben som meddelade att vi kunde spela var Micke Nilsson, UEFA-domare från Göteborg.

Vi satt hela kvällen och snackade med honom, hans kompis och deras två barn. Barn och barn. De var 17 och 18… Han berättade många roliga historier från sina uppdrag. Killen har dömt över 90 Europamatcher, EM och VM. Jag har där försäkrat mig om en matchtröja från någon spelare nästa gång han dömer Arsenal. Puben var öppen till 01, men vi drog nog en halvtimme innan closingtime. Tror jag… Bestämde att vi skulle träffa dem där även lördagkväll efter matcherna. De skulle se Chelsea-Boro.

Vaknade vid åtta morgon efter så laddad att man inte tänkte ett dugg på den eventuella baksmällan. Som sig bör så promenerar man ner på stan. Så även denna lördag. Frukosten på hotellet dissade jag direkt och vi valde istället donken på Marble Arch. Helt ok otroligt nog.
Vi hade knappt med tid, men målen var enkla. Oxford Street bort – ner på Carnaby – till Sportpages, SP, och sedan hem för tömma grejerna på hotellrummet. Men vi var ute i så god tid att inget var öppet. Fick döda en halvtimme på ett fik i Soho, med kopp pissigt kaffe. Drog och kollade Soccer Scene, köpte lite fanzines och Roy Keanes bok på SP. Vi rusade upp på rummet – nästintill svettiga på grund av den enorma värmen i korridorerna.

12:30 – efter lite tunnelbanestrul – klev vi av på Finsbury Park. Arsenal-Spurs. Derby. Heta känslor – ja allt. ”Arseeeeeeeeeeeeeeeenal, Arseeeeeeeeeeeeeeenal” Gick ner till Junior Gunners och träffade Jill Smith och hämtade våra biljetter. Vi tänkte gå till Auld Triangle, men valde Twelve Pins för första pre match pinten. Passade även på att ta lunch på närliggande kebabsvarare i samband med biran. Den människokebaben var inte god. Tur att det var 15 grader varmt och man kunde sitta ute och känna på atmosfären. Det blev bara en pint där. Nästa anhalt blev World of Arsenal Sport. Tittade runt i souvenirshopen som fortfarande är mer omodern är det svenska systembolaget. När ska man skippa över-disk-försäljningen???
Supporterpuben var fullsmockad. Gick istället till The Gunners Bar. Också proppfull, men vi trängde oss in och började sjunga upp oss. Här blev vi inte långrandiga. Gick ut på gatan där hundratals, ja säkert tusentals fans samlats för att ladda. Vilket tryck! Ramsorna avlöste varandra. ”We love you Arsenal we do… If you hate To**enham Hotspurs raise your beer… The Wanky To**enham Hotspurs went to Rome to see the pope… We won the league at Old Trafford… We love you Freddie cos you got red hair”

Med dryga trekvart kvar till kickoff gick vi in på THOF.  Rami Shaaban skulle vakta kassen. Han och Stuart Taylor värmde upp själva på golfgreenen inne på Highbury när vi klev in på North Bank. Givetvis joggade vi ner för att skrika lite på Rami. ”Raaaaaaaaaamiiiiiiii” skriker jag. Han vänder sig om. ”Kom igen nu för f*n – se till att spika igen nu” vrålar jag. Han garvar lite smått, gör tummen upp och applåderar. Spurs kommer in på planen. Vi välkomnar dem med att bua ut dem. Sen kommer hjältarna in.
Ovationer bryter ut. Men vart är Freddie. Alla är ute, men inte han. Då kliver kungen in och THOF vaknar till igen. Vi går ner och tar en till pint innan matchen drar igång.

Nu är THOF fullsatt. Stämingen är grym. Bästa jag upplevt på Highbury. Henry gör 1-0 efter tre minuter, men målet viftas bort offside.  Mycket tveksamt. Arsenal är grymma – stämningen likaså. Anfall på anfall och så gör Henry 1-0 igen. På riktigt nu. Han förnedrar Spurs. Tar bollen på egen planhalva avancerar i 100 meterstempo drar två försvarare och gör 1-0. Jävlar vilket tryck!! Simon Davies åker ut, Campbell visar vart hjärtat finns och …  Ja, ni vet hur det gick. Folk hatar och hyllar om vart annat. Sheringham byts ut. Knäckt. ”Teddy, what’s the score” ekar. Freddie blir serverad och sätter 2-0. Wiltord rundar av. Vi kan till och med låta Vieira och Henry kliva av och vila. Spurs är förnedrade. ”You might as well go home” ekar. Spursfansen smyger ut när 15 minuter är kvar av matchen. Vi svarar med: ”We can see you sneaking out”

Efter matchen möter vi Magnus (jobbar med svenska fans Arsenal-sida) utanför The Gunners Bar. Festen fortsätter. Ringer hem och låter folk lyssna på stämningen. Vi sjunger ramsor säkert i två timmar – oavbrutet innan vi åker därifrån. Klockan är bara halv nio så vi sticker till Dickens Tavern, möter Nilsson&co i biljard och firar vidare. De har sett ett segt möte på Stamford Bridge. Vi berättar om festen, förnedringen på THOF. Vid elva bestämmer vi att Beachcomber – nattklubb på Queensway Road – ska bli nästa anhalt. Vi går fel och vänder istället hemåt. Lika bra det kanske. Tar en hamburgare och går hem och båsar.
Hittade du till hotellet Magnus?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *