Arena: Stadion Vasil Levski
Match: Champions League
Publik: 30 862
Målen: 1-0 (2) Barbosa, 2-0 (15) Keseru, 2-1 (20) Granit Xhaka, 2-2 (42) Olivier Giroud, 2-3 (88) Mesut Özil
Matchens lirare: Mesut Özil

Skulle 1200 kronor räcka under de tre dagarna i den bulgariska huvudstaden?
I London försvinner den summan första utekvällen.
Nu fick vi slänga pengar på flygplatsen på väg hem.
Välkomna till en lågpristur av stora mått – med ett galet avslut.

Om den första resan till Paris var en riktig spontanare så var det här tajmat och klart in i minsta detalj redan från början. Jag satt med Kaj Poikela i telefon på kvällen där när spelschemat spikades och Bulgarien lät ”lockande”.
Det var i alla fall ett nytt land, en ny stad och ett lag vi aldrig stött på innan. Vi dök direkt ner i bokningsdjungeln för att kolla upp flighter till Bulgarien – ett land som kanske mest är känt för oss svenskar för Sunny Beach och billiga fylleresor på 80- och 90-talet.
I och med att Ludogorets lilla arena i Razgrad inte dög åt UEFA så skulle matchen spelas i Sofia. Dit borde man väl kunna ta sig ganska enkelt, tyckte vi och började leta.
Men tji fick vi.

Inte en enda direktflight från Sverige och med byten i Warszawa, Wien, Riga eller Frankfurt så skulle biljetterna kosta sex-sju tusen. Vi hade nästan gett upp hoppet när Kaj sambo Gunilla ropade från vardagsrummet:
”Har ni sett att Ryanair ska börja flyga till Sofia från Nyköping?”
Det kan ju aldrig passa, tänkte vi när vi hörde att de skulle börja med två avgångar i veckan.
Men när vi surfade in på det irländska bolagets hemsida så visade det sig att man kunde åka ner söndag kväll och hem onsdag.
Passar perfekt, som den gode Doris i Jönssonligan så vackert skulle ha uttryckt det.
Vi kastade oss rakt på bokningen och skalade glatt upp 400 kronor per person för tur-och-returbiljetten.
Skulle vi få champagne på premiärflighten?
Kanske en fanfar för att de var i tid?
Några månader senare skulle vi ha svaret.

Hösten började så smått övergå till vinter när vi samlade ihop styrkorna i Stockholms södra förorter. Planen från början var att ses i stan för att kolla Birmingham v Aston Villa på någon pub och sedan ta bussen till Skavsta, men det var så hiskeligt dyrt att vi valde bil.

Backevik, med Ponka som co-driver, sladdade säkert ner på E4:an på halvslitna sommarsulor och söndagsbiran i vänthallen på Skavsta satt där den skulle.
Det är en bit ner till Sofia. Flygningen skulle ta tre timmar. Någon skumpa fick vi minsann inte, men en sedvanlig trumpettrudelutt kom minsann när vi hade tagit mark i Hristo Stoichkovs hemland trots att vi inte alls var i tid.
Den gamle anfallaren, som det svenska landslaget spelade bort så snyggt i USA 1994 och vann brons, har hunnit bli 50 nu.
Vad han tyckte om vår lilla försening är lika oklart som hur mycket pengar vi skulle ta ut från bankomaten när vi kom i terminalbyggnaden.
En Lev, alltså en bulgarisk peng, kostade cirkus fem spänn och vi skulle stanna från sen söndagkväll till onsdag eftermiddag.
Jag satsade på 250.
Det skulle visa sig bli svåranvänt.
Och då blev vi blåsta flera gånger, men allt var så billigt så vi brydde oss inte.

Det började med taxin in till stan. Förvisso mitt i natten, typ, men det skulle kosta 20 Lev hade jag läst mig till. Vi fick betala 40. Alltså 200. 50 var.
Då bråkar man inte.
Det var öde när vi släpptes av på vår bas de kommande dagarna, Central Hotel. Vi gick ut för att kolla stan en snabbis, käkade en bit och tog en öl.
Det var billigt och vi var laddade för några fina dagar i den gamla kommuniststaden.

Solen värmde på bra när vi strosade runt och kikade in Sofia på måndagen. Givetvis skulle en half-and-half-scarf med kyrilliska bokstäver inhandlas, Alexander Nevskykatedralen beskådas och de lokala pubarna besökas.
Vi fastnade på nån liten sylta på bland hipsterbarerna där på eftermiddan och när ölen kostar tio kronor är det lätt att bli sittandes.
Stans bästa hamburgerhak, och ettan på Tripadvisors restauranglista, Skapto Burger, låg tvärs över gatan och där kunde man avnjuta en finare, helt tidsenligt rätt, måltid med finesser för under hundringen.
Det var nästan overkligt.
Jag försökte på riktigt göra en beställning, när det var min tur, som skulle kosta mer än hundra kronor, men det gick inte.
Vi besökte irländska barer och andra kryp in där många engelska polare festade. Men den lilla sedelbunten minskade knappt aldrig.
Sen, sent på kvällen, ja nästan natten, kom vi på att det kanske var bra med lite käk innan vi stämplade ut. Allt, precis allt var typ stängt, men eftersom det var så billigt så tog vi en taxi till Donken, lät chauffören vänta medan vi beställde och åkte sedan hem och käkade.
Det är kvalitet.

På matchdagen hade vi hittat en bra engelsk pub, med eget öl och kanonmat som vi valde för lunch. De hade en sån där egen tappkran med räkneverk vid varje bord. Ofiltrerad öl från eget led. En så kallad home grown bira. Vi njöt fullt ut. Efter en liten sväng ut för att ta en ny arena och se ungdomarna så var vi tillbaka i stan efter en skumpig taxiresa lagom för lite mer laddning inför kvällens stora match.
Bulgarien är en timme före oss så kick off inne på Vasil Levski Stadion var 21.45. Det fanns alltså tid för lite samkväm. Arsenal hade som vanligt skrämt upp alla resande fans att det skulle värre säkerhetskontroller än någonsin, det var passnummer som skulle registreras på varje biljett och flera visitationer. De rekommenderade att man var på plats 19.45.

Jag kände bara – aldrig att de ska få hunsa oss så där. Taktiken i Paris funkade perfekt så vi körde samma upplägg nu och lämnade inte Il Mondo, nån flashig bar, förrän efter nio. Det var bara en kilometer ner till arenan men det fanns taxibilar överallt så vi kastade oss in och åkte.
Eftersom Razgrad är 35 mil från Sofia hade de inte värst många fans på plats. Det var 3000 Arsenalsupportrar och resten av de drygt 30 000 var ”neutral” publik.

Arenan var bland de risigast jag sett i hela mitt liv. Det var militärer, vakter och poliser överallt. Fem gånger blev vi visiterade innan vi vid tredje biljettvisningen kom in.
Det finns inte ord för överdriften.
Vi tog plats nästan högst upp på läktaren. Fri placering rådde och det är inte så konstigt för markeringarna på sätena hade förmodligen dammat bort någon gång på 80-talet. Vi hade med oss varsin Balkanmacka upp på läktaren och de var så goda, och vi hade typ inte käkat på hela dan, så Backevik skulle kort före kick off kila ner och försöka få med sig några till upp. Det gick inte alls för till 3 000 bortafans hade man beställt hem ett 20-tal smörgåsar.
Vi fick bli mätta på Arsenals spel istället …

Det var så miserabelt på många sätt. Arsenal var långa stunder urusla. På läktaren ville den bulgariska supporterklubben hylla Arsene Wenger med en större flagga som vecklades ut i den 20:e minuten för att fira fransmannens 20 år i klubben. Många engelska fans började istället sjunga ”We want Wenger out, say we want Wenger out”.
Härligt förbrödring!
Vi hade räknat hem två förlorade pinnar när Mesut Özil förgyllde hela kvällen två minuter före slutet.
Den känslan, det jublet och de sångerna – det är sånt som gör det värt att åka på sådana här resor.
Nöjda vandrade vi hemåt, efter ha blivit inlåsta där på stadion en timme till, i ett becksvart, kallt och folktomt Sofia.
En seger är en seger. Tre poäng är tre poäng även om det såg ut som en påse nötter långa stunder.
Vi gav upp fler pints och tog med oss en kasse Donken hem.
Backevik köpte ett fotbollsmagasin på bulgariska och körde en klassiker ”can I have the food to go”.

Det stora målet på onsdagen var att göra av med högen pengar vi hade kvar. Vi satte oss på ett fik på gågatan och det beställdes in espresso, pannkakor och annat gott.
Vi tog en dyr taxi till flygplatsen.
Men nog fan fanns det deg kvar.
Nu skulle vi bara besöka Östeuropas vidrigaste toalett, urinlukten var så monumental att Kaj nästan kräktes, ja, det var så illa faktiskt, innan vi fick sista chansen att bränna de sista slantarna i taxfreen eller i nån restaurang.
Men spriten och godiset var svindyrt.
Och humoristiskt nog hade den slitna gamla flygplatsen knappt någon servering alls. Den som fanns erbjöd inte mer än frysta pizzor och såna grejer. Det var alldeles för billigt och när vi skulle gå på kärran hem var det bara att tömma fickorna med det sista i någon insamlingsbössa för välgörande ändamål.
Det kändes ändå bra.

Хей DA!