200209 – Åland United v IFK Mariehamn 5-0

Arena: Eckeröhallen
Match:
Träningsmatch
Publik:
75 (cirka)
Målen:  1-0 (15) Monica Hagström, 2-0 (22) Monica Hagström, 3-0 (59) Anni Miettunen, 4-0 (66) Signy Aarna, 5-0 (67) Monica Hagström
Matchens lirare: 
Monica Hagström

Åland i solsken på sommaren är oftast väldigt bra.
Åland på vintern i storm är något helt annat.

Jag och Christian hade sedan en tid planerat in att åka på snusköparresa till Eckerö. Då visade det sig att AIK:s damlag skulle lira träningsmatch i hallen på Eckerö samma dag mellan två färjeavgångar så det bokades med när vi köpte billiga biljetter till båten. Men så dagarna före avresa blev AIK-spelarna sjuka.
Det såg ut som att vi skulle gå miste om fotbollen och ”bara” få en handlingstripp. Men Åland United, som damlaget heter, ringde in IFK Mariehams P15-grabbar och styrde upp en träningsmatch på redan bokad tid.
Vi tackade och tog emot.

Den här söndagen började tidigt i Blåsut. Genom ett stilla Stockholm och Uppland kom vi till Grisslehamn i utsatt tid. Det var ingen större rusning till tio-båten som skulle ta oss över till Åland.
Vi visste dock på förhand att en storm skulle dyka upp, men av den syntes inte mycket av på ditresan. Vi kunde njuta av frukostbuffén, tax free-priserna och de eminenta gästerna ombord i lugn och ro.
Det var kallt på däck när vi lade till i ”hamnen” på Eckerö på utsatt tid.

Vi hade nu två timmar att slå ihjäl innan det var kick off. Eckerö visade sig vara lika festligt en söndag som valfri svensk by med 100 innevånare. Det var grått, trist och dött.
Omöjligt att fördriva två timmar här.
Vi körde in till Mariehamn, som inte heller är nåt Ibiza vintertid, men här kunde vi åka runt och titta lite och knalla runt lite på ett köpcentrum.
Jag somnade stenhårt i bilen på väg till Eckerö sen.
Och nu hade det börja blåsa lite mer. Jag hade redan packat med mig en väska med förnödenheter om vi skulle bli kvar på Åland.
Men först fotboll.

Eckeröhallen är en närmast overklig anläggning in the middle of f***ing nowhere. Det finns knappt en affär här. Knappt en mack. Men en fullstor fotbollshall har de.
Ganska fin är det också.
Vi bänkade oss för att spana in Ålands bästa (kanske enda) damlag mot ett gäng knattar. Kom ihåg själv när jag spelade i Gideonsberg som grabb och vi slog klubben damlag i en träningsmatch när jag var i samma ålder. GIF var på den här tiden Sveriges bästa damlag ska sägas. Men helt klart har det hänt en del med kvinnofotbollen sedan dess. Kanske också att IFK Mariehamns P15-lag inte är lika bra som vi var, för de hade sannerligen inte mycket att sätta emot Åland United.
5-0 blev det.
Och det i en match som var helt okej, men ett gäng snygga mål.

I paus kom en gubbe fram till mig i fiket och undrade om vi var från Stockholm. Han visade sedan fint intresse för VSK:s Brian Span när jag berättade att jag följer Grönvitt. Span har tidigare spelat i Mariehamn.
Sen såg vi klart spektaklet och började ladda för en helvetesresa hem eller natt på hotell i Mariehamn.
Vid den här tidpunkten visste vi inte hur det skulle bli.
Vi hade nu nästan två timmar kvar till avresa. Det fick bli nya tomkörningarna ute i den åländska myllan.
Sen ställde vi oss i båtkön.

Det hade blivit mörkt. Vinden var påtaglig och det regnade elakt. Men i utsatt tid kom båten från Grisslehamn och nu blev det stökigt. Den kunde inte backa in vid kajen utan drev med vinden in mot stranden. Vi var övertygade om att det inte skulle bli någon hemresa.
Men på andra försöket fick de in båten och bilarna kunde köra av. Sen vi åka på. Det kändes inte helt kosher, det ska sägas. Stormen var på ingång och två timmar på öppet vatten då är fan ingen höjdare.

Men det var inget att be för. Vi parkerade och tog oss upp till restaurangen där det efter en stund beställdes in mer fisk. Är man på sjön äter man fisk (Schnitzel till Tyskland). Det är sen gammalt. Nu hade vi kommit ut en bit och det började gunga allt mer. Vp satt och spanade på luren och såg där att Viking Line ställt in sin resa från Mariehamn. Här satt nu vi och var livrädda. Backevik kom tillbaka från muggen och rapporterade att folk spydde överallt. När jag skulle gå dit en stund senare kände jag mig dyngrak och höll på att ramla omkull.
Det var på den nivån.

Mitt ute på Ålands hav var det som värst, men det blev tack och lov inget mer än ett jäkla guppande. Vi kunde knalla ner och shoppa lite mer, andas ut och köra iland i Sverige.
Där blev det nya draman med nerfallna träd. Jag hade svårt att hålla mig för skratt när Backevik akut behövde stanna för pinka när han plötsligt fick vika undan för en större gren som kom flygande varpå han sa: ”Jag tror jag kissade på mig där”. Jag trodde att det var ett djur som kom farande …

Hemma i Stockholm hade det nu blåst upp ordentligt. Jag blev dyngsur när jag skulle gå de typ tre meterna mellan bilen och dörren. Sen fick jag plocka in saker på balkongen så att det blev lugnt.
Vi säger så här: Åland på sommaren är bra mycket trevligare!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *