Arena: Bootham Crescent
Match: Conference North
Publik: 1 938
Målen: 1-0 (56) Jordan Burrow, 2-0 (61) Jordan Burrow, 1-2 (70) Colby Bishop, 2-2 (87) Colby Bishop
Matchens lirare: Colby Bishop

Man älskar ju planstormningar efter mål.
Speciellt i division 6 när bortaklacken består av 23 personer.
Och en springer in.

Den här tisdan startades med en joggingtur på lite halvisiga gator i ett vintervackert Leeds. Teo skulle ha telefonmöte så jag passade på att bränna lite av det skit man petat i sig.
När jag kom tillbaka var de brinnande elementen kanonbra att ha för träningskläderna torkade medan jag duschade.
Vi snackar torktumling deluxe.

Tåget till York skulle gå 12.24 men var såklart, som alla andra tåg, försenat så vi kunde käka vår lite sena frukost i lugn och ro i kylan på perrongen.
Det var rälsbuss med gräsklipparmotor.
I den gamla vikingastaden var det lite dimmigt. Det var en stund till inceckning så vi tog våra rullväskor och gick mot city istället för att utforska lite.
Och för att käka.

York är fantastiskt vackert med massor med historia och gamla byggnader. Vi skulle käka lunch på The York roast & co. Lokalt och fint. Men kön var olidlig så vi knallade vidare. Inte långt senare fann vi ett nytt sånt ställe och nu kunde vi få in stans delikatesser och en kopp te.
Sen knallade vi på kullerstensgator genom julmarknader och bara njöt.

Vi hade bokat in oss på Ibis, med världens knarrigaste golv, på andra sidan tågstationen. Det funkade bra för en billig slant. Eftermiddan skulle spenderas på outleten.
Men det höll inte på att bli nåt.
Vår buss kom aldrig så Teo ringde in en Uber – som dock fick ta konstiga vägar för att slippa köer och vägbyggen.

Det var lugnt med folk här, men ingen av var på nåt större shoppinghumör. Men lite saker blev det dock i påsarna.
Allt på Raffe.
Bussen hem klarade vi av att hitta så det fick det bli.
Fortare gick det också.

Det var nu ännu kallare så det krävdes en extra tröja för att klara kvällen när vi vände på hotellet och dumpade påsarna. Vi började knalla genom stan mot Bootham Crescent. Det kom inga taxibilar så vi gick hela vägen. Det var inte så dumt för då fick vi upp värmen.
Det var becksvart vid den legendariska arenan som ska rivas efter säsongen.
När vi stod och rotade upp sedlar fram entrén hände något ytterst märkligt. En äldre herre kom fram till mig och frågade om jag tänkte betala mig in.
Ja, svarade jag.
Jag har ett säsongskort som du kan få låna, säger han då.
En biljett revs loss som jag fick och kunde gå in. Frågade på andra sidan turnstilen om han ville ha pröjs, men det ville han inte.
Jag blev bjuden!

Bootham Crescent bjöd på det mesta vi kunde önska. Magisk ståplatskortsida med tak, klassisk lower league-fotboll i bitande kyla, bowril och paj.
Vi hängde på kortsidan i första. Sen levlade vi upp oss i paus när en ny buljongdrink gav oss ny värme i nävar och kropp. Det kostade en pund till att gå in på sittplats på långsidan.

Det stod 0-0 efter 45. Sen öppnades målspjällen. Hemmalaget var starkare och gick fram till 2-0. Men gästande Leamington bet tillbaka och kämpade in både 1-2 och 2-2 till de 23 bortafansens stora glädje.
En av dem firade kvitteringen med en pitchinvasion.
MäCkigt.

Det blev 2-2 och när vi väntade på ubern värmde vi oss i en av de minst påfyllda souvenirshopar jag nånsin sett. Sen kom mer bilvärme och när vi kom hem klämde vi en pizza, alldeles för stor och tung.
Kvällen avslutades traditionsenligt med I’m a Celebrity… Get Me Out of Here!
Bra igen trots att det är helt obegripligt.