Arena: Jämtkraft Arena
Match: Europa League
Publik: 8 009
Målen: 0-1 (13) Nacho Monreal, 0-2 (24) Självmål, 0-3 (58) Mesut Özil
Matchens lirare: Mesut Özil
Vi satt med bokningsknapparna redo för att beställa resa till Kazakstan.
Drömmen var Astana.
Lappen visade Östersund …
Klockan var tidigt när jag och Backevik var redo i Blåsut. Allt var nerpackat för ett par dagar uppe i Jämtland med jobb och festligheter.
Arsenal var ju i Sverige för att spela tävlingsmatch.
Det hade inte hänt sedan slutet av 90-talet.
Jag och brorsan följde lottningen ihop på telefon och med tre möjligheter kvar fanns chansen att få till en riktig klassikeresa till Kazakstan. Men UEFA ville hellre skicka Gunners till Östersund mitt i vintern så det var bara att ladda på.
Malin kom med tuben och vi for till Kista där Adde plockades upp.
Resan upp gick smidigt och smärtfritt i nordkoreanen. Tankning före Sundsvall och lunch på ett mycket öde hak i Fränsta.
No so fränt.
Klockan var perfekt i tid i Östersund när vi sladdade in på skidstadion så att jag inte kunde hämta min ackreditering. Den hade inte kommit …
Vi fick åka till andra sidan av stan istället för att checka in på Scandic. Sen in till Bishops Arms för att lasta av sakerna till festen innan jag och Backevik körde lite av skytteltrafik mellan stan och flygplatsen för att kunna följa laget som mycket som det bara gick. Sen åkte vi tillbaka till skidstadion.
Han fick plåta ute i kylan medan jag kunde njuta av Wenger, Maitland-Niles och pressfika.
Nu var den första dagens Kanonmagasinetjobb klart och vi kunde dra in till puben för att njuta av några kalla tillsammans med alla andra, svenska och engelska vänner.
Ett besök på personalhotellet blev det också för att hämta ut den enorma högen biljetter som till min förvåning inte hade med passnumret och namnet, så allt det jobbet var helt bortkastat.
Det blev sen en mycket trevlig kväll på Bishops där Arsenals fotografer dök upp och svingade några pints.
Resan hem gick så klart via Donken.
Det var välbehövligt.
En hård kväll betyder en jobbig morgon och det tog en stund innan jag och Axel hade sparkat liv i maskineriet. Sen gick vi in till stan och där var det snart full fart på puben.
Vi hann med lite käk först med Roddan innan alla biljetter skulle delas ut.
Många bekanta ansikten på plats och puben var knökfull hela dagen.
Det blev ett bra arrangemang igen.
När klockan var dags försökte vi styra upp transport till Jämtkraft Arena. Det var lättare sagt än gjort men efter en stund kom vi med rätt buss och kunde åka ut. I presshytten fanns nu min ackreditering, men så klart tog jag plats på kortsidan med alla andra Arsenalfans, knappt 1500 till antalet.
Matchen var avgjord innan den knappt börjat. Ett skärrat ÖFK bjuckade Gunners på 0-3 direkt och det var game over. När jag skulle raska mig ner till presskonferensen så missade jag hemmalagets sena straff som Ospina räddade.
Sen började det stora kaoset. Ingen visste nåt om var nåt låg och jag blev runtskickad som en idiot. Till slut gav jag upp att hitta presskonferensen och valde ett annat partytält som skulle vara den mixade zonen.
Östersundsspelarna är först och en efter en stannar de och ger intervjuer. Matt Macey, Eddie Nketiah och Reiss Nelson är tidiga ut bland Arsenalspelarna. Det verkar helt klart som att både svensk och engelsk media är beredda på att det kan bli tufft att få några mängder av spelarcitat från Wengers grabbar.
David Ospina kommer ut och gör en kort intervju med klubbens egen kanal, Arsenal Player. För att inte bli allt för osams med de engelska journalisterna som är på plats skickar klubben ut Alex Iwobi som får snacka en kort stund. Lawrence Ostlere från Independent, Evening Standards James Olley och några till tränger ihop, slår igång sina bandspelare och lyssnar på mittfältaren. Jag försöker höra så mycket jag kan där bakom, men Iwobi pratar extremt tyst. Snappar dock upp att han säger att han lär sig hela tiden från spelare som Mesut Özil och Henrikh Mkhitaryan.
De engelska journalisterna gör sen inga andra försök att få några fler spelare att stanna. Förmodligen vet de att det som bjuds är Iwobi.
De får vara nöjda med det.
Jag står och funderar där i min ensamhet, omgärdad av svenska, norska och engelska mediamänniskor, att det måste vara fantastiskt tråkigt att vara fotbollsspelare på toppnivå idag. I alla fall när det kommer till resor och kontakt med media. De får inte se någonting, de får inte stanna och snacka med några efter matchen. Intrycket är att några gärna skulle göra det, men förmodligen skulle de få skit för det om de gjorde det.
Jag vet själv från tidigare erfarenheter att även spelare på toppnivå inte alls är så skygga som det vill framställas.
Många spelare rör inte en min och tittar inte ens på de 50 journalisterna som står där. Istället får vi nöja oss med att höra Granit Xhaka sjunga Ooooospina, hoppandes genom partytältet. Mesut Özil ser ändå ut att vara glad med sin baguette i handen. När jag tror att alla har passerat tar jag vägen under plastskynket och hittar plötsligt var presskonferensen varit. Sen går jag in på kansliet för att få fatt i ett matchprogram. I ett av de andra rummen sitter Simon Bank och skickar texter till Aftonbladet när jag besviket får återvända utan matchprogram.
På väg ut håller jag på att frontalkrocka med Hector Bellerin som tydligen inte passerat den mixade zonen. Spanjoren har flera poliser i släptåg som morrar lite bitskt när de tror att jag ska få för mig att göra något som jag inte borde.
Men det är ingen fara.
Utanför väntar bussen in högerbacken.
Dörren stängs och de som är kvar i kylan få nu se storstjärnorna lämna den snöfyllda parkeringen med den ena polisbilen efter den andra runt sig.
När bussen åker snitslar jag mig förbi alla poliser som skickats ut för att hålla koll på den här matchen där absolut inget hände. Det är kallt och sent och jag är hungrig. Som tur är är Backevik nykter och kan komma och hämta mig när jag slafsat i mig en burgare på Sibylla.
Sen blir det varmt och trevligt igen nere på Bishops.
Kvällen blir ganska lång igen, men absolut inte så hård. På slutet finns det knappt öl kvar i baren. Vi har druckit upp allt.
Det blir superkul, som Axel sade, på resan hem. Uffe åker svarttaxi med Roddan. Sen spelar Axel och Ellström den sämsta fotbollsmatch som lirats på spelet i hotellobbyn.
Vi skrattar oss i säng.
Dagen efter är vi uppe med tuppen och käkar frukost.
Sen packas bilen och den 60 mil långa resan hem drar igång.
Sisådär framåt kvällen är vi i Blåsut och ”Europaäventyret” är över för denna gång.