170928 – BATE Borisov v Arsenal 2-4

Arena: Borisov Arena
Match:
Europa League
Publik:  13 100
Målen:  0-1 (9) Theo Walcott, 0-2 (22) Theo Walcott, 0-3 (25) Rob Holding, 1-3 (27) Mirko Ivanic, 1-4 (48) Olivier Giroud, 2-4 (67) Michail Gordeichuk.
Matchens lirare: Jack Wilshere

Drömmen var Cypern.
Lappen visade Vitryssland.
Det här är en reseberättelse långt ifrån sandstränder och paraplydrinkar.
Välkomna till ett par dygn i Europas minst demokratiska land med taxiresor som slår det mesta, språksvårigheter och utsökt rödbetssoppa.

I samma stund som lottningsgeneralen Gianni Infantino fiskade upp bollarna med Arsenal, FC Köln, Röda Stjärnan och Bate Borisov kastade jag mig över Google för att inhämta nödvändig vetskap inför eventuella resor.
Siktet ställdes direkt in på Vitrysssland.
Nytt land, ny stad, ny arena och inte så långt.
Men var det möjlig?
Krävs det visum och massa administrativ tjafs för att ens få komma in i landet?
Ja, det verkade så när jag började leta. Direkt hamnade jag på en Östeuropaguidesida och där fick man minsann veta att gästvänligheten i Europas minst demokratiska land sannerligen inte var något vidare.
Det var blanketter och foton som skulle skickas till Baltikum för vitryssarna har tydligen ingen ambassad i Sverige.
Hela den här resan kunde ha slutat här.
Vi skulle ju liksom bara dit och se en fotbollsmatch, kanske dricka några inhemska öl och smaka av den lokala rödbetssoppan.
Jag kände inte att det var värt allt arbete och de nästan 2 000 kronorna som det kostade bara att få papper för att ens få komma in.
Men så backade jag på telefonen och nästa text var från Dagens Nyheter. Den var mer aktuell och gav nytt hopp.
Där meddelades snyggt att president Alexander Lukasjenko tidigare i år hävt visumkravet för EU-medborgare.
Det var nästan fritt fram.
Vi var i alla fall välkomna.
Flög vi bara in i landet via Minsk 2, som den internationella flygplatsen heter, fick vi stanna i fem dygn.

Det var inte mycket att tveka på. Flygbiljetter med det inhemska bolaget Belavia införskaffades, hotell bokades och matchbiljetter köptes.
Och vips så var det onsdag och vi satt där på Arlanda igen för ännu en Europaresa. Medan flygpriserna bara sjunker och sjunker så går ölpriserna på flygplatsen åt rakt motsatt håll. Är numera övertygad om att jag under min livstid kommer få uppleva att den där pinten på Arn faktiskt är dyrare än flygbiljetten inklusive alla avgifter.
En sådan här resa kräver två finare ipor. När vi väl hade packat in oss i den lilla Bombardier-kärran, kommit iväg och fått in frukostlådan kändes det ändå bra. Resan över tog knappt 80 minuter och vi landade i ett soligt Minsk vid lunchtid.
Men trots att visumkravet var hävt gick det inte bara att knalla rakt in.
Först tog det stopp när alla utlänningar ombads köpa en sjukförsäkring som skulle täcka de fem dygnen som man fick stanna. Två Euro skulle de ha för den lilla lappen. Sen kom passkontrollen.
Och man kan ju bli nervös för mindre trots att allt är helt i sin ordning. Kvinnan som jag mötte granskade mitt pass så noga, sida för sida, innan hon plockade upp luppen och tog ett varv till. Nyfiket undrade jag vad hon letade efter. På planet hade vi fått sådana där inresekort som skulle fyllas i. I två versioner. Passkvinnan tog den ena, stämplade och arkiverade. Den andra delen stämplade hon också. Men den fick jag tillbaka. Och hade jag den inte med mig vid hemresan så fick jag inte lämna landet.
Här fanns ett potentiellt moment 22.
Hade jag sumpat den fick jag inte åka hem. Å andra sidan hade jag inte fått vara kvar mer än fem dagar. Tack och lov blev det inte så – men man undrar ju vad som hade hänt?

Nervös lyckades hon i alla fall göra mig och nu skulle man tvingas känna efter i passet var och varannan timme i två dygn att den där lappen inte var borta.
En av dem mest spännande sakerna som händer på en resa till ett land man vet väldigt lite om är hur mycket pengar man ska ta ut när man kommer fram. I Bulgarien förra säsongen när vi mötte Ludogorets i Sofia fick vi slänga de sista slantarna i såna där insamlingstunnor innan vi flög hem. Då räckte 1200 kronor från söndag kväll till onsdag eftermiddag. Jag satsade på samma belopp nu.
Det skulle visa sig bli ett vinnande koncept.
Lite knixigt var det på förhand för under 2016 genomförde Vitryssland en valutareform och den vitryska rubeln ersattes med nya vitryska rubel, fast med ett annat värde. Gamla guidesidor blev inaktuella och vi fick chansa oss fram.
Men det här är ett land som är så billigt att man inte bryr sig om man blir blåst. Det blev vi direkt när vi skulle ta en taxi in till hotellet. Det var samma visa i Sofia, men när man får betala 40 kronor mer för en fem mil lång resa så lägger man ingen större energi på det.

Spända och laddade for vi genom den vitryska landsbygden och in mot Minsk där vi möttes av tydliga spår från gamla Sovjetunionen. Stora pampiga gråa hus, trådbussar och gräsmattor trimmade i klass med välskötta golfbanor.
Det var väldigt annorlunda, men också ungefär som jag hade förväntat mig. Den inhemska ofiltrerade ölen kostade 16 kronor på hotellet där vi hade sällskap av ett gäng engelska kompisar.
Vi spenderade eftermiddagen här medan vi väntade in Teo som kom från Polen. Kvällen skulle innehålla en mindre rundtur i vår nya stad på jakt efter bra käk och den vitryska Arsenalfesten. På en av de få pubarna som vi besökte stötte vi på Frank Stubbs och han tyckte att vi skulle hänga med på Arsenal Belarus party senare på kvällen. Och med upptäckten av Uber kunde vi fara runt ännu billigare.
Den där festen hölls i en jättelik anläggning i huvudstadens utkanter, men besöket blev kortvarigt då servicen var usel.
Istället återvände vi till vår egen hotellbar där många Arsenalfans hängde.

Morgonen efter var det dags att testa den vitryska frukosten. Många nya “spännande” smaker utforskades på korvar, ägg, smör och yoghurt.
Vi hade två mål med dagen.
Det första var att hämta våra biljetter på relativt närliggande hotell där Arsenals personal bodde och sedan att ta oss de dryga sju milen till Borisov för att göra Europa League-debut med Gunners.
Vi strosade runt bland de dystra husen och passerade några större pampigare anrättningar. Utbudet av det mesta var skralt och det var förbjudet att fotografera offentliga byggnader. Det blåste snålt när vi i sakta mak tog oss fram på stadens gator mot första delmålet – Renaissance hotell, ett femstjärnigt komplex där vi mötte klubbens fotografer Stuart McFarlane och David Price i restaurangen.

Vi nobbade organiserade supporterfester och gemensamma resor i Minsk för att på egen hand utforska Borisov.
Eftersom vi var fem bokade vi två bilar via Uber som kom och hämtade oss. Jag, Teo och Backevik i “vår bil”. Bäckis och Axel fick en egen. Allt kändes kanon på väg ut ur miljonstaden Minsk där chauffören hävdade, vid en korsning, att det var Lukasjenko som susade förbi i sin presidentbil.
Lugnet förbyttes till skräck när motorvägen slutade.
Nu blev körningen svajigare och han greppade gång på gång handbromsen när han körde i 70. Inte ett ord engelska kunde han och när vi hade kört in Borisov, förbi arenan och in mot stan så svängde han plötsligt av. Asfalten tog slut. Det blev grusväg och hundarna gick lösa. Vi upplevde vad som skulle kunna likställas med en scen ur Borat. Sen var resan slut. Vi var framme enligt honom, fast vi hade beställt skjuts till centralstationen.
Enorm förvirring rådde. Vi kunde inte kommunicera med varandra. Christian gjorde verkligen en heroisk insats i framsätet när han i ett desperat försök att förklara att vi ville till tågstationen gjorde lokljud. Inget hjälpte.
Skulle vi bli avsläppta i ett bostadsområdet i Borisov?
Man kände ju plötsligt att det var det sista man skulle få uppleva i livet.
Då bad Christian att få låna chaufförens mobil så att han kunde knappa in något vettigt på Google maps. Men det är ju inte heller så enkelt med ett tangentbord med kyrilliska bokstäver. Men nu trillade polletten ner hos vår styrman och han grep in och ändrade så att Backevik kunde förmedla var vi skulle.
En kort stund senare var vi framme.
Den sju mil långa resan 40 år tillbaka i tiden var klar.

Nu skulle vi bara hitta Axel och Tobias som kommit bort på vägen. Vi fick ta en ny taxi, en som knappt hade bromsar en kort bit till en restaurang som de hittat. Den verkade dock inte ha serverat mat på ett tag så jakten gick vidare. Uttittade av lokalbefolkningen hittade vi efter en stund en “italiensk restaurang” där en av de som jobbade dessutom kunde engelska. Menyerna var dock på ryska så Tobbe fick fotografera av och översätta i mobilen så att vi hade minsta aning om vad vi beställde.
Det var lite så det fungerade på den här resan.
Men trevligt hade vi på den näst intill tomma restaurangen. Om Minsk med vitryska mått mätt är modernt så är Borisov raka motsatsen. “De har ingen asfalt, men en ganska fin fotbollsarena”, som Teo uttryckte det.
Rymdskeppet till stadion som Bate har smällt upp i utkanterna av stan är faktiskt ganska frän. Backevik höll dock på att missa hela festen när en av vakterna upptäckte hans snusdosa i fickan och det var på vippen att han inte kom in.

Knappt 400 engelsmän hade gjort resan till Borisov, resten av bortasektionen och andra delar av arenan fylldes ut med inhemska Gooners.
Arsenal var långa stunder helt överlägset sin motståndare. Vi hade det ganska trivsamt där på läktaren med en påse svenska chips i näven. Man blir ju lite nyfiken på Estrellas vinstmarginaler på den vityska marknaden när en hundragramspåse kostar några ynka kronor.
Med ännu en seger i bagaget väntade nu nästa stora utmaning – att ta sig tillbaka till Minsk. Arsenal hade chartrat bussar, som var gratis att åka med, men för att få en plats var man tvungen att i förhand ha bokat plats. Det hade inte vi. Målet var att bara gå in och sätta oss och hoppas på det bästa. Lite stressigt blev det när de precis innan avfärd i buss nummer nio gick och prickade av folk. Vi ljög och sade att vi hade bokat in oss och fick sitta kvar. Det var skönt.

På många sådana här resor uppstår ofta praktiska draman när man ska färdas mellan olika platser. Nu var det dags igen.
Bussarna släppte oförklarligt av oss i någon förort, oklart varför och väldigt oklart var vi var. Vi hängde på ett gäng engelsmän mot stora vägen för att hitta en buss som kunde gå in till stan. Rätt som det var dök en upp som vi hoppade på, men efter en kort stund bytte den riktning och vi kände oss tvingade att kliva av för att inte hamna helt offside. Längs motorvägen låg nån större form av större komplex där det fanns en affär – och ett disco. Där utspelade sig den ena dråpliga händelsen efter den andra. Roligast var det framme vid kassorna där en kille skulle “hoppa” förbi ett större ställ med tuggummin och kinderägg. Givetvis, lättare alkoholpåverkad, missade han och det blev en krock som heter duga. Polis och vakter tillkallades. Han verkade inte få något större straff mer än att han tvingades ställa tillbaka allt som det skulle vara. Ett projekt som säkert tog timmar då det låg godisförpackningar överallt.
En händelserik resa var på väg mot sitt slut.

Det återstod bara en sak på hemresedagen – att smaka av den lokala borsjtjen. Om det mot all förmodan är någon som ska till Minsk som läst den här texten så kan restaurang Kamyanitsa på Pervomayskaya 18 varmt rekommenderas.
Generösa portioner och utsökt rödbetssoppa.
Det var ett värdigt och fint avslut på tiden i Minsk.
En ny Uberbeställning tog oss smidigt ut till flygplatsen där vi hade bokat hemresa via Warszawa för att slippa gå upp i ottan. Det skulle visa sig vara ett bra val.
Där brändes de sista rublerna innan vi boardade Lot-kärran till den polska hufvudstaden. Brorsan tackade för sig och vi andra flög hem till Stockholm.
En kul och annorlunda resa var över!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *