Arena: Camp Nou
Match: Champions League, kvartsfinal
Publik: 95 000
Målen: 0-1 (18) Bendtner, 1-1 (21) Messi, 2-1 (37) Messi, 3-1 (42), 4-1 (87) Messi

Barcelona kan vara en helt underbar upplevelse med smygande sommarvärme när vi på hemmaplan inte ens kan tänka tanken på att lägga undan vinterkläderna, härligt välsmakande lager, palmer nere vid Medelhavets strand, fantastisk tapas på små gemytliga restauranger – och ett sanslöst firade när en kritiserad dansk smäller in 0-1.
Barcelona kan också vara helt bedrövligt när en viss Leo Messi sätter fart.
Vi gjorde resan till Spanien för att stötta Wengers boys – men fick vände hem rejält överkörda.

Ja, vad hade vi egentligen trott?
Veckan före hade vi sett Messi&co fullständigt bomba sönder The Gunners i London. Vi kom ändå undan med blotta förskräckelsen och fick med oss 2-2.
Hoppet är ju det sista som överger människan – men ingen av oss hade väl några större förhoppningar om att Arsenal skulle kunna sprattla till och gå vidare.
Speciellt inte som vi saknade en halv startelva med nyckelspelare som Fabregas, Vermaelen, Arsjavin och van Persie i spetsen.
Därför kändes det som vi fick ta till vara på lite andra saker för att få njutning av resan till Spanien.

Det blev inte många timmars sömn natten före. Taxin väntade på Götgatan utanför Ponkas krypin så där okristligt tidigt så det knappt var lönt att sova.
Vi mötte ett ödsligt Arlanda och Ponka träffade världens dyraste räkmacka.
En säker flygning med Spanair gjorde att vi tog mark före lunch i den katalanska huvudstaden.
Freddan anslöt från Oslo och vi kunde ta oss in mot hotellet.
På vägen in träffade vi på en sån där skön taxichaufför som snackar oavbrutet på spanska om allt och inget även fast han märker direkt att ingen av hans resenärer fattar vad han säger.
I början går det ann – men efter fem minuter känner man sig som en idiot när man bara sitter och nickar och låtsas förstå. Det är förstås ännu värre för Taxifrasse, fast han tänker nog inte ens i de banorna.

Vi hade medvetet bokat ett hotell en bit från den välkända Ramblan – allt för att kunna bo lite bättre för en mindre peng. Hotell Diagonal visade sig passa våra önskemål perfekt och dessutom hitta Pedro med taxin dit.
Resan kunde börja på riktigt.
Vi tog oss ut i värmen direkt. Barcelona bjöd på ett härligt vårväder den här måndagen och det var bara att slänga på sig ett par shorts och glida ut och njuta.
Och de lokala fiken gjorde oss verkligen inte besvikna. Spaniens svar på deltagarna från ”En annan del av Köping” vid ena bordet och härligt välskummande Estrella Damm för drygt en Euro på det andra – och det var vårt.

Vi stuffade oss sakta men säkert in mot City där vi efter lite letande hittade det vi sökte.
En tapasbar!
Det bästa med Spanien är tveklöst plockmaten som kallas för tapas. Vi öste in den ena välsmakande rätten efter den andra och satt sedan och gissade på vad notan skulle landa på. Buden låg på mellan 30 och 60 Euro – men vi var brutalt fel ute.
Barcelonas största näring är turismen och då vet katalanerna hur man gör när man tar betalt. Men den här gången gjorde det faktiskt inte så mycket att notan låg på sanslösa 120 européer. För så gott var det.

Vi tog oss tillbaka till Diagonalen för en mindre tupplur – ja, den blev liten för jag fick inte sova för Freddan som var övertänd på att lämna hotellet snabbt.
Ponka tyckte det var spännande att hotellet hade placerat ut flertalet burkar med nötter ovanför minibaren. Vad han hade missat var att de stod på en elektronisk platta och när man lyfte på en så debiterades rummet. Ponka lyfte glatt på allihop innan han insåg sitt misstag. Nu lyckades Motalasonen reda upp sitt misstag genom att prata lite med len ton med en av receptionisterna så att notan ströks. Så kul är det inte att punga ut med 20 Euro för att man lyft på fyra-fem burkar med nötter.

Vi mötte Gooner lite överallt i den spanska natten och efter en stunds letande hittade vi Mark och grabbarna. Vi gick till ett ställe som heter L’Ovella Negra (Det svarta fåret) – och där fortsatte festen. Nu blev den inte långvarig för vår del. En långresdag gjorde sig påmind och vi lämnade tidigt. Vi slank in på en irländsk pub innan vi köpte med en påse från Kingen och åkte hem.
Det var då det hände. Egentligen borde jag inte bjuda er på den här – men jag gör det ändå. Jag hade precis vinkat in en taxi på Ramblan och skulle bara gå ner för trottoaren (vilket inte borde vara några problem) och runt bilen för att sätta mig.
Men höjdskillnaden var större än jag räknat med och foten bara vek sig. Hade det varit på fotbollsplanen hade ett gult kort för filmning förmodligen legat oerhört nära till hands.
Nu stod mina två vänner istället och gapskrattade medan jag försökte hitta min mat på asfalten och samtidigt ta mig upp.
Jag kan förstå hur kul det såg ut – men så roligt var det inte att käka pommes frites indränkta i Coca-Cola …

Det stora målet före matchen var att få en tur på en sån där open-top-bus. Men vi sov ut, tog tid på oss att käka frukost, strosade runt i det stora shoppingcentret bredvid hotellet och vi var inte helt överens om planerna.
Till slut hade klockan tickat på så mycket att det var dags att åka in och hämta biljetterna till matchen – och i samma veva försvann min busstur.
Istället hittade vi nån halvskum alpbar där varje bord hade en egen ölkran. Vi tyckte givetvis att det var förbannat kul att sitta där och tappa upp biran själva. Dessutom tävlade borden sinsemellan och på väggen satt storbildsskärmar där man kunde följa vilket bord som druckit mest.
Ibland blir man barn igen …

På en irländsk pub mötte vi upp med bröderna Karlsson från Göteborg, tog en kall och överlämnade biljetterna. Det blev givetvis en tapas också innan vi började resan ut till den mäktiga Camp Nou. Massor med Gooners hade samlats utanför barerna och vi njöt, stoltserade med Arsenal Sweden-flaggan och sjöng.
Sen började jakten på våra platser inne på arenan. Givetvis hade Barca placerat bortafansen högst upp och det var en trappklättring av rang.
Som ni vet får nästa 100 000 personer plats på Camp Nou – då fattar ni hur högt upp vi var.

Det blev ett sanslöst tryck när Nicklas Bendtner skickade in 0-1. Det var som en myrstack på läktaren och vilt främmande människor kom flygandes och ville kramas för att fira målet.
Vi hade fått tillbaka hoppet.
Men allt släcktes och i paus var det inte längre någon som trodde på något avancemang.
Det blev, som ni vet 4-1, efter att den där Messi bombat in alla Barca-målen.
Den spanska polisen ville att vi skulle stå kvar inne på arenan efter matchen– men det var många som hade andra planer och det blev stökigt på vägen ut.
V i hoppade på tuben och tog oss in till stan för en gravöl.
I taxin hem roade jag och Freddans oss med att sjunga Real Madrid-sånger med nervevade rutor. Alltid något att glädja sig åt.

Champions League-äventyret var över för den här gången.
Nästa år då jävlar …