041120 – Arsenal v West Bromwich Albion 1-1

Arena: Highbury
Match: Premier League
Publik: 36 109
Målen: 1-0 (54) Pires, 1-1 (79) Earnshaw.

Arsenal Sweden har varit ute i världen igen. Efter resan till Highbury och matchen mot Manchester City samt den legendariska trippen till norska Lerkendal tidigare i höstas var det återigen dags för London att ta emot cirka 100 svenska gooners. Arsenal-West Bromwich stod på programmet, men det var inte resans enda attraktion.

Snöovädret i Götaland och Svealand under torsdagen den 18 november ställde till problem för många resenärer då en hel del flygturer ställdes in. Vissa kunde boka om sina platser, men för andra tog resan slut redan på flygplatsen. Detta är naturligtvis mycket trist, men jag kan lova att Arsenal Sweden kommer att arrangera fler resor till Highbury och sedermera till Ashburton Grove.

Supporterklubbens Jocke Lander och Stefan Eriksson hade varit på plats i London och laddat upp redan en vecka då de flesta andra anlände på torsdagen, och London välkomnade vinterfrusna svenskar med tio plusgrader och uppehåll – rena drömvädret i jämförelse med det svenska. Under torsdagen var inga gemensamma aktiviteter inplanerade men många av Arsenal Sweden-resenärerna träffades under uppsluppna former på en pub i närheten av hotellet London Bridge, ett av fyra hotell som nyttjades av klubben.

 

På fredagsförmiddagen samlades vi vid Highbury utanför ingången till The Marble Halls i East Stand. För många var vyn från Avenell Road över The Home Of Football välbekant, medan andra fick uppleva den för första gången.

 

Ordförande Mats ”the Swede with the long hair” Willner hälsade välkommen, varpå gruppen delades in i två grupper som i tur och ordning fick en guidning av arenan och sedan besöka Arsenalmuseet och shopen. Guidningen var intressant och den mäktigaste gåshudskänslan kom när det var dags att gå ut genom spelargången (men ABSOLUT inte ut på gräset) och fram till Arsene Wengers plats på bänken. Vi också chansen att se på och fota oss med The Community Shield och den söta lilla specialpokalen för fjolårets förlustfria säsong. Ligatrofén var tydligen på turné i Asien, så den fick vi inte se.

 

Museet, med en massa dammiga montrar med gamla matchtröjor och gulnande matchprogram, är inte särskilt intressant så själv hoppade jag över det och gick till Gunners Bar vid Blackstock Road. Dit kom många andra svenskar så småningom, de flesta med fullpackade röda Arsenalpåsar som vittnade om att konsumtionen inne på shopen även denna medlemsresa slagit rekord.

 

Efter någon pint på Gunners var det North Bank som gällde och lunch som supporterklubben stod för. En fish and chips eller spagetti bolognese senare tog vi oss upp på läktaren för gruppfotografering. Det var mäktigt att tillsammans med närmare hundra andra Arsenalsvenskar skandera ”Arsenal, Arsenal, Arsenal…” så att det ekade över den tomma arenan. Själv tag jag dessutom chansen att ensam framföra ”I’m the North Bank, I’m The North Bank, I’m the North Bank, Highbury!”, för att uppfylla en gammal dröm.

 

Tillbaka på Gunners Bar, som klokt förberett med extra personal i baren för att möta kundtrycket, och kvällens begivenheter kunde börja. Willner inledde med att tacka de personer som gjort resan möjlig, och sedan tog lekledare Lander över med en riktigt knivig frågesport som bara bestod av en enda fråga. Den var dock ganska omfattande, eller vad sägs om denna: ”Vilka är de hundra spelare som har representerat Arsenal i Premier League?”. Det funderades och namedroppades i varje hörn av puben och var man än såg var det rynkade ögonbryn och bekymrade miner. Då och då tändes dock en idéglödlampa och glada utrop hördes från något bord, där någon just kanske kommit på att Paolo Vernazza eller Graham Barrett faktiskt spelade några matcher för The Gunners i Premier League.

 

När tiden var ute och Lander läst upp de hundra spelarna, varav många fick sånger sjunga till sin ära, stod det klart vilken grupp som hade kommit på flest spelare. Det hördes vissa klagomål på slutpoängen från vissa grupper, men har man tagit med Andy Cole som Arsenalspelare i Premier League får man acceptera minuspoäng, därmed basta!

 

Nu var det dags för den vinnande gruppen att på Robinsonvis sinsemellan tävla om vem som besatt mest Arsenalkunskap, och det blev återigen ett suckande och funderande innan en vinnare kunde utses. Det visade sig att Johan Luks tog hem spelet den här resan, grattis till honom.

 

Ju längre kvällen led blev Arsenalsångerna allt mer högljudda, särskilt den om vem som gjorde mål mot Sp*rs, både i engelsk och i svensk tappning. Framåt niotiden på kvällen började de flesta lämna Gunners och antingen åka in till centrala London, eller hem till hotellet och ladda inför lördagens match. Ett tredje alternativ var att göra ett mycket intressant studiebesök under tjugo minuter på Arsenal Station, men det är en helt annan historia som Luks och Lander säkerligen gärna berättar mer om…

 

På lördagen tog sig de flesta ut till ett gråmulet Highburyområde vid lunchtid och påbörjade uppladdningen. Arsenal Sweden lämnade sitt avtryck i hela grannskapet, på Twelve Pins, Arsenal Tavern, Gunners Bar och vid Wall of Shame. Det sistnämnda, som muren mittemot Gunners kallas, kan verkligen rekommenderas då ölen är okristligt dyr på pubarna när det är matchdag. Proviant till Wall of Shame kan inhandlas på Highbury Wine bara tjugo meter därifrån till mycket facila priser. Stämningen i området var mindre spänd än vanligt, då de flesta verkade övertygade om tre poäng. Vi kunde också konstatera att Arsenal Sweden på nytt fanns omnämnda i matchprogrammet.

 

När det drog ihop sig till matchstart var det bara att ta sig in på arenan och försöka få igång stämningen i det knäpptysta bibliotek Highbury har blivit. I första halvlek var volymen på sångerna lägre än vad Arsenal Sweden åstadkommit dagen före på North Bank och spelet hjälpte inte direkt till för att höja stämningen.

 

I andra halvlek tycker jag att atmosfären blev bättre, mycket tack vare Peter Sundlöv som i stort sett ensam försvarade North Bank i den eviga ”We’re the North Bank/East Stand, Highbury”-kampen. När så Super-Robbie Pires med stor hjälp från Russel Hoult gjorde 1-0 blev stämningen naturligtvis mycket hög, men den dog ut ganska effektivt i och med Albions kvittering, även om bortasektionen exploderade i en fullkomlig glädjebomb, och Arsenal tappade nya viktiga poäng.

Glada i hågen lämnade vi till slut himlen, som Highbury populärt kallas, och mötte ett gäng svenskar som vi gjorde sällskap med till Covent Garden för italiensk mat. Kvällen avslutades för vår del på en sportbar vid Piccadilly Cirkus och matchen mellan Barcelona och Real Madrid.

 

För många var resan över i och med detta, andra stannade kvar i London ytterligare någon dag och kanske ägnade sig åt annat än fotbollsmässiga intressen. Själv lämnade jag den engelska huvudstaden på söndagseftermiddagen och landade sent i Västerås som välkomnade med meterdjup snö och cirka 90 minusgrader. Det var nära att man vände i trappan, för att följa med planet tillbaka igen.

 

Så var Arsenal Swedens tredje medlemsresa över och vi kunde konstatera att reseledarna Willner, Lander och Eriksson återigen svarat för ett mycket bra genomfört arrangemang. Tack till alla medverkande på resan, och på återseende i London och i Sverige!

—————

Tog mig iväg och lämnade tillbaka bilen. Regnet stod som spön i bakcen så jag tog en buss tillbaka till Putney Bridge där jag klev av. Klev in på HMV och såg en sak jag bestämde mig för att köpa till Linda. Friends – The Complete DVD-box. 10 år samlade i en box. Den finns inte att köpa i Sverige ännu eftersom de inte kört färdigt serien. En perfekt present till en perfekt fru, tänkte jag.
Vi tog en riktig latardag. Inte förrän klockan var två smet vi ut i ruskvädret.

Dessförinnan hade vi suttit i telefon mest hela morgonen och försökt hjälpa strandsatta Arsenal-resenärer som fastnat i snön i Sverige.
Vi kom till slut på att lämna över problemet till Willner som fortfarande var kvar i Sverige. Vi kunde ju liksom inte göra något från Putney.
Vi drog till stan och mötte upp bla Peter Sundlöv på Old Bank of England. Han satt där i en ACDC-tröja bland alla slipsnissar i City. Sköning! Därefter bar det av till Sundlövs favorit, Ye Old Cheshire Cheese innan vi tog oss mot London Bridge för att möta upp resten av gänget från Sverige.

Medlemsdag på Highbury.
Vi tog en taxi från Putney till Arsenal då vi hade c:a 30 kg t-shirts att kånka med. Något försenade anlände vi till Highbury och vi lastade in lådan i The Marble Halls.
Cicci, Landers tjej, gillade inte bilresan utan blev åksjuk i Londontrafiken.
En halva av de hundra resenärerna drog på rundtur, den andra på shopping i klubbshoppen.

Några av oss som gjort detta förut smög iväg till The Bank of Friendship på Blackstock Road där vi tog lite frukost. När vi sedan nåddes av nyheten att folk började komma tillbaka från diverse övningar drog vi oss de få yarden ner till The Gunners innan vi skulle till The Bond Holders restaurant inne i North Bank för lunch. Efter lunchen samlades de flesta av oss för lite samkväm på The Gunners. Det var i vanlig ordning frågesport och t-shirt utdelning. Masse höll ett tal och berättade hur fin den här skaran människor var – och är.
Sällskapet tunnades ut framåt kvällen och jag, Jeppe, Södertälje, Statoil, Ponka och Masse drog iväg till Soho och på Thairestaurant. Efter maten lämnade jag in och drog hem till Putney igen.

LÖRDAG 20/11
Vi träffades vid tolvtiden på en pub vid Holborn för ett styrelsemöte.
Därefter bar det iväg upp till Highbury för match mot West Bromwich Albion. Då min hals mådde allt annat än bra av all rök på The Gunners bestämde vi oss att strunta i trängseln. Jag hade ändå tänkt att gå in tidigt för att kunna ta lite bilder under uppvärmningen. Nu blev det inte riktigt så ändå.

Vi stod utanför och surrade och med en halvtimme kvar till avspark gick vi in. En varm choklad i halsen och så bar det iväg upp på läktaren. Vad händer då? Jo, då sitter det redan en på min stol. Med samma biljettnummer! Går till en steward och förklarar saken.
– Oh f**k, not again, utbrister mannen som tar mina biljetter och går iväg.
Det visar sig vara en dubbelbokning på min och Masses biljetter. Irländarna som hade samma nummer blev anvisade en annan plats och vi slog oss ned, till ännu en skitmatch.
Matchen slutade 1-1 efter en riktigt dålig insats av Arsenal. Lyckades dock få med mig några hyggliga bilder. Roligast var nästan när Sundlöv hetsade publiken på East Stand – och fick svar!

Efter matchen snurrade vi mest runt utanför arenan och puben. Alldeles för trångt och rökigt för min krassliga kropp. Istället drog vi ned till stan för att försöka hitta en restaurang. Sent om sider, och många åsikter, så fann vi oss en italiensk restaurang i Covent Garden.
En jävla skitrestaurang visade det sig. Griniga spaggar som dessutom serverade fel mat fick inget gott betyg hos någon av oss. Trötta begav vi oss hem till Putney och hamnade snart i sängen.

SÖNDAG 21/11

Inte mycket mer att göra än att resa. Först var jag dock tvungen att gå ner till Putney High Street för att köpa tomma cd-skivor så att vi kunde bränna ned alla bilderna från resan. Minneskortet pallade inte så många som det blev.
Vi tackade för gästfriheten och tog oss mot Liverpool Street Station där vi mötte upp Walle och Willner. Det var slitna själar som fick stå till Stansted.
En chicken curry med ris blev den sista maträtten som slank ner i strupen medan vi var kvar på engelsk mark. Hann även med ytterligare en kopp varm choklad.
Väl på planet satt jag bredvid Walle och Lander. För att minimera tristessen drog vi igång en frågesport som till slut urartade i takt med bänkgrannarnas alkoholintag.
Själv hade jag inget som helst sug efter starkt utan längtade mest hem till fru och mage.
Väl nere i Västerås så hade min underbare far kört till Västerås för att hämta mig. För detta är jag så tacksam.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *