Arena: Underhill
Match: FA Premier Reserve League South
Publik: ca 1 000
Målen: 0-1 (40) Trevor Benjamin, 1-1 (58) Anthony Stokes

Northen Line-tåget mullrar in på Barnets tunnelbanestation.
Vi är på plats uppe i Norra London för att kolla hur det är ställt med våra yngre förmågor.
Det är kallt, dålig fotboll och det på en lutande plan.Ibland brukar man skämtsamt säga att ”vi har medvind i andra”.

På Barnets hemmaarena Underhill kan man med lätthet hävda ”Vi har nerförsbacke i andra”.
Att fotbollsplaner är ojämna och lutar har vi väl alla sett, men den backe som Underhill bjuder på är troligen unik. Höjdskillnaden mellan målen måste vara minst en meter.
Lita på att Quincy, Lupoli och vår egen Sebastian Larsson har koll på detta.
Arsenal spelar alltid sina B-lagsmatcher på Underhill.
– Man blev lite småchockad första gången, säger Quincy när vi pratar med honom efter matchen.

Det är måndag kväll och på Confernecelagets arena har en ansenlig skara människor samlats för att kolla på Arsenals talanger mot Leicester gamla gubbar. Det forna Premier League-laget kan skryta med trion Dion Dublin, Scott Gemill och Trevor Benjamin.

Arsenals äldste spelare för kvällen är Stuart Taylor – annars är det bara ivriga ungtupper som ränner runt.
Det är ett märkligt skådespel som utspelas inne på Underhill.
Jag och Stefan Eriksson är sena till kick-off eftersom vi tog en extra pint på den underbara puben Old Red Lion, bara ett stenkast bort.
När vi kommer in är matchen redan i full gång och det är lite småsvårt att hitta någonstans att stå/sitta, matchbladen är slut och alla vakter, det finns hur många som helst, är alla tjuriga.

Vi knallar ner förbi stora läktaren för att se om det är några ”kändisar” på plats. När vi nått halva huvudläktaren ser vi grabbarna grus på första bänkrad. Där uppe sitter Le Boss, Pat Rice, Steve Bould och faktiskt Gerard Houllier, den förre Liverpooltränaren som är god vän med Wenger.
Det är avspärrat runt dem.
Ingen är förvånad.

Arsenal är en stängd klubb som ingen, absolut ingen ska få komma nära.
Till och med klubbens egna magasin har svårt att få loss intervjuer med spelarna – då förstår ni själva hur högt i kurs den svenska supporterklubben står.
Vi fortsätter ner för att ställa oss vid ”sargen” så att Eriksson kan ta bilder på skådespelet.

Direkt kommer en rund kvinna fram och motar bort oss.
”Inga kort med professionell kamera” är vad vi får rätt i ansiktet.
Det är tacken det. Här jobbar vi arslet av oss hemma i Sverige och när vi väl är på plats för att få lite bilder till vår tidning och till vår hemsida blir vi konstant motarbetade av klubben i våra hjärtan.

Vi går tillbaka uppför mot ståplatsläktaren och ställer oss där istället. Eriksson objektiv täcker ändå det vi vill ha.
På planen har Arsenal svårt att hävda sig.
Quincy och Lupoli har inte en sportmössa mot Dion Dublin.
Det går fort – men det slarvas enormt. Förmodligen vill alla, läs ALLA, imponera så mycket på Wenger att det bara blir blaj av alltihop. Vi kan knappt räkna till tre passningar på raken som går rätt.

I 40:e minuten slår Trevor Benjamin till.
Det är 0-1 och Arsenal ynglingar orkar inte längre stå emot.
Stuart Taylor skriker så gott han kan och mittbackarna Johan Djourou och Dominic Shimmin försöker lyda.
I paus testar vi Underhills hamburgare.

Vi möter supporterklubbens Jacob Sigfridsson som nästan alltid ser B-lagsmatcherna på plats.
Mathieu Flamini tvingas gå av, skadad, och Anthony Stokes ersätter.
Vi minglar runt och tar autografer av både Steve Bould och Jeremaine Aliadiere. Ali är skadad, men är ändå där och kikar på sina polare.
Wenger och Houllier vaktas av flera vakter när de går iväg för att fika. De står sedan kvar inne och ser andra halvlek därifrån.

Känns lite konstigt att vara så nära men ändå så långt ifrån.
Det är bara att acceptera läget och gå upp och sätta sig på läktaren.
Arsenal har nerförsbacke i andra och lyckas också med lite möda ta över spelet. Inbytte Stokes kvitterar efter en kvart och uppskattningsvis 1500 personer applåderar högt. 1-1 står sig matchen ut.

Vi dröjer oss kvar för att kolla om vi kan få en pratstund med någon efteråt.
Dion Dublin snackar med Steve Bould. Leciesterspelarna stretchar säkert 25 minuter. Man undrar bara varför.
Vi snackar lite med Jill Smith och hon meddelar personalen att vi är från den svenska supporterklubben och det är okej att vi stannar kvar när spelarna går ut.

Först ut är italienaren Arturo Lupoli, född 27 juni 1987.
Han är två år äldre än min lillasyster, men har likförbannat gjort mål i Arsenals A-lag.
Man kan inte annat än imponeras av denne lille kvicke forward.

En välklädd herre, förmodligen från någon brittisk tidning snappar upp honom först. När de är klara går vi fram och frågar om vi får ställa några frågor.
Det är inga problem.
Italienaren visar upp en imponerande engelska. Klart bättre än vad jag väntat mig.
– Det var tufft idag. Vi hade jobbigt långa stunder. Deras spelare var stora och starka, säger han lite försynt.

Lupoli kom till London och Arsenal i somras. Gamle reservlagstränaren Eddie Niedzwiecki som är god vän med Gianluca Vialli fick ett tips om Arturo. Ynglingen som är uppvuxen i Cremona, precis som Vialli, hade även proffsanbud från Parma, men valde Arsenal istället.
– Det är fantastiskt att vara här, säger han.
– Jag trivs jättebra och det är underbart att få träna med så bra spelare varje dag.

Lupoli är en mycket liten spelare – om man ser till längd och vikt.
Men själv hoppas han kunna bli en stor spelare på planen.

– Jag siktar på att ta en ordinarie plats i Arsenals A-lag. Det kommer att bli jättetufft, men jag ska göra allt jag kan.
Vad har matcherna och målen i ligacupen betytt för dig?
– Så klart väldigt mycket. Det var jättekul att vi kunde spela så bra mot Everton, men jag är lite förvånad att vi med vårt unga lag kunde besegra deras A-lag.
Italienaren lever mycket på sin snabbhet.

Något som han försöker att utnyttja till max mot Leicester. Det går dock inte så bra och Lupoli blir utbytt en bit in i andra.
Irriterad går han direkt ner i omklädningsrummet.
När han står och pratar med Arsenal Sweden är han åter på gott humör.

Tyvärr är vaktmästaren inte lika munter. På två röda släcker han lamporna inne på Underhill – och det trots att vi är ett gäng kvar där inne. Kanske vill han spara lite el. Det blir också slutet på den snabba intervjun med Luopli. Vi hinner med att fråga vilken spelare han ser mest upp till i dagens Arsenal och vem han anser är bäst.

Jag hinner knappt avsluta frågan innan han säger:
– Thierry Henry. Han är grym.
Jo, vi kan väl inte mer än hålla med.
Vips så säger det pang – och vaktmästaren tycker det är dags att börja göra i ordning för hemgång och släcker helt sonika lyset på Underhill.
Vi tackar Lupoli för att han tog sig tid och önskar honom lycka till.

Bara någon minut efter kommer holländske jättetalangen Quincy Owusu-Abeyie. Han har träningsoverall och en necessär under armen när vi stannar honom för några snabba frågor.
Han pratar mycket bättre engelska än polaren Lupoli, men i övrigt finns flera likheter – både är snabba, har bra teknik och slåss egentligen om samma plats – som forward.
– Jag kan i och för spela yttermittfältare också, men jag föredrar att spela forward, säger Quincy.

Han kom till Arsenal i september 2002 från Ajax – där han spelat i åtta år.
Det är i ligacupen som han fått visa upp sig för Arsenal-publiken, men holländaren är som alla unga spelare som är fullpumpade med självförtroende höga mål.
– Självklart siktar jag på att ta en ordinarie A-lagsplats så småningom. Men konkurrensen är stenhård och klubben har jättemånga bra spelare.
– Men allt kan hända och visst har jag en bra chans, säger han.

Vad betyder det för dig att du har en landsman, Dennis Bergkamp, i laget?
– Han har hjälpt mig mycket sedan jag kom hit. Sedan är han ju en grym fotbollsspelare. Jag försöker att lära av honom så gott det bara går.
Vi har sett båda två i ligacupen under hösten och kunnat konstatera framför tv-apparaterna att holländaren har en grym teknik.
Kan de bara bygga på sig ett gäng kilo muskler till finns alla chanser i världen att de kan lyckas.

– Ja, det var lite tufft idag. Vi är ju unga fortfarande och har kanske lite problem när vi möter stora och starka spelare, säger han.
Han ställer gladeligen upp på bild och tar sig all den tid vi behöver.
Utanför grindarna skriker ungarna och vill komma in, men åt Arsenals stora eller små stjärnor kommer ingen utomstående åt.
Eriksson börjar pratat om anfallarens efternamn – Owusu-Abeyie.
Vi tycker det är svårt och långt – då säger han:
– Jag ville ha bara Quincy på ryggen, men det får jag inte eftersom man måste ha efternamnet. Det är tydligen någon regel, men jag förstår att folk har lite svårt med det i början. Ni kommer lära er.
Han skrattar.
Precis som oss andra.

Vi börjar sakta gå mot utgången.
Underhill, den snabba okontrollerade fotboll, de flottiga hamburgarna och intervjuerna på ungdomarna är över.
Nästa gång Kanonmagasinet pratar med Quincy eller Lupoli kanske någon av dem har etablerat sig i A-laget.

Fast då får vi nog inte snacka med dem mer.