Arena: Highbury
Match: Champions League
Publik: 34 000
Målen: 1-0 (63) Robert Pires, 2-0 (65) Dennis Bergkamp, 2-1 (74) Novo, 3-1 (93) Thierry Henry.

Hemma igen efter ännu ett besök på THOF. Och vilken match vi fick se!! Arsenal 3 Real Mallorca 1 och vi är vidare till nästa runda av Champions League-fotbollen.

Resan startade från Linköping vid åtta-snårtet. Jag, Peter Mildaeus (jobbarkompis) och Jonas Andersson från Västerås satte oss i bilen med destination Nyköping Skavsta. På flygplatsen mötte Willner, Uffe och Christer från Norrköping upp. Vi hann knappt avsluta ölen innan det var dax att kliva på planet. Folk var laddade och Willner sade ordet världsklass mest hela tiden.

När vi kom fram till Stansted visade Masse oss direkt vägen till puben Butlers. Och nu kände man direkt att man var hemma. Pinten satt som klockrent innan vi tog oss in via pendeltåget till Liverpool Street. Sen tog vi tunnelbanan och via Notting Hill nådde vi hotellet Nikis vid Paddington. In med ryggsäckarna och direkt till puben Sussex Arms precis bredvid hotellet. Christer och Uffe beställde återigen in varsin halfpint, något som herr ordförande direkt och återigen tog avstånd ifrån. Grabbarna hade även på flygplatsen köpt in en juniorvariant.

Nu var folk hungriga. Med tunnelbana och gång nådde vi den mexikanska restaurangen Pacific Ocean Cafe vid Covent Graden. Willner var i högform och beställde in två kannor frozen Margarita. Ska sägas direkt att säkert två av de fyra literna var tequila. Maten var ok och vi satt där och snackade till 17:30, då det var dax att dra. Vi kom upp till Highbury vid kvart i sex och möttes vid utgången av tunnelbanan det värsta uppbåd av svartförsäljare jag sett. Det bara ekade ”tickets for tonights game, you need tickets mate?” Det var lugnt vid arenan och vi bestämde oss direkt för att gå in på medlemspuben mittemot North Bank. Där träffade vi Barry Baker. Hälsade och växlade ett par ord med honom. Ska sägas att det var ganska lugnt där inne. Folk var laddade för matchen. Willner blev intervjuad av fransk Canal+ som var där och gjorde nått reportage om Paddy Vieira. Ölen var billig, men lite för lugn stämning. Så vi drog vidare.

Jag och Peter gick bort till The memoria stall och överlämnade pengarna för The Gonner, köpte några fanzines och gick sedan upp mot The Gunners bar. Här var det betydligt mer folk, men det var även här ganska lugnt. Ett par pints hann vi med innan vi gick på North Bank. Vi hade platser till vänster om målet, mitt på. Nu var det laddat – Arsenal kunde om laget slog Mailis med mer än ett mål samtidigt som Panathinaikos slog Schalke direkt gå vidare till nästa runda av Champions League.

Första halvlek var seg. Arsenal hade ett enormt bollinnehav, men lyckades inte vaska fram de riktigt heta målchanserna. Men trots det var man aldrig orolig. Och i den andra halvleken smällde det till. Pires gjorde 1-0 och bara minuter senare nickade Bergkamp in 2-0. Nu kokade Highbury. Ramsorna avlöste varandra. Bergkamp byttes ut och fick ruskigt sköna ovationer: We got Dennis Bergkamp …

Men Mallorca reducerade i nått som inte alls såg ut som en målchans. Och plötsligt var vi inte klara för runda två. Under en tiominutersperiod efter målet hade gästerna full kontroll utan att oroa ordentligt. Wenger kontrade med att slänga in Kanu, Wiltord och Parlour. Engelsmannen hade ett hyfsat skott, men det var den notoriske målskytten Thierry Henry som frälste Highbury-publiken. Tre minuter av stopptiden hade gått när Bronckhorst slog en snabb frispark som friställde Henry och lugnt rullade han in 3-1. Nu var det  tryck på THOF. Laget hyllades och folk gick glada mot pubarna. Vi stannade till och knäppte en burgare, som var helt ok för en gångs skull, utanför North Bank.

Lite halvt missbildad i käften efter burgaren drog vi återigen tillbaka till The Gunners bar. Det var lugn stämning. Folk bara nöjt efter att avancemanget var klart. Stod och kollade på TV, drack pints och snackade Arsenal – kan inte bli så mycket bättre. Vid elvasnåret började folk droppa av, men ett stort gäng stannade kvar och nu började ramsorna eka där inne. En kille kliver upp på en stol och börjar We love you Arsenal we do…….and Arsenal we love you. Sen var det inte tyst tills vakterna började att skicka ut folk en halvtimme senare. Snackade med en engelsman som bott flera år i Västerås, men som nu är tillbaka i London.
Nere i tunnelbanan fortsatte sången. Perrongen var full med Gooners och allsången var mäktig innan tåget hann komma. Vi gick av på Leicester Square för att rumble disco. Men gymnastikdojorna var återigen det enda problemet. Willner och hans Pekingmobb drog hem, men jag Jonte och Peter tog en taxi till det gamla klassiska Beachcomber vid Queensway. Kom väl dit vid halv ett och fick reda på att de stängde ett. Hann med ett par drinkar innan vi tog en promenad hem till Paddington. Jonte somnade in direkt, men jag gick över till Willner och Peter för att styra upp morgondagen. Masse hade kakor att bjuda på – aldrig fel!

På morgonen ringde Peter vid 08:00 på interntelefonen och sade att vi skulle gå upp. Skiten dånade så att det hördes över hela London. Upp kom vi, men dock en timme senare. Willner kollade på tecknad film så han och Pekingmaffian blev kvar. Jag, Peps och Jonte tog en mycket uppfriskande promenad genom Hyde Park innan vi käkade och kollade lite i affärerna. Fick ner lite i påsarna innan vi hittade Londons fräschaste pastaställe…. NOT! Restaurangen, om man nu får lov att kalla den det, såg ut som ett rivningsobjekt. Vi befarade det värsta och Peter var nog lite nervös innan maten kom in på borden. Men som så många gånger tidigare var det helt ok.

Ute på Stansted var det bara att ställa sig i kön till incheckningen. Ryanair hade slagit på stort och öppnat en kassa. En kassa!!! Ni kan tänka er kön och tiden vi tillbringade där. Efter ett tag kom den fram en tjej till Andersson och frågade om han kunde ta hennes väska för att hon hade för många med sig och skulle få betala extra. Efter samspråk kom vi överens om att inte ta den. När vi nästan var framme kom Willner&co. De hade suttit på nån pub söder om Themsen och druckit bira. Där råkade de också träffa Sp**s Steffen Iversen som enligt ryktet var rätt så sliten mitt på dagen då han stod och spelade biljard.

Hemresan var allt annat än lugn när det satt två araber bakom oss och satt och fifflade med en mobil och en fickdator. Jag var beredd på att dö, men efter en halvtimme utan attentat eller kapning kunde jag somna in. Sammanfattar man resan var det helt ok. Matchen grym, hotellet bra enda minuset var den korta tiden som vi var i London. Men var så säkra: Man är snart tillbaka.

London see you soon!!