Arena: Wanda Metropolitano
Match: Champions League, semifinal
Publik: 68 421
Målen: 0-1 (44) Viktor Gyökeres (straff), 1-1 (56) Julián Álvarez (straff)
Matchens lirare: Declan Rice

Fem dagar i Spanien.
Med tapas, sangria – och Champions League.
Vamos!

När Arsenal lottades mot Atletico Madrid var det inte mycket att fundera på. Det var bara att kasta sig över bokningssidorna och göra sig redo.
The Gunners i Spanien vill man ju inte gärna missa.
Den här gången heller.

Så efter att jag hade styrt klart hemma tog jag bilen ut mot Arlanda. Hade i uppgift att få med en stock snus av udda märke till Tarragona, men det gick jag bet på, trots dubbla stopp och fyra taxfreebutiker på Arlanda.
Norwegians eftermiddagskärra till Barcelona stod sannerligen inte högt i kurs och vi blev utskickade på C-piren. Och eftersom det fortfarande inte går att gå av bussen på terminal 5 så knallade jag nog fem kilometer innan jag var framme vid gate 41.
Bra för stegräknaren.
Mindre kul i övrigt.

Vi var några minuter sena, men stabilt väder gjorde att vi bara behövde vara i luften i strax över tre timmar vilket alltid är positivt. Jag höll mig vaken till Öresund med Offsides podcast i lurarna – sen var det game over.
När jag vaknade till liv susade vi förbi Alperna, över Marseille och mot Medelhavet.
Upplyftande på många sätt.
En kort stund senare tog vi mark på El Prat och eftersom vi var tidiga fanns chans att hinna med bussen som skulle gå 19.45.
Men det blev drama för när jag väl lokaliserat busshållplatsen, och ”fattat” att vi var på terminal 2, så var det tomt, ish.
I ren panik, efter ett halvvarv frågade jag en snubbe var den enda bussen som fanns skulle gå och inifrån ropade chauffören ”Tarragona”.
Rena rama turen.
Jag degade 16 Euro med pengar och knödde in mig. Hade jag missat den här bussen hade jag fått sitta i två timmar på världens sämsta flygplats.
Tacka vad som helst att jag slapp det.

Dryga timmen senare, efter en ny slumring, dundrade vi in i Tarragona. Brorsan och Lynn mötte upp på väg mot dem och efter ett varv, där vi kunde konstatera att Iberico Point ogästvänligt var stängt, fick det bli sen middag och några pissljumna lokala brygder på Denver.
Okej, men inte mer.
En svajig start – men det skulle bli bättre.
Mycket bättre.

Brorsan hade hyrt en bil som han knallade och hämtade på tisdagsmorgonen. Kvart i elva satte vi kurs mot den spanska huvudstaden – dryga 50 mil in i landet. Men vi skulle ju få se den utomordentligt vackra naturen. Det var på pluskontot.
Strax efter att vi rullade ut ur stan började bilen tjuta om motorfel, men det var bara när växel sex var i och det var uppförsbacke.
Bollocks med andra ord.
Vi ignorerade och körde vidare.
Zaragoza och sedan vidare på A2:an mot Madrid. Det var faktiskt rätt fint på sina håll. Och bra berg. Motorväg på över 1200 meters höjd hör sannerligen inte till vanligheterna.

När Lynn plötsligt tröttnat på vindruvor och nötter krävde hon ett stopp. Det intogs i den väldigt lilla byn Alcolea del Pinar, mitt ute i ingenstans. Där fanns Bar el Paleto. Brorsan blev bästa polare med snubben som jobbade där och köpte in allehanda suspekta grejer. Som svål som låg framme i värmen.
Jag såg magsjuka framför mig när jag tuggade i mig några bitar, men vi klarade oss tack och lov och rätt så gott var det dessutom.
Nytankade med energi körde vi sedan sista biten, via Guadalajara, och in till Madrid.

Där hade vi hyrt en lägenhet för två nätter. Den låg i stadsdelen Quintana, mellan stan och Atleticos arena. Inledningsvis hade vi stora parkeringsproblem och vi skissade på allehanda lösningar, tack och lov gav tjejen som vi hyrde av glädjande information en stund senare att vi kunde stå på vita platser gratis hur länge vi ville. De gröna tillät bara parkering i två timmar och kostade typ 20 kronor i timmen.
En kortare promenad senare hittade vi vårt lilla krypin bakom en rejäl bort. Det var lite som Doris lya i Jönssonligan fast i modernare snitt.
Vi inledde med ett besök på närmsta Mercadon för allehanda inköp. Solen sken och det var riktigt skönt ute när vi knallade tillbaka med godsaker som öl, ost och korv. Det spisades naturligtvis ute innan vi gjorde oss iordning, knallade ner till vår tunnelbanestation Barrio de la Conception. Därifrån var det en knapp kvart till Canal där vi bytte linje och körde vidare till Sol. Mitt i stan, med andra ord.

Stubbs och grabbarna skulle se fotboll på La Fontana de Oro, där vi var förra gången vi var i Madrid och kollade Arsenal.
Efter ett varv med besök på Realbutiken och inköp av kylskåpsmagnet klev vi in på världens sämsta ställe. Usel pissljummen öl och ingenstans att sitta. Jag var så brutalt osugen att spendera kvällen på ett sånt här ställe så det blev en enhet, lite småsurr – sen lämnade vi.
Är det 27 grader och man är i Spanien så sitter man ute och dricker spansk dryck och äter spansk mat.
Nåt annat är helt otänkbart.

Brorsan hade fått tips av sin polare att ett bra tapasställe var Viva Madrid – som var fem minuter bort.
Det slog vi till på.
Och herregud så bra det var.
Pierre dök upp tämligen omgående och sedan var det fest.
Sangria och tapas av yttersta kvalitet. Borde ute lyckades vi fixa till oss också. Det absolut ingenting att klaga på.
Jo, möjligen att dom missade brorsans beställda miniburgare allt för många gånger. Men medan vi sörplade i oss den sista drycken kom brickan.

Kvällen var lite för bra för att gå hem så vi knallade tillbaka in mot ”bargatan” och hittade där en liten sylta. Där drack vi mer sangria och kollade på skådespelet utanför. Arsenalfans som sjöng, afrikaner som sålde prylar och slutet av PSG-Bayern på teve.
Pierre ”snodde åt sig” tio Euro av mig för att fixa en half-n-half. Eller han skulle köpa två för 10 Euro. Det gick inte alls och han kom tillbaka tomhänt.
Men trevligt hade vi.

Nu skulle vi möta upp lite av hans polare på nåt ställe som hette Plan B. Det var en överhögljudd karaokebar av sämsta sort. Vi var bara inne och vände och skulle på muggen – det som hände där nere är fan inte ens lämpligt i skrift på en sådan här sida – så vi glömmer det och konstaterar att det var vidrigt.
Pierre blev kvar och vi åkte hem.
Jag tog bäddsoffan och somnade skönt efter en kanondag.

Onsdag och matchdag. Blev lite jobb innan vi var på rull in mot stan. Först skulle biljetterna hämtas ut på Novotel vid O’Donnell. Massa Arsenalfans på plats, men bra organisation gjorde att det inte tog så lång tid.
Sedan var första målet att kolla in den gigantiska parken El Retiroen knapp kilometer västerut.
Spanska SMHI hade utlovat storm och när vi satte oss för lite vila kom vakter körandes i en bil och satte upp varningslappar. Tack och lov klarade vi oss med en mindre skur medan vi fikade. Det var det enda av det dåliga vädret vi fick.

Promenaden gick sedan vidare ner mot Pradamuseet. Jag hade inte hundra koll på kartan och blev smula överraskad att vi kort därefter var tillbaka i områdena vi besöket kvällen innan.
Det var lunchdags, men vi hade svårt att hitta några hak som bjussade på platser ute som det blev en tur upp till Plaza de Santa Ana.
Där satt Stubbs och grabbarna och mådde.
Vi valde Ginger en bit upp. Inte lika bra tapas som kvällen innan men fullt godkänt.
Medan folk spelade musik och blev osams med omgivningen satt vi själva på uteserveringen och njöt.
Madridborna hade sannerligen inte mycket till över för frisk luft trots att det var mellan 20 och 25 grader.

Nere på Plaza Mayor var det massor med Arsenalfans. Jag kände att jag ville hänga med ner dit och kolla när Teo och Lynn skulle turista ytterligare på seneftermiddan. Sorgligt nog kunde konstateras att det lilla haket vi hängde på innan Real borta 2006, det där som fick slut på glas för att vi drack för mycket, hade omvandlats till en Starbucks.
Det gjorde mig lite sorgsen och där och då fick jag nog av mer Madridtittande. Inne i saluhallen sa jag hej då till turisterna och gick tillbaka till engelsmännen på Santa Ana.

Här var det full far i solen på uteserveringen. Men servicen var klappkass och det tog ett halvt sekel att få in en kanna Sangria.
De överraskades kanske av mängde törstiga fotbollsfans så tidigt på dagen, vad vet jag.
När den väl kom in var det nästan brådis att drick upp för Frank hade spanat in nåt förortshak ute vid arenan som vi skulle till.
Det blev drama på vägen dit för en hans polare ”krockade” (läs sänkte med en hockeytackling) en cyklist som for i backen som en vante. Omöjligt att inte garva, men ”Lens Armstrong” var sannerligen inte nöjd när han kravlade sig upp och hojade vidare.

Den här gången tog vi gröna linjen från Gran Via och österut mot där vi bodde. Arsenal hade meddelat att vi skulle kliva av vid Canillejas och gå därifrån till den väldiga Metropolitano – som numera heter Riyadh Air i förnamn.
Trots att det var rena förorten fanns gott om småsyltor här.
Vi valde Traspies där ”José” hade fixat bord och dricka för anständiga pengar. Steve satt mest och försökte jobba in en resa till Oslo för att kolla på damernas CL-final – om dom nu skulle avancera dit medan han drack röpang.
Själv läskade jag mig med en iskall lager.
Det var perfekt som uppladdningen innan vi knallade de dryga två kilometerna som det var upp till arenan i kvällsolen.

Förra gången jag var här fick Arsenal stryk i andra semin i Europa League. Nu var det möte ett och mer avspänt.
Mötte upp brorsan inne på den stora bortasektionen och när spelarna äntrade planen exploderade arenan med ett kvittorullstifo.
Riktigt snyggt.
Stämningen var en av dom bästa jag någonsin upplevt och även bortafansen var på bra sånghumör.

Matchen, som slutade 1-1 efter straffmål av Gyökeres och Julian Alvarez, var jämn och tight.
Trycket precis innan paus var magiskt när svensken bombade in sin straff.
I andra tog hemmalaget över inledningsvis, men ju längre matchen led desto mer Arsenal blev det.
Eze fick en straff, mycket märkligt, bortplockad av VAR och det blev inga fler mål.
Efter si så där 20 minuter blev vi utsläppta och kunde vandra mot stadions tunnelbanestation.
På vägen blev vi heilade i ansiktet av några hemmafans.
Sen kunde vi lugn och ro, det var visserligen svinvarmt och astrångt, rulla de få stationerna mot hemmet och få sträcka ut.
En ny kanondag var över.
Och resultatet var bra inför returen.

På torsdagen var det inte mycket at fundera på. Frukost, dusch och städning, sen satte vi kurs mot Tarragona igen.
Vi hade planer på att ta lite andra vägar hem, men det blev samma.
Tidigt stopp dock för färdkostinköp i Guadalajara.
Jag fick med mig en förpackning mycket förträffliga kakor som gjorde mig gott på de dryga 50 milen tillbaka.

När vi kom tillbaka skulle Lynn köpa en växt på Bauhaus och det skulle storhandlas på Carrefour.
Hemma sen kunde jag jobba undan lite skit medan brorsan mötte upp sin polare och lämnade bilen.
Kvällen spenderades sen med utsökt middag uppe i gamla stan.
Tapas och sangria.
Vilken succékombo!

Nu var det inte mycket kvar av resan. Jobbade en stund på fredag på dan medan de andra turistade. Sen skulle jag ta bussen vid 16.30 mot El Prat. Och med tanke på lynniga de spanska chaufförerna är gör man bäst i att vara på plats en halvtimme tidigare, ifall de skulle få för sig att bra dra.
På världens sämsta terminal skulle 250 svenska pensionärer och jag checka in väskor. Någon self-drop existerar inte. Här står man i kö och går till en desk. Punkt. Det tog 45 minuter. Sen kunde jag gå igenom säkerhetskontrollen och samla på mig dagens steg innan vi lyfte mot Sverige igen.

Hemresan helt odramatisk och vi landade före utsatt tid på Arn. Dock C-piren igen så massa nya steg innan jag kunde vända tillbaka till bussen till Alfa. Sen raka vägen hem för sömn.
Även om jag hade lyckats sova både på bussen och flyget.

Viva Espana!
Hoppas på flera resor tillbaka nästa säsong!