Arena: Falcon Alkoholfri Arena
Match: Superettan
Publik: 2 608
Målen: 0-1 (90+2) Mamadou Diagne
Matchens lirare: Karl Gunnarsson, VSK
90 mil för en allsvensk plats.
Det kostar att ligga på topp.
Tur Diagne prickade in ett drömmål – för det var sannerligen ingen höjdarmatch i staden vid havet.
Jag hann knappt komma hem från England innan det var dags att ge sig ut på utflykt igen. VSK kunde säkra allsvenskt avancemang.
Det vill man ju inte gärna missa.
Därför var det bara att dra till Västerås på fredag kväll för att vara redo på lördag morgon när klockan ringde så där okristligt tidigt som den bara gör när man ska ut och resa.
Hämtade Jonte och Sigge strax efter sex. Det var becksvart. Och vi hann knappt lämna stan innan det blev drama på E18.
Två bilar stod med varningsljuset på till höger efter avfarten till Eskilstuna så jag sakta in en smula och tog vänsterfilen. Där i svängen kollade jag snabbt läget med bilarna, då small det bara till och jag körde över det döda djuret som de troligen krokat med.
Tur hade vi att bilen är rätt så hög så det blev bara lite plastskador och vi kunde rulla vidare.
Visserligen var bakrutan helt blodigt.
Men det var allt.
Resan ner gick via Örebro, Askersund och Jönköpings utkanter där vi stannade för lite tankning och inköp av frukost.
Sen blev det Småland på riktigt.
Nissastigen, skog och några småbyar. Nere i Torup svängde vi av för sista biten när till Falkenberg.
Vi var på plats i så god tid att vi hann ner till havet för en titt innan kick off.
Den var 13.00 och förutsättningarna inför mötet var glasklart. En VSK-vinst skulle ge en allsvensk plats. Men det kunde även en förlust göra om Kalmar besegrade Örgryte samtidigt en bit norröver.
Och med fyra pinnar ner till ÖIS med bara två omgångar kvar att spela var det inte direkt spännande.
Allt kändes klart på förhand – men ett avancemang missar man ju ogärna även om det är över 90 mils körning.
FFF hade laddat med rigorösa kontroller. Sakta ringlade sig kön med många kända ansikten.
När vi väl kom in möttes vi av en tant som sålde folköl på långhylsa. Som lager hade hon en proppfull kundvagn.
Stil och klass de luxe.
Ute på ena långsidan fanns 700 VSK-laddade till tänderna och stämningen var stundtals väldigt bra.
Det var sannerligen inte matchen.
För rätt så tidigt gjorde Kalmar 0-1 i Göteborg. VSK hade inget behov att riskera något över huvud taget och FFF hade inget att spela för.
Dansken borde visserligen ha gjort mål på ett inspel i första, men missade. Därför var den händelsefattiga matchen på en den mjuka mattan mållös i halvtid.
Andra blev sannerligen inte roligare.
Det hände mer eller mindre ingenting.
Allt pekade på 0-0 och allsvensk fest.
Det pekade ännu mer när Kalmar gjorde 0-2 en kvart före slutet. Nu väntade vi bara på slutsignalen.
Då smällde Morsan in 0-1 med ett mäktigt skott. Det stora segerjublet kom.
Men stopptiden var lång. Det hade blivit kallt där i vinden på Falcon Alkofri Arena, som är en jävla anläggning. Två fina långsidor – sen inget mer.
Eftersom några fans sprang in en bit togs spelarna av planen efter Diagnes mål. Så vi fick ytterligare minut innan usle domaren Farouk Nehdi blåste av.
Hemmaklubben hade satt upp staket så att ingen skulle kunna springa in, men det forcerades snabbt. Jag stod dock kvar på läktaren som firade en stund.
Sen tackade vi för oss.
Och knallade mot bilen.
Det var ju trots allt mer än 45 mil hem. Körde samma väg tillbaka. Ett tag där i mörka Småland började det bli svårt att hålla ögonen öppna. Men vi stannade i Habo och käkade en ytterst medioker pizza. Då kom energin, och synen, tillbaka.
Det gnisslade igen en stund senare.
Det åtgärdades med lite snask och dricka i Karlsborg.
Sen gick det fint resten av vägen till Västerås.
Vid 22.00, efter att ha släppt av Jonte och Sigge, kunde jag stämpla in på Lustigkulla. Där väntade Burnley borta i repris.
Så länge jag pallade …
En bra och lång dag var över. Dessutom med en ny arena på kontot och en full superetta igen.