Arena: Torsångs IP
Match: Division 7 mellersta Dalarna
Publik: 36 (tror det var fler där)
Målen: 1-0 (14) Magnus Oliveira Lunå, 2-0 (22) Fabian Nordgren, 2-0 (55) Wille Karlsson, 3-1 (82) Tim Holmquist, 4-1 (90) Magnus Oliveira Lunå
Matchens lirare: Magnus Oliveira Lunå, TIF

Jag skulle till Djurmo.
Men hamnade i Torsång.
Det gjorde inget alls den här fina måndagskvällen.

Det var full omgång i alla division 7-serier i Dalarna den här kvällen. Hade sedan länge planerat in att ta en av dom närmsta planerna från stugan sett – Djurmo IP. Men på eftermiddagen noterade jag att motståndaren IFK Våmhus lämnat WO.
Ringde upp Dala-goaten och kollade han var sugen på en liten utflykt.
Till Torsång.
Och det var han.

Strax före 18 kom Filip inrullande från Järna och kort därefter var vi på rull. Det är ingen större resa ner till Torsång, som ligger söder om Borlänge.
Vi roade oss på vägen ner att klocka tiden mellan snabbmatskedjornas skyltar och den faktiska tiden det tog att åka dit.
Som vanligt var alla lögn och glädjesiffror.
Vi hann varken till Donken, Max eller Kingen på angiven tid från Amsberg.
Sen körde vi över Dalälven, två gånger, och tog vägen ner via Islingby.

Perfekt i tid körde vi in på parkeringen vid Torsångs IP och vi kunde glädjande se att matchen skulle spelas på riktigt gräs.
Medan en instängd hund skällde för fulla muggar parkerade vi och knallade in.
Ingen entré här heller så tre raka Dalamatcher utan inträde. Det hör inte till vanligheterna, även om det här var i den lägsta serien i länet.
Hyggligt med folk på plats, skulle säga att det var fler än annonserade 36, men total brist på bänkar.
De flesta hade med sig egna stolar, men den vägen vägrar jag att gå.
Så efter att vi hade stått en stund vid mittlinjen knallade vi bort till planen bredvid och hämtade en bänk som vi bar till hörnflaggan.
Där satt vi perfekt.

Torsångs IP, som såg ut att ha en fin matta, är verkligen inte mycket att skriva hem om.
Men matchen var ypperlig för att vara på division 7-nivå.
Bra spel, schyssta mål och bra intensitet och kamp.
Hemmalaget var lite bättre, men det var nästan så att vi tyckte att Saxdalen förtjänade att få med sig nåt från matchen.
Torsång hade 2-0 i vilan då jag skulle knalla ner till klubbhuset för att se om kiosken var öppen. Filip fick sitta kvar för att vi inte skulle bli av med bänken.
Jag kom en stund senare tillbaka tomhänt.
Igen.
Skärpning Dalarna!

I början av andra gjorde Saxdalen en rejäl attack för att få med sig något från matchen. Wille Karlsson forcerade in 2-1, sen hade man två i virket. Närmare än så kom man aldrig trots ett gott försök.
Långt där borta gjorde Tim Holmquist istället 3-1 och när vi var på väg mot bilen lobbade matchens lirare Magnus Oliveira Lunå in 4-1, hans andra för kvällen.

Solen hade gått ner och det hade blivit ett par grader kallare när vi körde upp till Ornäs för att kolla deras plan. Vi kom dock aldrig nära nog med bil. Sen blev det gamla vägen in till Borlänge där vi besökte Sveriges sämsta Donken för en burgare.
Tog 100 år att få in maten.
Nej, det var sista gången man var inne här.
Sen finns inte mycket mer att rapportera om. Dala-goaten tackade för sig i Gagnef. Nöjda stängde vi butiken med en arena mer på kontot.