Arena: Svedjevallen
Match: Division 2 norra Svealand
Publik: 100
Målen: 0-1 (4) Adam Douglas 0-2 (38) Adam Johansson, 0-3 (40) Erik Möllerberg, 0-4 (61) Adam Johansson, 0-5 (90) André Hamberg
Matchens lirare: Adam Douglas, BSK

Svedjevallen har allt en idrottsplats ska ha.
Synd bara att Ytterhogdal inte har något lag.
För det här kommer inte att gå.

Det var så gott om tid mellan matcherna att vi kunde kosta på oss en tur in i Ånge på väg mellan Ljungaverk och Ytterhogdal.
Blev inguidad på en grusväg så vi kom in på idrottsanläggningen åt fel håll. Här fanns en okej IP, men det var konstgräs. Vi for besviket vidare in mot city. Inte mycket att se där heller så vi lämnade ännu mer besvikna.

Det blev sannerligen inte i Östavall. Deras Skogsvallen såg ut att vara något i hästväg när vi körde in på parkering och gluttade in. En arena att sätta upp på listan, helt klart.
Sen bar det av på länsväg 315 via meteropoler som Amerika och Minne ner till Ytterhogdal där dagens andra match skulle konsumeras.
YIK mot Bollstanäs SK i division 2.
Men först väntade lunch.

Den intogs ståndsmässigt på Knoppergården där vi tidigt fick reda på att Tord Grips syrra jobbade i köket. När vi hade satt i oss en ypperlig kotlettrad med potatis och gräddsås på terrassen och skulle lämna brickorna fick vi oss en pratstund med syster Grip.
Hon undrade om det var första gången vi var där.
Jag sa att jag hade varit där och käkat för något år sedan varpå hon svarade:
– Ja, jag tycker att jag känner igen dig …
Det kan hon förvisso göra, men då är det sannerligen inget fel på minnet för det är snart två år sedan och jag farsan käkade lunch här.
Gubben bjussade på lite mer fotbollssnack också innan vi for till Folkets Hus för att … bada!

Japp, det är korrekt. Det är så det funkar i Ytterhogdal. Varken jag eller Filip hade handdukar med oss och förmiddagsvärmen var mer eller mindre borta så jag stod över doppet – vilket jag ångrade halva vägen hem. Nilsson hoppade i och medan han skulle byta om började det, hör och häpna, regna.
Den såg man inte komma efter två dygn med kanonväder.

Klockan hade nu börjat tickat mot kick off och det var dags att köra den korta biten upp till Svedjevallen.
Jag och farsan var förbi här för två år sedan.
Nu skulle den äntligen få bockas av.
För det är en idrottsplats i yppersta klass.
Magisk entré och grymt fin träläktare. Den ligger dessutom vackert belägen vid Kyrksjön.

På väg in skulle vi köpa lotter, men jag fick fly upp på tidigare nämnda läktare då attacken av mygg och knott var för aggressiv.
Filip fick handla på egen hand.
Men min flykt hjälpte inte alls till en början och där längst upp, bredvid ett gäng mycket rutinerade gubbar, som förmodligen inte missat en hemmamatch på 50 år, var det så illa att det började rinna blod från smalbenet.
Tack och lov kunde jag lugna ner mig efter en stund och då gav de fan i mig.
Det var tacksamt så man kunde se matchen.

Matchen, ja. Den var ju som den var. Ytterhogdal är en klubb som troligen inte har en enda division 2-spelare i bygden och får importera allt för att över huvud taget få ihop ett lag.
Det är spelare från världens alla hörn och den här säsongens trupp är inte i nivå vad som krävs för att spela i landets fjärde högsta serie.
Man har dessutom bytt Norrland mot norra Svealand vilket gjort att kvaliteten gått upp ett hack till.
Inte undra på att YIK ligger sist.
Ingen var heller speciellt överraskad när gästerna rullade in 0-1 via stolpen efter långboll redan efter fyra minuter.

YIK försökte och försökte, men det var uddlöst som bara den och svajigt bakåt. Bollstanäs kunde i slutet av den första halvleken göra 0-2 på en billigt dömd straff och sedan 0-3 kort därefter.
Matchen var avgjord.
Nilsson skulle ner och kolla kiosken i paus, men jag ville inte flytta mig för då ökade risken för nya knottattacker avsevärt.
Var inte superlångt ifrån att vinna en korvlåda på lotten, vilket bör redovisas för sakens skull.

Andra halvlek blev en ren transportsträcka för Bollstanäs. Adam Johansson kunde snyggt göra 0-4 efter en timme och André Hamberg 0-5 ur snäv vinkel i slutminuten. Vi hade då knatat ett halvt varv för att låta lite och stod och snackade med en av klubbens eldsjälar.
Ett trevligt samtal som säkert hade kunnat pågå än idag om det inte vore för alla knotten som attackerade.
Jag ville mest dra för att slippa skiten och ganska snabbt efter slutsignal sa vi hej då och gick till bilen.

Det var nu 23 mil till stugan. Vi körde lugna vägen över Los igen. 510 meter över havet, Kårböle, Voxnabruk och Furudal.
Stannade så Nilsson fick en korv i Leksand när gamle FBK-spelaren Micke Lindqvist kom in. Sen raka vägen till stugan där det var otroligt skönt att sträcka ut efter en lång, intensiv och bra helg.