Arena: Stadio Atleti Azzurri d’Italia
Match: Champions League, gruppspel
Publik: 22 858
Målen:
Matchens lirare: David Raya, Arsenal

Det var över tio år sedan senast.
Då gick det åt helvete i Neapel.
Nu räddade David Raya oss med en superb dubbelräddning i Bergamo.

Rätt som det var plingade det till i mobilen och polarn i England undrade om jag behövde plåtar till Atalanta borta. Det var tight mellan lottningen och matchen så det var inte mycket att fundera på.
Kollade vilka som skulle med.
Och bokade dyra flygbiljetter med Ryanair och ett nästan ännu dyrare dubbelrum mitt i stan.

Eftersom det här blev lite av en spontanresa så fick det bli en kortare sådan. Jag lämnade Blåsut på matchdagen och tog tuben in till stan. 640:- fattigare handlade jag en tur-och retur-biljett på Arlanda Express och dundrade norröver. Det var när jag åkte rulltrappan upp som det dystra beskedet kom. Rodny meddelade på telefon att kärran var försenad.
Det var inte mycket att göra.
Vi tog oss igenom säkerhetskontrollen på terminal 4 – dom ej så nobla bolagen får tydligen hålla till där – och sen satte vi oss på nån pub där.
Jag pallade inte dega hutlösa pengar för en öl så jag köpte en Fanta för snudd på ännu mer hutlösa pengar. Bad om en glas med is, då fick jag en pappmugg av kärringen.
Tackarrrrr.

Planet skulle lyfta 10.40, men klockan hade tickat över 12.00 innan vi var i luften. Det var kanonväder utanför. Något jag brydde mig föga om när jag slaggade in snabbare än snabbast där på rad 25.
Tyvärr blev jag bryskt väckt en stund senare när en i kabinpersonalen dundrade in med sin serveringsvagn rakt i mitt vänstra knä. Det var inte helt skönt och hon bad nog om ursäkt en tre gånger.
Hade det varit hockey hade det blivit 5+20 …

Resan ner väl väldigt lugn och behaglig i övrigt ska sägas. Vi fördrev tiden med att dricka Birra Moretti och att käka chips. Det fanns liksom inget annat att göra.
Strax före 15 tog vi mark i norra Italien. Fördelen med att flyga Ryan var att vi kom direkt fram till Bergamo. Hade vi tagit SAS hade vi fått åka tåg från Milano.
Det var sommar i luften när vi knallade ut från ännu en underdimensionerad flygplats. Det gick åt helvete för både mig och Rodny att få in cash på en Uber-app så vi fick ta en kommunal taxi in till stan.
Det skulle visa sig funka lika bra.

Guiseppe körde sin Tesla i bra tempo till det blev kö. Då kom hans polare och meddelade att han skulle vända och ta en annan väg – vilket han gjorde och 45 minuter efter att vi landat var vi framme vid Hotel Excelsior San Marco. Ett fyrstjärnigt ställe som var under viss renovering. Det kunde förekomma oljud på förmiddagarna, men vårt första dilemma var att få med oss varsin öl upp på rummet.
Barpersonalen verkade ha tagit siesta och det dröjde alldeles för många minuter för att vi skulle vara nöjda.  Men så efter en stund kom dom och Direktörn kunde lite gladare hänga med upp i hissen.

Det såg lovande ut på rummet när vi satte i nyckelkortet och knallade in. Visserligen hade vi stora problem att få igång lyset och sen fattade vi inte för fem öre hur ett så nyrenoverat rum kunde existera utan fönster. Vi hade ju planerat fina bilder på stan från femte våningen men istället blev vi instängda i någon form av kyffe där vi inte kunde se ut.
Inne i rummet var det bara en säng, en teve och ett jalusi. Men även den lilla rutan inne på muggen var täckt.
Jaja. Det var väl bara att dricka upp ölen och se glad ut.
Då började Roddan rota bakom ena gardinen och som två idioter stod vi där när han hissade upp jalusiet. Där bakom erbjöds en anständig balkong, två stolar och fin eftermiddagsutsikt över Bergamo.
Forza!

Där satt vi och njöt av en bättre lokal veteöl och kikade på stans södra delar. Lite irriterande att vi inte fick rum på andra sidan för då hade vi fått se gamla stan – som är med på UNESCOS världsarvslista.
Å andra sidan kanske vi fick vara nöjda med tanke att vi började dricka ölen i ett rum utan fönster …

En stund senare vi tokredo för Bergamo. Vi knallade ner och ut i stan – som är väldigt fin. Men den är också rätt så öde. Många tomma kvarter på väg ner mot stan, som inte heller var speciellt livlig. Det ordnades nån fanpark för Arsenalsupportrar och där smög vi in och tog en pint.
Inte speciellt charmigt eller festligt över huvud taget.
Stubbs och grabbarna hade valt ett hak halvvägs till arenan, men eftersom det var stört omöjligt att få tag i en taxi så blev vi kvar. Vi petade i oss en snabbt Donkenmeny innan vi knallade upp för gatan för att göra ett nytt försök att få tag i någon som kunde skjutsa oss vidare.
Men det sket sig igen.
Vi blev kvar.

Det fanns gratisbussar för Arsenalfans som rullade mest hela tiden. Skulle uppskatta att det var runt två kilometer till arenan – som delvis är nyrenoverad.
Vi åkte nog med en av dom sista. Jag fick sittplats.
Bingo.
Eller?
När bussen, som säkert var 50 år gammal, hade fyllts på åkte vi sakta iväg och när ramsorna började eka skulle folk så klart slå på allt man såg. Det regnade ner svart skit från taket som jag ganska snabbt hade hela knät fullt av. Och när jag skulle borsta bort det från mina beiga shorts blev det alldeles svart.
Det såg ut som att jag kom direkt från en kolgruva när jag klev ur bussen vid arenan.

Den södra läktaren var helt nyrenoverad och där skulle vi se matchen. Rigorösa kontroller innan vi klev in på Gwiss Arena som det sponsormässigt heter. Stadions riktiga namn är Stadio Atleti Azzurri d’Italia. Knappt 1500 Arsenalfans på plats. Vi knallade en bit upp för den avlånga bortasektionen och satte oss skönt.
Bra tryck på Atalanta som för första gången spelade Champions League.
Men det mesta dog rätt så snabbt för det var sannerligen ingen rolig match att kolla på. Hemmalaget var bättre, men Arsenal försvarade sig bra. Bukayo Saka hade en hygglig chans i första och Gabriel Martinelli en i andra.
Men det alla snackade om efteråt var David Rayas dubbelräddning.
Först nöp spanjoren straffen från Mateo Retegui, men returräddningen var ännu mer imponerande. Den argentinskfödde anfallarens nick fick Raya också vantarna på.
Därför slutade matchen 0-0.

Nu väntade den sedvanliga instängningen till resten av arenan hade kommit hem. Tack och lov fick vi stå där nere under läktaren så att folk kunde ta en öl. Det gjorde väntandet lite lättare.
Efter kanske en halvtimme klev vi ombord på bussarna – för att få vänta ihopklämda i 30 minuter till. Man var som helt kasserad när vi släpptes av inne i stan.
Om det var dött innan så var det rena öken nu.
Vi gjorde nåt halvdant försökt att få tag i lite käk, men gav snabbt upp och knallade hem och slaggade.
Det var inte helt fel det heller.

Efter nio timmar kvalitetssömn var vi redo för en ny dag i Bergamo. Först skulle vi dock avnjuta en bättre italiensk frulle med espresso och mozarellaost och grejer.
Sen blev det bergbanor och turistande.
Vi hade bara en kort promenad upp till den första funicolaren – som skulle ta oss upp till gamla stan. Planen var att tömma alla mina mynt när jag köpte biljetter, men det gick käpprätt åt helvete och när jag nästan var klar med de 6,40 som det kostade för en tur-och returbiljett slutade maskinen räkna.
Det var bara att trycka på reset och börja om med kreditkortet.
Resan upp tog väl kanske 90 sekunder och det var egentligen inte alls coolt i den trånga kabinen. Men det skulle göras och det gjordes.

Den första platån här är väldigt vacker med smala gator, gamla hus och torg. På ett av dom satt Stubbs & co och avnjöt en bättre lunch. Vi valde dock att gå vidare för att åka nästa bergbana, som var lite längre, upp till toppen. Här fanns en liten fin italiensk sylta med bra käk och ypperlig utsikt.
Vi satt kvar på en öl till innan vi åkte tillbaka ner. Mindre folk på den här turen som var en minut längre och med bättre utsikt. Innan vi tackade för oss blev det ett par kalla till på den irländska puben i gamla stan.

Nu hade klockan tickat på och det var dags att åka ner och fiska upp en taxi till flygplatsen. Lyckades vi med det? I helvete heller. Varken på väg ner till stationen eller vid den.
Klent med info och dåligt med lokalbussar gjorde att stressen kom smygande. När vi hade gett upp alla planer på anständig transport ut fick vi ta lokalbussen. Vi hade ingen aning om vilken zon vi skulle köpa biljetter så vi struntade i det. När den väl kom så var det knökfull och jag var helt övertygad om att vi skulle missa planet hem när den snirklade sig ut mot flygplatsen.
Ihopklämd där bak med en temperatur som ej var hälsosam puttrade vi fram mellan husen.
Ovärdigt deluxe efter en annars fin resa.

Kanske 30 minuter senare, när vi hade en kvart tillgodo innan gaten skulle stänga, kastades vi av på flygplatsen. Där kunde vi snabbt se att vår flight igen var försenad. Nu gjorde det inte så mycket. För kön genom säkerhetskontrollen var lika rapp som man kan tänka sig att den ska vara i ett manjanaland som Italien. En bra stund senare var vi igenom. Det var folk överallt och svårt att hitta ett säte att sitta.
Men vi skulle ändå rätt snart gå ombord och åka buss till planet som tog oss hem.
En knapp timme försenade landade vi på Arlanda.
Helt i linje med hur det är att flyga Ryanair så fick vi inte gå ut på terminal 2 utan tvingades knalla runt halva halva flygplatsen för att komma genom tullen.
Rodny tog bussen hem och jag Arlanda Express.
Tänkte handla lite på Coopen på centralen, men den var inte öppet.
Det var bara att tuta på hemåt å dra igen butiken …