Arena: Kenilworth Road
Match: League Two
Publik: 7 968
Målen: 1-0 (90) Ollie Palmer
Matchens lirare: Matt Macey

Det började med att vi dissade den första puben för ölutbudet var för dåligt.
Sen somnade båda jag och Axel på Kenilworth Road.
Lördagen avslutades med att vi stötte på Petit på St Pancras.
Det händer mycket när arenafesterna avlöser varandra.

Nu var det dags att gå upp så där gristidigt som man bara gör när man ska flyga. Tack och lov får man en fin belöning senare på dagen för sitt slit när man kan bocka av en ny fotbollsarena.
Och det i ett nytt land.
Fick skjuts till Arn av Backevik där Axel mötte upp och vi flög till Gatwick och vidare färd in till St Pancras. Boendet den här resan stod Travelodge i Hackney för.
Självklart fick vi inte checka in, men vi kunde dumpa väskorna och bege oss tillbaka till St Pacras där lunchtåg till Luton stod på menyn.

Det var fint väder och varmt när vi efter den drygt 20 minuter korta resan kom fram. Jag hade själv inte druckit öl på tre månader, men nu skulle den där pinten smaka så förbaskat bra.
Det var snudd på övertändning och direkt när vi fick syn på en pub så gick vi in.
Men ölsnobberiet har ändå satt sina spår. För vi spanade oss bekymrat runt och upptäckte bara gamla trista lagers så vi gick skrattande ut och vidare mot ett nytt ställe.

Lutons city är bland det mest ocharmigaste jag sett i England. Shit hole som man lokalt uttrycker det. Vi gick igenom ett köpcenter och ut på gågatan. Där på andra sidan fanns några vattenhål som erbjöd nåt mer festligt än Kronenburg och Fosters. Vi satte oss i gränden, tittade på skummet, tog en klunk.
Och njöt.
Första ölen på tre månader satt helt klart där den skulle …

Men tiden rusade iväg så det blev bara en innan vi snodde åt oss en taxi den korta turen ut till klassiska Kenilworth Road. Där skulle vi se två orangea lag. Hur ofta händer det?
Hämtade smidigt ut de på förhand beställda biljetter, köpte in en bättre Pukka och en Ipa och njöt igen.
Nu blev det tight igen.
Kick off tre så det var bara att ösa ner och gå in.

Luton Town gamla ruckel till hemmaarena ligger insprängt bland vanliga bostadshus och är lite speciell för att den inte har någon långsida. Där spelarbåsen är finns bara loger.
Det var bra med folk den här lördan då båda lagen slogs om en play off-plats.
Vi hade platser i ena kurvan, bakom en pelare, och spanade snabbt in Arsenalkeepern Matt Macey som var utlånad till Luton. Första kvarten var bra och energifylld.
Sen dog det.
Och det var så där kasst att jag vid två tillfällen nickade till. Axel tappade en foten sittandes och var nära på att ramla ur stolen.
Det var kul.

När vi trodde att vi skulle tvingas inleda resan med en 0-0-match satte hemmalaget 1-0 och det blev jubel och lite stämning. Vi sladdade ut och gick sen ner till stationen där tåget kom ganska snabbt och kan kunde blunda lite igen.
Vår bänkgranne gjorde sig rolig på en yngre kvinnas bekostnad när hon skulle på muggen, men vände då hon inte verkade tycka att det var så trevligt där inne.
Gubben: ”Posh f**k”.

Nere på St Pancras höll jag som bäst på att krocka med en annan kvinna som stirrade rakt in i mobilen och hade en obefintlig split vision.
Axel var helt på en annan planet.
– Är det inte Petit där borta?
–  Va?
– Där …
Jovisst var det. Vi tog sats och jagade efter för en bild med den gamle Arsenalmittfältaren. Alltid kul att träffa gamla polare som det heter på sociala medier.
Lite pinigt när man snart är 40, men what the hell …

Kvällen avrundades på Patty & Bun, överskattat hipsterhamburgerhak, med Ellström och co. En god Ipa innan dock på The Owl & Pussycat vägg i vägg.
Sen stupade vi i bingen ett bra tag före Match of the Day.
Det var högst väntat …