Arena: Estadio Santiago Bernabeu
Match: Champions League
Publik: 80 000
Målen: 0-1 (47) Henry.

21 februari 2006. Arsenal slog Real Madrid med 1-0 på mäktiga Estadio Santiago Bernabeu. Här är texten från Kanonmagasinet nummer 16 om den magiska resan till Madrid.

One-nil in the Bernabeu. Det blir inte större än så.
Kanonmagasinet var med hela vägen till miraklet i den spanska huvudstaden Madrid, som i all sin stolthet och kunglighet fick vika ner sig för den rödvita invasionen under några dagar.
Här är vår berättelse.

Vi stod utan biljetter. Flera veckors envist sökande och jakt hade inte ens gett ”maybe” från våra kontakter i London. Flyget och hotellet var bokat.
Det var ingen tvekan. Vi skulle till Madrid i alla fall och jaga biljetter på plats. Ett par dagar före avresan levererade det brittiska imperiet några ord på vägen på klubbens hemsida.
Ögonen vandrade längs raderna på skärmen.
”All tickets for this match have been sold. Supporters coming to this match should be aware that it is prohibited to drink alcohol in the streets of Madrid.”
Inga problem.
Brevet fortsatte.
”On 6 December 2005 and following warnings in the name of Eta, a series of small bombs exploded at five points beside main roads in the Madrid area. There is a continuing threat from terrorism in Spain . Attacks could be indiscriminate and against civilian targets. In March 2004, 192 people died and over 1400 were injured following bomb attacks on three trains in Madrid. A group purporting to represent Al Qaida claimed responsibility on 13 March.”

Innehållet kunde lätt ha skrämt livet ut ur alla på turné, men inget skulle stoppa oss från den historiska resan till den spanska huvudstaden. Det var revanschens resa för den snöiga och olycksaliga utflykten till München förra året.
Över 10 000 engelsmän hade bokat flyg.
Invasionen var mäktig.
En svensk kvintett i undertecknad, Håkan ”Nille” Nilsson, Jocke Lander, Pontus Nilsson och ”Adde” Sundvall samlades i skenet av det dunkla ljuset över några bägare på centralen i Stockholm med mindre ån tio timmar kvar till Spanairs JK 51 från Arlanda, Stockholm till Barajas, Madrid.
Drömmen om en vår i Madrid och en lättare känsla av sommaren slogs i spillror innan den första klunken ens landat tryggt i strupen. TV-bilderna från Getafe mot Atletico Madrid visade snö och åter snö i den spanska huvudstaden.
”Det är tur man packat ner vårjackan”, muttrade den luttrade resenären Nille Nilsson.
Hur i hela friden Norrköpingsprofilen lyckats pressa ner en vårjacka tillsammans med resten av packningen i den lilla väskan är, förresten, fortfarande en av resans mest olösta gåtor …

Vi tog ett sent farväl på krogen, åkte var och en hem till sitt för de sista detaljerna innan vi några timmar senare möttes på Arlanda och checkade in för det stora lyftet söderut. Vi svepte en frukost på Scandinavian Tapas Bar (varför döper man en bar till det utan minsta chans till en tapastallrik klockan halv sju på morgonen?) efter sedvanlig biljett- och kroppskontroll. Dryga fria timmar senare tog så planet mark i Madrid, som faktiskt är Europas högst belägna huvudstad och ligger mitt i landet.

Madrid spelar en tung roll i den spanska historien. Staden grundades under 800-talet under namnet Majrit, som en liten by med fästning. Det dröjde dock länge innan Madrid blev ett permanent politiskt centrum. Filip II flyttade dit hovet 1561. Det bodde knappt 10 000 invånare i staden, men den började därefter expandera. Ett folkligt uppror mot Napoleons trupper i maj 1808 blev startpunkten för det spanska frihetskriget 1808-1813.
Under resten av 1800-talet var Madrid den främsta skådeplatsen tör Spaniens dramatiska inrikespolitiska strider, Madrids kapitulation för Franco i mars 1939 markerade slutet på spanska inbördeskriget (1936-39).

En befolkningsexplosion och våldsam industrialisering tog Madrid till Spaniens andra industristad efter Barcelona under efterkrigstiden. Efter Francos död den 20 november 1975 började Madrids myndigheter lägga kraft på att förbättra stadsplaneringen och främja stadens kulturliv. Det gamla och konservativa Spanien öppnades upp.

Det var alltså här fem svenskar utan matchbiljetter tog de första kliven mot historiska ”One-nil in the Bernabeu.”
Det drogs, under timmarna i luften, upp planer för dagarna. På rad 23 och 24 längst bak i planet sattes också budgeten för biljetterna.
Vi satte gränsen för 200-250 euro styck och kände oss väl till mods i samma ögonblick kärran tog mark.
Det såg medelhavsvarmt ut, men skenet bedrog och Nille packade inte upp sin vårjacka. Så där lagom vilsna hyrde vi bil och chaufför för transport till hotell Madrid.
Det var inte taxi utan en form av limousinservice, men det enda som påminde om den servicen var chaufförens mörka glasögon och buttra min. Vi hade väl inte väntat längre än sisådär tio minuter förrän han uppenbarade sig framför oss.
”Mats… VAMOS!”
Vamos betyder gå på spanska.
Vi var kallade.
Vi gick lydigt i led bakom värden mot bilen, som tog oss genom förorten till mitt i city och vårt hotell vid Puerta del Sol.

Nille och jag checkade in på rummet och konstaterade hur stort, bekvämt och bra vårt hem under några dygn skulle bli. Nille fick också äntligen packa upp sin vårjacka.
Vårt rum var dock inget mot trio Lander, Nilsson och Sundvalls.
Man fick ta bussen från dörren till sängarna.
Så stort och långt var det.
Vi hade lätt kunna placera ett helt korplag i rummet och ändå kunnat spela tennis utan problem.

En bra start på vistelsen exploderade i ren glädje på Plaza del Callao. Ett SMS till vår krönikör Frank Stubbs, som landade i Madrid redan under helgen, besvarades snabbt och med en öppning i biljettfrågan. ”Ring Jill. Hon har biljetter över!” Jag läste inte ens klart Stubbs SMS innan jag ringde Jill Smith, som är vår kontakt på Highbury. Hon lät mer stressad än vanligt, men plötsligt från ingenstans kom frågan.
”Mats. .. hur många behöver du?”
Jag blev stel och insåg att det här skulle gå vägen.
”Fem! ”
Jill blev tyst för en sekund och så kom svaret, som vände upp och ner på världen och skickade fem lyckliga svenskar i ett lyckorus Madrid inte sett på år.
”Du har fem biljetter!”

På den här platsen, mitt i centrala Madrid, kom jublet. Det väckte måndagströtta spanjorer och tog oss närmare den historiska kvällen. Det visste vi inte då, men vi var inne och skulle ta plats mitt i den rödvita armén. Vi firade med en bit mat, som till Landers ilska inte blev tapas och rödvin utan en usel köttbit, torra pommes frites och ett glas öl.
Det spelade liksom ingen Biljetterna var klara.

Vi hade inte ens sett arenan.
Madrid är en ståtlig, pampig och stor stad. Vi hade vårt hotell i stadens äldre delar, som ligger i Puerta del sol. Platsen rymmer flera byggnadsverk från framför allt 1600- och 1700-talen bland annat katedralen San Isidro el Real, Det stora rektangulära torget Plaza Mayor är omgivet av byggnader med balkonger och arkader. Här satt adeln på någon av de 477 balkongerna och följde skådespelet på barocktorget. En fantastisk vacker plats, som blev vårt hem.

Under 1700-talets senare del utvidgades stadsområdet med bredare gator och flera klassicistiska förvaltningsbyggnader och palats.
Den stora Parque del Retiro öster om Pradomuseet var kungligt sommarresidens.
Madrid växte kraftigt under 1900-talet. Paseo de la Castellanas norra del är under omvandling och på 1 970-talet tillkom här en utpräglad höghusstadsdel med banker och kontor. Andra 1900talsverk är Plaza de Espaöa med Cervantesmonumentet från 1927, höghuset Edificio Espaia från 1953 samt Torres Blancas från 1968.

Med den sviktande lunchen i kroppen utmanade vi tunnelbanenätet i Madrid. Varje resa kostade en euro. Vi utsåg, unisont, systemet till suveränt och kände oss omedelbart hemma på vägen ut till Estadio Bernabeu dagen före match. Värmen var på väg. Nille hade, förresten, bytt jacka.

Vid arenan var handeln i full gång. Specialdesignade vimplar, både fula och snygga, och halsdukar för det heta mötet kostade tio euro, men vi nobbade och valde en rundtur på den mäktiga arenan för nio euro. Det var en intressant vandring genom Real Madrids fantastiska arena och historia, som inte liknar någon annan.
Estadio Santiago Bernabeu bygges 1947, men har renoverats tre gånger fram till dagens datum. Vi fick se hela mästerverket på vandringen. Läktaren, VIP-avdelningen, avbytarbänken, spelartunneln och de väldiga omklädningsrummen, som säkert var över 200 kvadratmeter och hade alla tänkbara finesser.
Arsenals eget omklädningsrum på Highbury ser rätt ynkligt ut i de här sammanhangen …

Ett kort stopp och en öl senare klev vi in i troférummet, snarare rummen, som glänste av alla pokaler frän hela världen. I det sista rummet på vägen stod, förstas, alla pokaler från segrarna i Europacupen. Det var stort och ytterst imponerande, men alla segrar har sin mättnad Till och med för Real Madrid.
Vi gick in på Peppes Bodega utanför arenan och summerade intrycken över en liter öl var och funderade hur bodegan, som inte hade plats för mer än 25 personer skulle klara trycket kvällen efter. Den gjorde inte det, men det är en helt annan historia. Under eftermiddagen planerades det så smått för Landers eviga mål, vid sidan av biljetter och en Arsenalseger, i form av tapas och ett glas rött.
Det blev så, men inte riktigt på det sättet vi hoppades.
Vi letade i gränder och på andra gator efter välkända tapasbarer, men landade till slut på ett märkligt ställe vid Plaza del Angel. Ägaren verkade måttligt road av värt besök och kastade in oss på pinnstolar längst in i hörnet. Det stod visserligen reserverat på alla bord, men här är en annan av resans olösta gator vid sidan av Nilles packning
Var var gästerna?
Menyn var på spanska. Vi pekade, den äldre gentlemannen vid vårt bord nickade och ingen av oss hade en aning om rätterna på tallrikarna tio minuter senare. Det blev rödvin också, men det dömdes ut av Lander innan någon annan ens hunnit smaka. En timme senare var drycken slut och förvirringen total över vad vi ätit, men kvällen var bara i sin början och vi var laddade till tänderna för sång och dominans vid Plaza Mayor.
Det blev så.
Moores, en pub på en tvärgata, svämmades över Arsenalsupportrar på turné.
Sången och ölen flödade i timmar innan sällskapets två äldre gentlemän vek ner sig strax före 02.00 på natten medan ungdomarna Lander, Nilsson och Sundvall gjorde Madrids nattliv mer osäkert än Senderos i vår egen backlinje. Det kostade en digitalkamera, plånbok och ett rejält rapp av en ilsken spansk polis. Sundvall skällde nämligen ut lagens man för hans usla engelska.
Det uppskattades inte.
Att Lander och Sundvall till slut åkte taxi, två gånger till och med, i natten i jakt på vårt hotell, som låg fem minuters promenad bort, utan framgång medan Nilsson gick hem och fick vackert sova i korridoren i väntan på de två är också ett annorlunda äventyr.

Matchdag.
En dag av promenad och Museo del Prado.
Medan Nille och undertecknad grät över en av historiens starkaste vitlöksmackor sov ungdomarna ut innan vi slog följe pả en promenad mot ett av världens mest kända museum. Madrid är smått unikt i fråga om konstmuseer och konstsamlingar.
Dessa har givetvis den rika spanska klassiska konsten som huvudobjekt, men de habsburgska kungarnas palats kom att inrymma manga verk.
Museo del Prado är oerhört.
Här finns alla de stora mästarna från guldåldern Velazquez, El Greco, Murillo och den bästa samlingen av 1700-talsgeniet Goya.
Ungdomarna vek ner sig på vägen medan kulturduon tillbringade ett par timmar bland tavlor och statyer.
1900-talskonsten, med bland annat Picassos ”Guernica”, är väl representerad i Centro de Arte Reina Sofia. Vid motsatta sidan av stadskärnan ligger det kungliga slottet med samlingar av tapisserier samt den kungliga rustkammaren.
Madrid utsågs till Europas kulturhuvudstad 1992.

Lander hade under tiden hämtat ny kraft i Sporthallen (deras rum alltså) medan Nilsson och Sundvall besökte polisen och gjorde anmälan om den förlorade plånboken. Sundvall gjorde ett tappert försök och lyckades få ut något papper för Försäkringens skull. Hur han fixade det är också en olöst gåta.
Vid 15-tiden hade Arsenal tagit över alla delar av Plaza Mayor. Sångerna ekade, pubägarna sålde mer öl än de gjort på hela 2000-talet och polisen åkte runt, runt i sina bilar och lät oss dricka på gatorna. Vi hängde upp vår flagga utanför en av pubarna. Nyfikna Madridbor stannade till, tog bilder av mästerverket och log mest hela tiden.

Vi hann också med en sväng till det lyxiga spelarhotellet, där ett litet glas (20 cl) öl kostade 75 kronor, och fick våra åtråvärda biljetter av Jill.
Taxichauffören trodde inte sina ögon, när jag öppnade kuvertet och tittade på dyrgriparna. Han verkar otäckt intresserad, men jag var iskall och sa inte ett ord trots att han tog en omväg av ren djävulskap till Barcelona innan han släppte av oss vid de sjungande ungdomarna.
På vägen till arenan var det dags för ett kort stopp på de gyllene bågarna for påfyllning.
Alla åt – utom Nille.
”Jag är inte här för att äta”, sa han och myntade ett numera klassiskt uttryck.

Peppes Bodega var, mycket riktigt, överfullt vid arenan, men vi letade oss fram till ett konditori, där man sålde allt och lite till och kunde släcka törsten och ge halsen nytt liv för det som komma skulle.
Nille hade också lyckats köpa en Madridmugg till en kompis hemma och var glad över sitt kap, men fick vara det i ungefär 35 sekunder.
Polisen beslagtog nämligen muggen på väg in till arenan, men han fick behålla påsen.

Vi satt uppe i ena hörnet av den väldiga arenan, som var utrustad med infravärme. Sångerna ekade (varför är det aldrig sån här skön stämning på Highbury?) hela tiden. Real Madrids mätta, trötta och sega supportrar hade inte chans på läktaren.
Inte på planen heller.
Vi spelade stort och bäst.
Undertecknad tog uppdraget att fixa pausdricka, men det var ungefär 1 000 andra som också gjort det. Jag kände hur pulsen och oron steg i den länga kön. Jag var livrädd att missa avsparken i andra halvlek. Jag gjorde det, men jag missade inte Henrys mål.
Jösses!
Henry vandrade in och placerade in bollen. Det var så overkligt, så vackert och så rättvist att man knappt trodde sina ögon, men det hände. Att jag lyckades klara av det med tre överfulla muggar är ännu en olöst gåta.
Att vi vann är ingen gåta.
One-nil in the Bernabeu ekade hela kvällen, natten och gör så än i dag.
Ett av de största ögonblicken i Arsenals stolta historia var ett faktum. Vi var en del av den.
Pubarna fylldes snabbt upp inne i city, men ungdomarna vek ner sig och vände hem utan något större firande medan kulturduon tog en lugn bägare och försökte förstå vad som hade hänt under kvällen innan vi mötte natten och tog drömmen om Europa vidare.
Onsdag.
Hemresa.
Trötta och lyckliga vandrade vi runt med fåniga leenden, hälsade på våra Arsenalvänner här och där innan vi tog tunnelbanan ut till flygplatsen. En packe tidningar köptes också in. Man kan ju fråga sig varför med tanke på att ingen kunde ett ord spanska, men rubrikerna skrek ju Arsenaltriumf. Väl på flygplatsen fick så Lander till slut sin efterlängtade tapas och ett glas rött.
Slutet gott. Allting gott.