Arena: Color Line Stadion
Match: Eliteserien
Publik: 4 286
Målen: 0-1 (45) Kristoffer Askildsen, 1-1 (46) Mathias Christensen
Matchens lirare: Uba Charles Nwokoma, ÅFK

Smart att åka på sommarsemester till ett ställe där det aldrig är sommar.
För i Ålesund regnade det från det att vi kom dit till att vi åkte därifrån.
Tur matchen på Color Line Stadion var bra.

Det var lugubert igen när vi slog upp ögonen i Dombås den här söndagsmorgonen. Snålblåst och kallt.
Men det var lika bra att vänja sig – för det skulle bli värre.
Vi öppnade så klart ståndsmässigt med en bättre frulle och ett par iskalla glas med Tine helmelk.
Det är grejer det.
Strax efter elva var vi duscha, utsövda, mätta och redo för en fullsmetad dag i Norge.

Resan västerut gick på E136:an. Första stoppet blev Avdemsbue i Lesja där farsan hade hittat nån hipstrig liten butik med lokala grejer.
Svindyrt. Men bra.
Sen dundrade vi vidaregenom Romsdalen och ner till Trollväggen – där jag var så säker på att jag såg min kusin Anders att jag höll på att göra bort mig ordentligt. Det var först när ”han” började prata tyska som jag fattade att det inte var han.
Här fick farsan kolla tåg samtidigt som vi spanade in den berömda bergsväggen. Inne i den väldiga butiken kostade en lite påse Gott & Blandat 69 NOK.
Det är nån form av svårslaget rekord åt fel håll …

Vi hade rätt så gott om tid då kick off i Ålesund var först 19.15 så vi kostade på oss en lite omväg och ett besök i Åndalsnes. Otroliga miljöer och mycket folk.
Men värre skulle det bli när sen började klättra upp mot Trollstigen – ett av Norges största turistjippon.
Nu är det ju tack och lov värt att se, men herregud så mycket folk mitt ute i ingenstans som vill köra serpentinvägen upp och sedan spana utsikten.
Vi var inte sämre vi.
Nere på andra sidan lyxade vi till det med en korv med bröd till lunch i Valldal.

Nu var det bara den tråkiga biten kvar in till Ålesund. Liabygda, Stordal och sist Valle. Sedan rullade vi Norges elfte största stad – ett samhälle med knappt 50 000 invånare där solen mer eller mindre aldrig skiner.
Det var knappt tvåsiffrigt, småregn och halv storm när vi åkte och checkade in på svindyra Quality Hotel Waterfront.
Farsan var inte sugen på att knalla dom knappa tre kilometerna bort till arenan, men efter ett besök där vi spanade in parkeringsmöjligheter där borta ändrade han sig.
Men först skulle vi tillbaka och dega upp 260 NOK för parkeringen vid hotellet.
Burr.

Det var mer eller mindre helt stendött när vi knallade bort till Color Line Stadion – en rätt så fin arena som stod klar 2005.
Visst kom det en och annan supporter sista biten, men maken till ofestlig uppladdning får man leta efter.
Jag hade köpt plåtar tidigare.
Och självklart var de längst bort på fel sida när vi kom fram. Det ska sägas att det hade börjat regna då.
290 NOK för mig, men farsan kom in för halva pengen då han blivit gammal.

Många norska arenor är bra anläggningar, men de flesta har en sak gemensamma: Det är helt dött där inne och utanför. Det finns ingen öl att köpa, ingen mat, inget som lockar en. Det är bara förlängda kiosker med korvar, kaffe och choklad.
Allt så klart till hiskeliga priser.
i köpte korv och nån läsk som var det sockersötaste jag nånsin smakat. Så sliskigt att det knappt gick att dricka.

Uppe på läktaren hade vi plats högst upp. Folk runt omkring oss var påpälsade som att det var november – vilket det vädermässigt var.
Vi snackar dunjackor, mössor och vantar.
Tack och lov så värmde matchen.
Annars hade det varit olidligt och farsan klagade tidigt på tempen.

Det var lite stämning när hemmaspelarna kom in och Ålesunds låt spelades – annars var det mest klicken Vikingfans från Stavanger på ena kortsidan som hördes.
Om än inte värst mycket.
Det syntes tidigt på planen att det var toppen mot botten. Men efter den tidiga Vikingdominansen kom Ålesund tillbaka starkt – och var väl så bra om inte bättre genom hela matchen, som var proppfull med chanser och offensivt spel.
Lite från ingenstans kom 0-1 precis före vilan. Men målet var en läckerbit. Kristoffer Askildsen skruvade vackert in en frispark i bortre krysset och det var bortaledning efter halva matchen.

Jag tog mig en liten sväng under vilan för att plåta. Arenan tillät att man gick rätt långt under läktaren.
Chansfesten fortsatte i andra och direkt kvitterade Mathias Christensen. Det fanns lägen till massa fler mål, men den underhållande drabbningen slutade 1-1.
Viking var besvikna.
Ålesund, troligen också, även om dom var mer nöjda med poängen.

Nu väntade bara en seg promenad tillbaka in till stan och jakt på middag. Det var stängt nästan överallt så vi siktade in oss på hotellet där det fanns en restaurang i bottenplanet. När vi kom fram, kvart i tio, var serveringen stängd. Men det gick att få pizza i repan. Det körde vi på.
Men det var bland det sorgligaste jag sett. En minimal fyrabitars för 195 NOK. Det var bara att garva, käka och inse att det inte är bättre än så här i världens rikaste U-land.

Dagen efter fick jag jobba hårt för att få med farsan ut på en promenad i regnet. Ålesund är en väldigt vacker stad – men vädret var ju som det var. Efter en bättre frulle gick vi ändå ett varv med uppfällda paraplyer innan vi gav upp, gick och hämtade bilen och åkte och köpte brunostglass.
Sen spenderades tid uppe på Askla som hade ett fik med utsiktsplats.
Nu blev bilder inte mer än sådär då det usla vädret höll i sig.
Sen tackade vi Ålesund för allt och reste vidare. Ut mot Finnøya där vi hade bokat in oss. Där väntade mer regn, mer storm och ännu lägre temperatur.
Tur det fanns badhus.
Och öl!