Arena: Emirates Stadium
Match: Premier League
Publik: 60 274
Målen: 1-0 (37) Kai Havertz
Matchens lirare: Declan Rice, Arsenal

Jag åkte till London för att se Arsenal vinna guld.
Och missade allt.

Som vanligt när man ska ut och flyga behöver man ställa klockan för att komma upp och iväg.
Västerås den här gången.
Lugnare att åka till Arlanda därifrån.
Var så jäkla trött att jag fick ringa en polare som jag kanske trodde var vaken när jag körde via Enköping, Skokloster och Sigtuna bort till Alfa där jag dumpade Tiguanen och tog buss in till terminalen.
Ingen öppning på femman den här gången heller så det var promenad som gällde från fyran.
Hade sent bokat in mig på Norwegians 10.55-kärra. Man vill ju liksom inte missa om Arsenal lyfter ett ligaguld.
Nu fanns ingen chans till det, men ändå …

Höll nästan på att missa planet när jag somnade borta vid gaten. När vi väl gått ombord och jag hade bänkat mig på 17A var det dags igen. Tydligen hade timmarna på natten inte varit tillräckliga så det fick bli ett par till nu.
Vi var faktiskt över England när jag vaknade och det torde vara någon form av rekord. Två timmar bortsovna.
Det borde jag få medalj för.

Sen finns egentligen inte mycket att rapportera om. Knatade ut och ner till tåget som smidigt tog mig till Finsbury Park. Där blev det byte till Vitoria Line och ett par stopp bort till Walthawstow där jag hade bokat in mig för natten.
In med lite ström i luren innan jag vände tillbaka ner till Woodbine där det var tidig samling.
Det var mer allvar i luften än normalt.
Bara å plocka in en fin-IPA och åka med.
Fick minuterna senare min Champions League-finalbiljett bekräftat så det fanns absolut ingenting och klaga på.

Vi hade ett par bra timmar på puben med vänner från Norge, Sverige och England. Till och med Stubbs farsa Dave gjorde ett sällsynt besök.
Det var kul.
Grabbarna fattade bara inte varför jag hade bokat hemresa på tisdag kväll. Det var ju då vi kunde vinna guld som tidigast.
För tre poäng mot Burnley skulle bara räcka till ytterligare press på sida.
När det är sådana här matcher tenderar man alltid att knalla ner och in på arenan tidigare än vanligt.
Burnley, som redan åkt ut, lämnade tillbaka 2000 plåtar, men cred till de 1000 som var på plats en måndagkväll.
När jag hade mosat in mig lyxade jag till det med en korv – som var av yppersta klass. Det ska sägas.

Nere på sektion 26 fick vi som väntat se Arsenal ha all boll, allt offensivt spel och alla chanser, mer eller mindre.
Trots det kändes det stelt och lite nervöst. Trossard träffade stolpen och Ödegaard hade ett fint läge innan Kai Havertz nickade in Bukayo Sakas hörna och arenan exploderade.

När vi i andra stod och väntade på fler mål och en säker seger så hände inte så mycket. Arteta gjorde sina byten, men det mest anmärkningsvärda som hände var att Piero Hincapié blev av med byxorna och Havertz var nära på att åka ut.
Trots att nervositeten började smyga sig på på slutet var det lugnt och segern var aldrig ohotad. Det stora segerjublet bröt ut.

Spelarna tackade av publiken efter matchen, men drog tillbaka upp till Woodbine där brorsan och Lynn hade sett matchen.
Det blev bra fest där inne till dom stängde vid midnatt.
Då kunde man med ett stort leende på läpparna knalla upp till Finsbury Park för en kortare tunnelbaneresa hem.
Den sedvanliga påsen från Världshuset åkte så klart med och man kunde somna som en kung.

Tisdag och en av dom konstigaste dagarna på väldigt länge. Sov ut och eftersom det småregnade ute knallade jag ner och bokade på mig sen utcheckning så jag kunde dega och surfa en stund till.
Det var jag värde efter gårdagens dansande inne på Woodbine.
Jag hade bokat in mig på 19.55-kärran hem, enkom för att det var billigast. Och när jag gjorde det tror jag inte att schemat för Citys matcher hade fastställts. Därför skulle jag befinna mig på 36 000 fot när vår säsong skulle avgöras.

Men innan dess hade jag ett par timmar att slå ihjäl. Kände inte för strosa runt så jag tog tuben till Finsbury Park och sedan tåget till Gatwick.
Var så klart morsantidig där, men det gjorde inte så mycket.
Fick uppleva ett icke fungerande internet och ett par specialdesignade bord med laddningsfaciliteter – alla ur funktion.
Magiskt.
Fick sno den sista strömmen ur datorn när jag satt där i min ensamhet bland människor från hela Europa, nervöst väntade på en match som knappt kunde följa.

Strax efter sju var det dags att knalla mot gaten. Vi var några minuter sena så innan jag stängde av hann jag få med mig att Junior Kroupi hade gjort 1-0 till Bournemouth och vi var ligamästare.
Sen somnade jag.
En timme senare försökte jag, trots halvknackigt batteri, komma åt Norwegians wifi. Det gick åt helvete och nu var det nervöst.
Riktigt nervöst.
Skulle 22 års väntan vara över?
Jag hade inget svar medan vi började flyga in mot Stockholm.
Plötsligt hörde jag ett ”yes” från några grabbar en bit bak och då fattade jag till 99,9% vad som hänt.
En stund senare testade jag att få kontakt med omvärlden, trots att vi inte landat. Det gick vägen. Och på tusen meters höjd kunde jag med egna ögon se att City hade kryssat på sydkusten.
Det var tur att det var släckt för där satt jag 48 år gammal på plats 2C och grät.

Arsenal var ligamästare igen och jag hade missat allt. Där och då sket jag fullständigt i det.
Nere på marken gick jag runt med ett ful smil, genom hela Arlanda.
Sen njöt jag genom hela resan hem.

CHAMPIONS!