Arena: Oakside Stadium
Match: Thurlow Nunn League First division South
Publik: 33
Målen: 0-1 (36) Joshua Ambrose, 1-1 () James Smith
Matchens lirare: -.

London Calling!
Vi började djupt ut i stans östra delar.
På botten.

Det var inte så farligt, men klockan behövde ändå ställas – som den mer eller mindre alltid måste göras när det ska ut och flygas.
Nu var det okristligt lugnt i trafiken så Filip kunde styra ut till en av Arlandas mest obskyra parkeringar utan några som helst köer eller problem.
Efter en stund kom vi på att det var påsklov.
Vilket förklarade allt.
Ute i vildmarken nordost om flygplatsen stuvade in Volvon och oss själva i en minibuss, sen blev det till att vänta på några andra innan vi kunde rulla mot terminal fyra, då femman jobbar stenhårt för att skriva in sig i Guinness rekordbok för världens längsta byggtid.
Minns fasen inte när man fick gå av där längre …

Efter allehanda kontroller och sega köer kunde jag slå mig ner på 10F i hopp om en snabb insomning för att ta igen lite av det jag missat under natten.
Ack så fel jag skulle få.
För det var ett jävla drama på den här fredagskärran över till London. En unge, har var nog över tio, fick fullständigt psykbryt ombord och vägrade flyga. Halva släkten gjorde sitt yttersta för att lugna ner honom, men efter 20 minuter fick morfar kasta in handduken och kliva av med grabben.
Där stod vi sena utan slottider …

Nu dröjde det inte så länge innan vi rullade iväg och inte heller så länge innan jag sov.
Det var skönt.
Två timmar och 13 minuter senare tog vi mark på Gatwick.
Eftersom hotellpriserna inne i stan är som dom är hade vi bokat in oss på Travelodge i Stratford.
Det fick bli första delmålet för eftermiddagen.
Tåg till City Thameslink, upp och promenad bort till St Pauls och sedan tuben till Stratford.
Inga konstigheter alls.

Det var hygglig vår i luften och eftersom vi inte fick checka in innan 15 så blev det senlunch och pint på The Abbey Tap – mittemot hotellet.
£7,20 för en Neck Oil.
Borde vara kriminellt.
Men så illa var det.
En stund senare, hyggligt mätta och belåtna kom klassikern. Vi knallade över och checka in, gick upp och sen somnade vi.
Det var ju så skönt att det inte med ord går att förklara. Men det gjorde ju också att den match vi från början skulle se, Benfleet mot Ilford, rök – och vi fick ta ett närmare alternativ.

Strax före sju snitslade vi oss mellan alla West Ham-fans som skulle till London Stadium och se hemmamötet mot Wolves och ställde oss på fel perrong på Stratford.
Vi skulle ju med ett klassikertåg – ”this is a Central Line train to Hainault via Newbury Park”.
Kvarten senare var vi framme i Barkingside – där vi skulle det högoktaniga division 10-mötet mellan Lymore Gardens och Coggeshall Town.
Arenan, som ligger vägg i vägg med stationen, heter Oakside Stadium, men har fått ett fånigt sponsornamn, The techsoc.com Stadium. Hoppas ingen nånsin använder det så att det dör ut fortare än kvickt.

Trots att det bara ett par ynka meter från perrongen till läktaren var det ett mindre projekt att ta sig in.
Jag har aldrig gått så långt för att komma så kort bit som här.
600 meter för att komma 10.
Det måste vara nån form av rekord.
£6 skulle dom ha i inträde, men då fick vi också gå genom det fantastiska vändkorset.

Det var inte många tappra på plats den här fredagskvällen som nu hade gått från ljummen till iskall och småblåsig.
Det var bara att dyka in i klubbhuset och hämta ut en pint så man pallade med ”underhållningen”.
För den var sannerligen inget vidare.
Fotbollen första 45 var direkt kass. Alldeles för högt tempo mot vad spelarna klarade av. Dessutom mycket skador med långa avbrott och en efter en haltade hemmaspelarna av.
Gästerna tog ledningen med knappa tio kvar av första och det var i den vevan som vi kände för lite värme – och vände in till klubbhuset igen.
Fönstren var stora och det gick att se mycket av spelet därifrån.
Bra eller dåligt, kan man undra.

Ganska snabbt fick vi sällskap vid bordet i form av en katt. Han la sig vid fönstret och blev kvar där.
Det blev vi också.
En ganska bra stund. Där innifrån fick vi se Lymore Gardens kvittera. Men 20 minuter kvar knallade vi ut. Klockan hade tickat iväg rejält med tanke på det enorma stopptiden i första.
Det var ett gäng bortafans på läktaren och där satte vi oss och fick se en total svängning av matchen. Det hade inte hänt mycket innan vi kom ut, sen small det bara till.
Kanonchanser åt båda håll.
Det var skott i ribban och stolpen och det var nästan otroligt att matchen slutade 1-1.
Men så var det.

Oakside Stadium då? Ja, inte supermycket att hänga i granen. Konstgräs och rätt så rörigt och stökigt utanför. Det här är Redbridge FC:s hemmaarena så Lymore hyr bara in sig, så att säga.
När vi avslutade sista pinten höll tanterna i klubbhuset på plocka fram käket till spelarna efter matchen.
Sen var det bara att gå 600 meter igen för att komma tio. Tuben kom rätt snabbt och vi kunde smidigt ta oss tillbaka till Stratford där glada West Ham-fans var på väg hem. De hade slagit Wolves med 4-0.
Vår fredag var dock klar här. Det fick bli en påse med från Världshuset.
Sen var det god natt på riktigt.