Arena: Swedbank Park
Match: Träningsmatch
Publik: 1 724
Målen: 0-1 (30) Patric Åslund
Matchens lirare: Jonathan Ring, VSK

Jag skulle ju sluta med sånt.
Ändå är man tillbaka. År efter år.
Inte ens en mindre CP-kyla sätter tydligen stopp för min närvaro.

Strax innan 13.00, efter en rappare promenad från Lustigkulla ner till Rocklunda, hälsade jag mig själv välkommen till fotbollsåret 2026.
Trots att jag vid ett flertal tillfällen lovat mig själv att sluta gå på träningsmatcher var jag på plats.
I isande kyla dessutom.
Man är sannerligen inte frisk, det är inte svårt att konstatera.

När jag kom in på sektion B, där vi numera är tillbaka, var Lidas och Empa redan på plats. En hel del andra också när det var dags för första hemmaträningsmatchen mot Djurgården.
Båda lagen nyligen hemkomna från träningsläger i Spanien måste ha fått en mindre chock av tempen, för det var sannerligen inte varmt på Rocklunda den här lördan.
Men spelet inledningsvis värmde.
Det var jämnt och fint första halvtimmen. Sen smällde Freddy Nsabiyumva på Bo Hegland ordentligt på mittplan och det blev ett jävla liv.
VSK-mittbacken hade väl tröttnat på att Axel Taonsa fått ett antal smällar utan åtgärd och klev på lite extra. Effekten av det: Djurgården gjorde 0-1 kort därefter när de föredetta VSK-arna Max Larsson och Patric Åslund samarbetade.

Tyckte Grönvitt var direkt svaga efter det här. Men det blev inga fler mål i första när vi reste oss och började gå för att få tillbaka lite känsel i underkroppen. Innan pausen var över skulle jag och Empa plocka med oss varsin kaffe ”ut”. Det slutade inte bättre än att vi degade 25 spänn för varsin pappmugg.
För kön vid ”kaffeutlämningen” var brutal och klubben hade inte alls förberett att många ville värma sig med varm dryck så det tog slut.
Vi fattade beslutet att gå och sätta oss och gå tillbaka efter en stund för lite java.

Andra halvlek, med mycket byten, var dålig. Tror inte VSK hade en enda chans. Det hade gästerna, men några fler mål blev det inte i matchen. Efter en timme knallade vi upp för kaffe.
Fick vi nåt?
Icke.
Jag valde te och Empa fick nöja sig med en chokladboll …
Så kan det gå.

När den svajige domaren Henric Karlsson blåste av var känseln i underkroppen nere under tio procent. Jag var snabbt ut och satte högsta fart mot Lustigkulla.
Dels för att få värme i kroppen.
Men också för att hinna hem till Arsenal v Sunderland – som blev en klart roligare historia än den vi fick se på Rocklunda.