Arena: St James’ Park
Match: Vertu Motors Trophy
Publik:  3 606
Målen: 0-1 (15) Charles Sagoe Jr, 1-1 (49) Josh Magennis, 1-2 (53) Harrison Dudziak, 2-2 (64) Jack Aitchison, 2-3 (74) Osman Kamara, 3-3 (76) Josh Magennis, 4-3 (87) Jayden Wareham
Matchens lirare: Charles Sagoe Jr

Först skulle vi ta det lugnt.
Sen gå all in igen.
I Exeter.

Gissa om det var skönt att inte behöva ställa klockan på måndan i Ryde. Man kunde vakna i lugn och ro, gå upp och softa och göra lite jobb innan det var dags för en liten promenad ner på byn för en bättre lokal macka och en kaffe.
Herregud så välbehövligt efter förra veckans rush.

Kvällen gick också i stillhetens tecken. Carla kom tillbaka från fastlandet och Frank brassade iordning en bättre bangers and mash på teven nån mindre betydelsefull lower league-match.
Kort och gott en kanonmåndag.

Sen var vi på banan igen. Klockan ringde vid sjusnåret på tisdan. För nu skulle det ut på utflykt igen. Exeter. Vilket är en bit och man startar på Appley Rise i Ryde på Isle of Wight.
Det började med att Carla körde ner oss med bilen. Frank skulle ha med sig en lika stor väska som mig för han skulle inte hem förrän efter Prag och jag hade hela veckotrunken med mig igen.
8.45 var vi på catten över till Portsmouth Harbour.
Det var biljetter överallt när vi klev på tåget mot Bath Spa. Vi skulle dock inte så långt.

Först masade vi oss runt The Solent och till Southampton. Stod vid en av utgångarna för att få en bild på St Marys för en quizfråga, men rälsen låg så illa till att det aldrig blev nåt läge för nån bra bild.
Nu kom Bob och Finnbar och vi var fulltaliga.
Finnbar hade famnen full med prylar. Det var mackor, dricka och öl.
Är man på bortamatch så är man.

Strax efter elva rullade vi in i Westbury där vi skulle byta. Jag knallade runt för att leta efter en kiosk för att få en bättre sandwich, men gav upp för inget var öppet. Sen när jag kom tillbaka till vår plattform hade tanten vaknat och jag kunde få i mig lite käk inför kvällens övningar.
Nu var det dryga timmen kvar innan vi var framme i Exeter St Davids. Stan har flera stora stationer och egentligen var den här, där vårt tåg stannade, inte vidare bra att gå av på. Därför stannade vi inte länge utan snikåkte till Exeter Central – som låg mittemot vårt hotell.

Trots att klockan var strax efter halv två fick vi checka in på ypperliga Rougemont Hotel.
Här skulle vi dock inte stanna länge för nu drog det i pinttarmen.
Finnbar styrde cirkusen.
Och första stoppet blev The Ship.
Här slank vi in trots att vädret ute var ypperligt. Skummande fin IPA serverades och det blev faktiskt två rundor innan vi kilade vidare.
Nästa anhalt blev Turkish Head – som hade ännu bättre ölutbud. Lite egna brygder med vettig alkolholstyrka. Äntligen slapp man halvsoggiga fyraprocentare.
Det dök upp lite andra välbekanta Arsenalansikten som jag inte sett på år och dag.

När vi kom ut för att jaga rätt på en transport bort till St James Park hade det börjat skymma.
Att hitta en taxi var stört omöjligt så vi fick knalla bort. Det var inte superlångt ska sägas.
Tio av oss hade bokat in oss i vippen.
Medan Frank fiskade upp biljetterna satte vi oss och tog en runda till med Chris, Vic, Steve och Jill.

Sen var det dags att knalla upp. Arsenals U21-lag skulle möta Exeter City i Vertu Trophy som den numera heter.
För £40 fick vi käk och bästa platserna på arenan.
Det var klart värt.
Tämligen omgående efter att drickan kommit in kom de med käket också. Chili med ris och nachos. Bra grejer.
När personalen lade fram laguppställningarna på bordet blev det stor humor. Halva gänget är storsamlare av Arsenalprylar så det, och en del annat, rök direkt. De fick till och med beställa in fler för att alla skulle bli nöjda.
När spelarna började värva upp kom hemmalagets tränare in och svarade på några frågor. sånt man får för lite extra deg en tisdagskväll i Exeter.

Kick off var redan 19.00 så när vi hade slafsat i oss käket och druckit upp var det dags att knalla ut på läktaren.
Förvånansvärt mycket folk på plats och bortastå var mer eller mindre full. Över 700 Arsenalfans hade gjort resan ner till Devon i sydvästra England.
Det unga Gunnerslaget började riktigt bra och Charles Sagoe Jr gjorde supersnyggt 0-1 när han vandrade in från vänsterkanten och smällde upp bollen i krysset. Det borde ha blivit 0-2 men Kamaras skott från nära håll träffade ribban.
Därför stod sig resultatet till vilan.
Då skulle vi fika.
Cheesecake med salted caramel och te.
Heja England.

När vi kom ut till andra så skulle det bli värsta målfesten. Det skulle svänga fram och tillbaka – så det stod härliga till.
Redan efter fyra minuter kvitterade hemmalaget. En ren bjudning av Arsenalkeepern Tommy Setford som skulle börja dribbla på mållinjen.
Rutinerade Josh Magennis nätade.

Arsenal tog dock ledningen tämligen omgående. Josh Nichols sköt från distans. Hemmakeepern räddade. Men bollen for ut till Harrison Dudziak som drog till från ännu längre håll och gjorde mål.
Riktigt snyggt.
Nu skulle det dröja elva minuter innan kvitteringen kom. Från snäv vinkel sköt Jack Aitchison 2-2, en boll som inte såg otagbar ut.

När vi flyttar fram ytterligare tio minuter kom 2-3. Nu trodde vi att det skulle vara spiken i kistan för det var bara kvarten kvar. Sagoe Jr spelade in bollen i boxen till Osman Kamara som placering in ledningsmålet.
Men ni tror väl inte att det stannade där?
Icke.
Två minuter senare var det 3-3. Setford hängde tvätt på ett inspel och Magennis kunde skyffla in bollen, knappt, i mål.
Nu svängde det rejält, men tyvärr mest åt hemmahållet.
Och med tre minuter kvar att spela kom 4-3. Det kom på en hörna när det var helt ihåligt i Arsenalförsvaret.
Sen, efter en lång stopptid, med några chanser, var det game over.

Vi knallade in för mer … mat. Jag trodde det var en ny efterrätt men pastyn var proppad med köttfärs och potatis.
Gott.
Men knappast inte nödvändigt efter all annan mat vi proppat i oss.
Det fick jag sota för snabbt när vi skulle knalla tillbaka ner på stan. Gick in i väggen och pallade inte hänga med till puben.
Jag gick tillbaka till hotellet och softade och smälte maten.
De andra körde dock på bra och när Steve och Chris skulle ta nattåget till London kom de andra tillbaka.
Då sov jag skönt!