Arena: Finnvedsvallen
Match: Allsvenskan
Publik: 2 108
Målen: 1-0 (38) Luke Le Roux, 2-0 (43) Victor Larsson
Matchens lirare: –

Här skulle det skrämmas liv i bottenstriden.
Allsvenskan slutföras groundhoppingmässigt.
Då rasade allt – och jag mådde som ett fullfjädrat arsle.

Jag fattade ju var det barka redan när jag somnade i Ljungby på kvällen. Febern hade börjat krypa på och hostan var sannerligen ingen stämningshöjare.
Men det fanns liksom inte så mycket att fundera på där på Best Western.
Det var bara att bita ihop för att se hur långt man klarade sig den här dan.
Jag frös som aldrig förr när jag hade varit nere och petat i mig lite frukost. Inte ens 20 minuter lång värmande dusch hjälpte. Lite sen checkade jag ut och masade mig till bilen. Det var 40 minuters körning till Värnamo. Där kunde jag inte göra mycket mer än att ta ett varv innan jag slog läger på ICA Kvantums parkering. Kilade in och köpte vatten och halstabletter innan jag somnade i Tiguanen.

Efter en stund, när man kände att snart kommer polisen och knackar på rutan, hade jag inte mod till mer slumrande så jag körde bort till Finnvedsvallen där Backevik snyggt guidade till en bra parkering med minimalt med gång till bortasektionen.
Det var soligt och varmt.
Säkert 22-23 grader.
Jag frös.
Gick bort till bortastå och ställde mig så långt ifrån alla andra som möjligt. Det här skulle bli en 90 minuter lång pärs. Både på läktaren och på planen.

Finnvedsvallen var enda arenan jag saknade i allsvenskan och en av få positiva saker den här dagen var badgen jag fick i groundhopperappen.
Efter en stund kom Blomman och satte sig på behörigt avstånd för han pallade inte se fcuk all bakom en av flaggorna. Det var 200 VSK-are på plats på denna sorgliga anrättning till arena.
Maken till dålig sikt från en bortaläktare får man leta efter. Snudd på värre än i Göteborg.
Men just den här söndan så gjorde det kanske inte så mycket.
Grönvitt var klappkassa och fick stryk med 0-2. Luften hade gått ur alla. Efter vilan, redan då ledde Värnamo med två bollar, satt jag mest och hoppades på ett tidigt tredje mål i andra för då skulle jag dra.
Men det kom ju så klart inte …
Istället fick man härda ut på allsvenskans överlägset sämsta arena med en av dom sämsta matcherna man skådat framför ögonen.

Jag hade bokat in ett nytt rum för natten mellan söndag och måndag för ursprungsplanen var att se och jobba med Man City v Arsenal.
Men jag var helt inställd på att vaska natten i Jönköping och köra hem.
Så dåligt mådde jag.
Men när jag hade masat mig bort till parkeringen efter matchen och börjat köra norröver kände jag mig ännu sämre. Att bränna 40 mil till Stockholm fanns liksom inte på världskartan.
Det var knappt att jag orkade hålla mig vaken till Jönköping.

Så det blev ingen vaskning. Jag svängde av vid A6 och checkade in på First Hotell. Han i repan undrade om allt var bra. Jag dyngljög och svarade ja. Sen fick jag nyckeln och åkte upp till sjunde våningen och slängde mig i sängen. På med dubbla duntäcken och fram med paddan.
Frös ännu värre, men orkade hålla mig vaken under hela dramat på Etihad Stadium. När John Stones petade in 2-2 i 98:e minuten var jag så slut att jag knappt orkade bli arg.
Sen somnade jag.

En si-så-där 14 timmar senare vaknade jag i en av dom skönaste sängar jag slaggat i. Tack och lov var jag en smula piggare nu och kunde åka ner och käka frulle, duscha och göra mig i ordning och köra hem.
Det gick över förväntan och strax efter två parkerade jag i garaget i Blåsut.
Äntligen fick man sova i sin egen säng och på tisdan van man hyggligt på banan igen.

Den här helgen var sannerligen ingen höjdare.
Men så är livet ibland.