230421 – Arsenal v Southampton 3-3

Arena: Emirates Stadium
Match: Premier League
Publik: 60 175
Målen: 0-1 (1) Carlos Alcaraz, 0-2 (14) Theo Walcott, 1-2 (20) Gabriel Martinelli, 1-3 (66) Duje Caleta-Car, 2-3 (88) Martin Ödegaard, 3-3 (90) Bukayo Saka
Matchens lirare: Martin Ödegaard

Resans mål – och höjdpunkt.
Efter en kanondag blev det något helt annat.

Ännu segare den här morgonen efter monsterresan ut till Canvey Island. Som tur var blev det en softarförmiddag med frukost på Zara mittemot. Men det var stökigt utanför. Jansson rapporterade tidigt om drama. Det tutades överallt och var proppfullt i trafiken. När vi kom ut såg vi varför. Det brann för fullt i en lägenhet högst upp i Pizzahuset.
Aj, aj, aj.

Vi hade inte samling förrän 14.00 på Lamb & Flag vilket var oerhört skönt. Då kunde jag uppdatera lite och kolla lite på tv när Dion Dublin skulle köpa hus i Liverpool.
När vi skulle gå till tuben var vägen avstängd så vi fick gena över B&Q:s kundparkering. Lägenheten såg inte ut att må värst bra när vi såg den från andra sidan.
Den stora frågan för oss var dock hur det skulle gå för pizzerian?
Svaret skulle komma senare.

Otroligt skönt att inte ha en tvåtimmarsresa framför sig när vi satte oss på tåget i Cricklewood, åkte till St Pancras och bytte till Piccadilly Line ett par stationer innan vi var framme i Covent Garden.
Fint väder och mycket folk.
Även vid puben.
Thursday Club med kända och okända profiler stod på menyn. Bara att beställa in en IPA och åka med.
Det var snack om turkiska tandblekningar, Frankfurt borta för ett par år sedan sommarplanerna.
Allt var precis som det ska vara.

Vid femrycket var det dags att knö in sig på tuben igen och åka upp till Arsenal. Ganska lugnt runt Highbury när vi knallade upp till Woodbine för ytterligare laddning.
Dåligt med sittplatser inne så vi valde världens lägsta bänk ute. Rätt som va kom en snubbe med nästa säsongs matchtröja när vi sörplade i oss fin engelsk cider. Pontus från Enskede kom förbi sen också.

Nu hade klockan tickat på i sån takt att det var brådis uppför trapporna till upper för att vi skulle hinna se avsparken. Jag trodde vi hade lyckats för mellan personerna framför mig tyckte jag mig se bollen på mittpunkten. Det var nog inte så och typ fem steg senare jublades det.
Galet besviket kunde vi konstatera att vi hade fått en mardrömsstart.
Southampton hade gjort mål innan vi ens hade satt oss.
Burr.
Det dröjde sedan inte lång tid innan 0-2 kom och jag försökte gaska upp mig själv med att tänka att det är bättre att laget får den här smällen tidigt i matchen med tanke vad som hänt den senaste tiden.
Men det kändes ändå inte bra i luften. Spelarna var mest intresserade av att få igång publiken och inte sig själva. Det var lojt och många såg tagna ut. Visst blev det lite mer hoppfullt när Gabriel Martinelli reducerade, men första halvlek var otroligt blek. Southampton gjorde allt för att inte spela fotboll och det var mest gnäll och klagande.

Efter vilan kom ett gäng och satte sig bredvid mig. I första halvlek hade jag sex tomma stolar närmast min. Med allt snack som varit under våren är det anskrämligt att se så många tomma säten som det är inne på vår arena varenda gång vi spelar.
Där har Arsenal som klubb massor att jobba med – om dom bara bryr sig.

Spelet efter paus var inte mycket mer upplyftande än det vi fick se i första och när Southampton precis nedanför oss nickade in 1-3 på en hörna var jag på väg att ge upp.
Arsenal hade själva lyckats plocka bort all energi som fanns på förhand den här fredagskvällen.
Medan minuterna tickade på så lämnade folk i strid ström.
Vi satte dock kvar.
Lite har man ju lärt sig genom åren och korkat nog tror man ju alltid på en mirakelvändning.
Det ska poängteras att jag inte alls trodde på det igår – även fast det var utomordentligt nära.

För när halva upper tier hade gått hem fick Martin Ödegaard nog och drog iväg ett distansskott som gick in. 2-3 – och i alla fall lite ny energi. Sen kom skylten med åtta minuters stopptid.
Ännu lite mer energi.
Boom. 3-3. Saka.
Nu jävlar.
Det var sånt liv i Arsenalspelarna att vi faktiskt ställde oss upp på upper sista tiden av matchen.
Bara en sån sak.

Men trots ribbträff och en rad situationer kom det inte mer. Alla försök där på andra sidan planen resulterade inte i något 4-3-mål och den där tomheten kom snabbt tillbaka.
Det var inte många kvar inne på arenan när vi med sänkta huvuden knallade ut i Londonmörkret.
Jag var så besviken att jag inte ens pallade gå till puben igen. Istället spenderade vi över två timmar på att ta oss hem – och då är hem Cricklewood ungefär tio kilometer från Emirates Stadium. Det var tvärstopp på Highbury & Islingtons station ett bra tag innan vi ens fick gå in och ner på perrongen. Där försvann en kvart innan rätt tåg kom och i West Hampstead var det 20 minuters väntan. Glädjande att se att pizzerian hade överlevt branden så att vi kunde få med oss lite käk hem.
När vi en bra bit efter midnatt låste upp dörren på hotellet kunde vi konstatera att det hade gått fortare att gå hem …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.