210731 – Parkalompolo IK v Pålänge GIF 1-3

Arena: Palovallen
Match: Division 5 norra, Norrbotten
Publik: 64
Målen: 1-0 (21) Rittipon Khaleram, 1-1 (45) Emil Ribom, 1-2 (49) Noah Westman, 1-3 (65) Joel Martinsson
Matchens lirare: Noah Westman

Det här är tunga grejer i groundhoppingbranchen.
Sveriges nordligaste gräsplan.
Avbockad och klar.

Sommarens Norrlandsturné hade nu tagit oss riktigt långt hemifrån. Från matchen i Fränsta for vi via Sollefteå, Lycksele och upp till Arvidsjaur där vi tog nattstopp på Laponia. Den tredje dagen gick till Kiruna med stopp i Jokkmokk, Harsprånget, Porjus, Dundret, Malmberget och Skaulo innan vi njöt av en bättre renskavslåda på Spis.
Kiruna var dock ingen favorit. En skabbig och konstig stad. Det var skönt att få lämna på lördag förmiddag för resans stora höjdpunkt: Parkalompolo.

Kylboxen hade till farsans stora förtret brummat ytterligare en natt på det lilla rummet. Men efter en finare frulle och tittande i Kiruna var vi på banan.
Det är 17 mil att köra till den omtalade lilla byn med ett fotbollslag i division 5 och med Sveriges nordligaste gräsplan. På vägen dit blev det först ett stopp vid ishotellet i Jukkasjärvi. Sen kom vägarbetet och det blev grusväg. Sist men inte minst renarna. Festliga djur som är lite överallt runt vägarna. Rätt som det är dyker det upp en mitt i vägen. 22 stycken hann vi se faktiskt. De blev god tvåa på bilbingon efter fartkameran.

När vi hade kört över Torneåälven nere Junosuando blev det ännu mer vildmark, kändes det som. Det enda jag typ satt och funderade på var hur i helsicke de kunde få ihop ett fotbollslag här ute. För nu snackar på riktigt ”in the middle of fucking nowhere”.
Rätt som det var kom den sista Parkalompoloskylten. Nio kilometer kvar. I princip rakt norrut på en väg utan kurvor. Sen kom byn som satte schemat för hela den här resan.
Och kort därefter: Här slutar allmän väg.

Det är alltså här, efter skylten, efter byn, som Palovallen ligger. Klubben heter Parkalompolo IK och bildades redan 1950. Medlemsavgiften första säsongen var 20 öre.
35 år senare, 1995, invigdes gräsplanen.
Men det är de senaste åren som klubben hamnat på den stora fotbollskartan i Sverige. Detta efter att föreningens starke man Börje Andersson-Junkka varit med i SVT:s Sverigeresan. Sen har det bara rullat på. Vi snackar Idrottsgalan, Börjes VM, Sportspegelnpriset och Årets ambassadör i Pajala Kommun.
Det är så man gör en liten klubb känd.
Börje Andersson-Junkka har dessutom medverkat i Filmen Populärmusik från Vittula.

Vi hade inte många minuter till godo när vi rundade det lilla huset och körde in på arenan. Här uppe kan man grejerna. På ena långsidan kunde man parkera bilar. Väldigt praktiskt om det är dåligt väder eller för mycket mygg. Det här eftermiddagen slapp vi båda, i alla fall regn, för en och annan insekt fanns runt Palovallen. Det ska inte förskönas.
Till min glädje upptäckte jag att någon hade lagt in matchen i appen så det var bara att checka in. Det hade redan en av landets största groundhoppers PG Nilsson från Kristianstad gjort. Han stod på plats när vi masade oss ur bilen.
Stort.
PG var på besök hos en annan groundhopper, Leif Pekkari, som lägligt var domare i den här matchen.

Medan matchen var igång beställde vi burgare till lunch vid grillen och sedan skulle omklädningsrumshuset med skylten plåtas ur alla möjliga vinklar.
Byggnaden är så liten att lagen behöver byta om uppe vid skolan som PIK driver.
På planen tog Starka Parka, som klubben kallas, ledningen, men det var gästande Pålänge, det är ett ställe i Kalix och inte en finne som säger Borlänge, som var det bättre laget.
Jubilerande Partrik Andersson-Junkka, som gjorde sin 300:e match för klubben fick släppa in 1-1 precis före paus. Den 50-årige keepern hyllades före matchen och speakern undrade om han nu skulle sikta in sig på att gå om de ovanför honom i mest-spelade-matcher-listan, men då skakade han bara på huvudet i straffområdet.

I den andra halvleken orkade inte Parka med och Pålänge kunde gå ifrån och rättvist vinna med 3-1. Hemmalaget fick dessutom en spelare utvisad vilket gjorde att kvitteringsjakten på en slitna gräsmattan blev tam.
Under våren var det någon som med bil körde sönder planen som nu har repat sig hyggligt även om det finns tydliga spår av det fula tilltaget.
Vi hade nu, via PG, fått redan på att Börje kanske hade några Starka Parka-tröjor att sälja så vi hängde med gänget upp till skolan för lite sightseeing och snack.
Tyvärr var de slut, men klubblokalen med alla lagbilder och vimplar fick vi också med oss.
På vägen ut ur byn blev det ytterligare renstopp. Allt var som det skulle med andra ord.

Vår resa gick nu åt andra hållet. Österut först via grusväg och ut till Kihlangi innan vi kunde joina riksväg 99 söder ut. Målet var Pajala men först skulle vi efter en stund upp på Jupukka och kolla på ett världsarv – Struves Meridanbåge. Det var 900 meter promenad upp på en kulle. Inga konstigheter om det inte var för alla mygg. Jag körde givetvis kortbyxor och efter en stund rann det blod längs benet …
I Pajala hade vi bokat in oss på Hotell Lappland River. Där fanns pizza och bra utbud av suröl på Bykrogen.
Det fick bli en värdig avslutning på en suverän dag.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *