200302 – Portsmouth v Arsenal 0-2

Arena: Fratton Park
Match:
FA-cupen, femte omgången
Publik:
18 839
Målen:  0-1 (45) Sokratis, 0-2 (51) Eddie Nketiah
Matchens lirare:
Pablo Mari

Portsmouth away.
Så mycket mer än bara en fotbollsmatch.

När jag slog upp ögonen i dartrummet på Travelodge Kings Cross den här morgonen insåg jag vilken jäkla helg jag hade framför mig. Jag fattade också tämligen omgående att det inte fanns något större utrymme för kontemplation.  Menyn var fullsatt den här dagen och jag hade ärenden att göra innan jag skulle kunna ta helg, så att säga.
På den to do-listan fanns med att köpa present till Frank och den skulle bestå av portvin. Enkelt kan tyckas när man är i London, men när jag kikade ut spöregnade det och med en väska större än en mindre lägenhet var jag inte supersugen på att kuska upp.
Jag sköt upp problemet.

Förhoppningen var att jag skulle hitta en vinbodega nere vid Waterloo där jag släpade upp väskan i god tid innan tåget skulle avgå.
Men en kaffe lockade mer.
Dessutom hittade jag inget bra ställe i närmiljön så jag slog mig ner på South West-tåget till Portsmouth Harbour och njöt av London istället.
Det tog en knapp fotbollsmatch ner.
Lugubert i kuststaden.
Jag har varit här tidigare men nu upptäckte jag en outlet bredvid stationen. Där blev det en sen lunch och några inköp på Raffe, som jag absolut inte behövde.
Men jag fick nu chansen att googla upp en vinaffär. För den behövde jag verkligen hitta innan jag tog båten över till Isle of Wight.

Dryga kilometern bort fanns en vinimportör som kunde förse mig med två finare flaskor. Här fanns också en pub på nedervåningen och där finns det ju öl.
Skål!
Sen var det dags knalla tillbaka och åka båt.
Biljettautomaten hade fått Coronavirus så jag fick gå fram till desken och försäkra mig om att jag kunde åka hem på den trots att det stod fel datum.
Mycket folk på plats.
Lite gungigt för det blåste rejält.
Och när jag kom fram var det becksvart.

Jag hade uppenbarligen gjort för dålig research för jag hade bara kollat upp att mitt hotell låg typ gatan upp. För när jag klev ut fattade jag fcuk all. Det fanns ju bara lite lampor. Sen var det svart. Det dröjde en stund på parkeringen där alla fick skjuts innan polletten trillade ner att jag var på en pir.
Och den var lång.
Det blåste storm när jag betade av den knappa kilometern in i land. Sen skulle jag uppför den där jävla backen innan jag kom till Travelodge där jag skulle bo över helgen.
Staden på Isle of Wight heter Ryde.
För er som är nyfikna och vill ha lite geografikunskap.

Öppningskvällen spenderades på S. Fowler & Co. Oklart vad s:et står för här. Där blev det ipor och annat gott långt in på småtimmarna med en hel drös kända och okända människor.
Jag bestämde också med Finbar att vi skulle se en match på lördagen. I hans hemstad Cowes.
En svensk gubbe dök upp. Han hade bott på Isle of Wight i 25 år.
Så kan det gå.
När klockan var mycket tyckte någon att det var värt att väcka någon annan som bodde på The Crown. Det är ett ställe som av lokalbefolkningen rankades som öns sämsta och sjaskigaste pub.
Må så vara men de hade kir på tapp.
Gott så.
Det blev bara en runda här innan jag köpte med ett tråg med kebab hem och stängde butiken för den här dagen.

Lördag. Fest. Men först var jag tvungen att reda ut närmiljön och piren så det fick bli en mittpådagenpromenad . Solen sken och det blåste storm.
Det hade också gjort att fotbollen var inställd. Bortalaget kunde inte ta sig till Cowes så det var med irriterade steg som jag vandrade ut och konstaterade att det inte fanns en enda båt på stranden bortsett från svävarna.
I ljuset kunde jag se att detta berodde på att det var oerhört långgrunt och man kunde gå ut i vattnet till piren.
Så var det med det.
Festen på kvällen började 19.30, men engelsmän är ju engelsmän och då träffas man på en annan pub långt tidigare. Det var bara att knalla hem och göra sig iordning och gå tillbaka ner till stranden där det var allmän mötesplats på Pavilion.

Här följde vi Barnets match i BBC:s. FA Trophy-match och ett kryss betydde omspel. Trodde alla. Senare på kvällen upptäckte han att det var förlängning i norra London och där åkte Barnet ut.
Sen gick vi hem till Frank och kollade hans samling av Arsenalprylar.
Oerhört imponerande.
Nu hade klockan tickat på så det var dags att knalla upp till Town Club där festen skulle vara. Vi var först på plats och sen drog det igång.
Det var sång, skratt. Kir på tapp. Och chips i hink.
Kvällen blev ju inte direkt sämre när Watford tvålade till Liverpool med 3-0 och våra Invincibles står ensamma kvar överst på tronen.
Så där efter midnatt började folk droppa av. Så även jag. Man är ju inte 20 längre och en lång dag hade satt sina spår.
Tur att det var nära hem …

Söndag förmiddag skulle bara spenderas i sängen framför teven. Så är det bara. Trots att det kom sms om ny samling rätt så tidigt så hade klockan tickat innan en del innan jag gav mig ut.
Kaffe var nödvändigt.
Sen knallade jag ner till Frank där det fullsatt i vardagsrummet. Drickat var redan framme. Jag tvekade först, men tackade sen ja till en Peroni. De andra konsumerade GT och röpang.
På teven: Everton v Man Utd och sen Ligacupfinal.
Efter en stund kom västra Europas största pizzalass. Det var grejer överallt. Och gott.

Den här söndagskvällen spenderades på en lokal pub. Det var inte direkt fullsatt när vi knallade in på Simeon Arms vid halv åtta. Vi ville se El Clasico men det gick inte för sig.
Och en halvtimme senare skulle de ha nåt de lokalt kallar för ”open mic”. Det är en företeelse där puben riggar upp en anläggning i ett hörn och sen får vem som helst komma upp och sjunga. Ingen karaoke. Lite mer avancerat.
Jag hade inga höga tankar och tänkte ge mig hemåt. Den ena konstiga människan efter den andra kom in med allsköns märkliga instrument.
Sen började de sjunga.
Och helvete så bra och trevligt det var.
Jag, Frank och Martin plockade in runda efter runda och sjöng med. Rätt så det var ringde sista-beställningen-klockan och vi knallade hem helnöjda medan det hade börjat regna.

Nu så. Måndag och matchday. Hade några ärenden på förmiddan. Sen var jag redo för att knalla ner för backen om möta upp med övriga sugna FA-cupresenärer. En espresso senare var jag superredo för att knalla piren ut och åka katten in till stan.
Resan över tar 22 minuter. Nu var det bättre väder och jag kunde kliva ut på soldäck och kolla lite på Portsmouth skärgård. Sen tog vi en taxi upp till The Festing. Det var där vi skulle ladda upp.
Många gooners slöt upp.
På seneftermiddan kilade jag, farsan Dave och Island över och käkade lite kinamat. Helt okej, mindre okej för kistan … Sen blev det ett par rundor till i goda vänners lag innan jag knallade upp till Fratton Park.

Det är en märklig anläggning. Slitet, gammalt och inklämt bland husen. Man får kika efter floodlightsen som knappt når över hustaken. Minimala insläpp och obefintligt med plats bakom läktaren.
Kiosk och toa kan man bra glömma.
Det är med andra ord inte så mycket att fundera på. Det är bara att gå och ställa sig och tacka gudarna att bortafansen står upp för här är det om möjligt ännu sämre benutrymme än på Loftus Road eller i Leeds.
Mamma mia.

Första halvlek var lika kass som Mike Dean som tyckte James Boltons tackling på Lucas Torreira inte ens var frispark. Torreira bröt fotleden och vi kanske en gång för alla ska enas om att Tranemerepajasen aldrig mer ska få döma en fotbollsmatch.
Precis innan vilan smackade Sokratis in 0-1 och den goda stämningen på bortaläktaren blev ett par snäpp bättre.
Ganska snabbt i andra kontrade Arsenal in 0-2. Reiss Nelson till Eddie Nketiah. Pang.
Det var game over. Arsenal kontrollerade och Pompey hade inget att sätta emot.
Vi sjöng på mot den sjätte omgången och syntes i tv några gånger. Nu verkade kameran missat mig på den bästa inzoomningen. Det kunde man ju ge sig fan på.

Vi drog några sekunder före full tid för att hinna före de flesta i jakten på en plats på tåget tillbaka till Portsmouth Harbour. Det är en femminuterstur, men vi behövde säkerställa att vi kom med 22.45-båten för det var den sista det här dygnet. Allt gick bra och vi slog oss ner på katten och for tillbaka till ön.
Tackade Frank och Dave för en superb helg på andra sidan.
Den här gången gick vi inte piren in utan tog det gamla tåget som en gång i tiden kördes i Londons tunnelbana.
De vandrade längs stranden hem.
Jag uppför backen.
En ny kanondag var över och det firades med en ny låda kebab. Så välbehövligt och gott.

Jag hade en lång resdag framför mig på tisdan, men det var lugnt och skönt på morgonen. Sov ut, packade ihop och lämnade Travelodge efter fyra nätter. Gick ner till The Blacksheep Bar där en engelsk frukost mellan två hamburgerbröd serverades. Killen i baren drog två holländare till lunch.
Det är så det funkar här.
Åkte katten för fjärde gången. Gunwarf Quays. Slog ihjäl en timme där med en kaffe innan tåget gick 15.29. Tidigt byte i Havant. Sen ny rälsbuss till Gatwick där vi susade fram mellan vackra sluttningar och fårskockar i massor.
19.55-kärran lyfte några minuter sent, men med vinden åt rätt håll landade vi ändå ahead of schedule.
Åkte med kabinpersonalen på Norwegian bort till Alfa där jag hittade bilen och åkte hem.
Så grym resa.
Men också så skönt att komma hem!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *